Hej där. Här kommer tankar rakt ur skallen denna torsdagsmorgon. Kanske inte färdigtänkta och formulerade korrekt men de är sprungna ur magkänslan.
Jag tvingade mig själv att sova längre än till fem idag – jag håller på att gå sönder av trötthet om dagarna nu nämligen. Eller skallen är ju vaken men kroppen protesterar. Kroppen är på bredden full av oro. Jag har ett barn jag är orolig för, en vän som är sjuk och en arbetssituation som är pressande. Jag vet inte ens om jag får skriva detta här för jag vet att det finns människor som har det värre både i förorten, Ukraina och Iran. Det blir svårt det där när ens egna svårigheter i den lilla cirkeln runt ens person inte får pratas om eller ta plats i rummet för att det finns större problem i världen. Kanske gör det att man tystnar och redigerar sig själv så mycket så man krymper ihop till en influencer som bara delar recept och bilder på blommor. För att skydda sig själv liksom. Inget fel i det såklart men det är egentligen inte det som driver mig i bloggandet. Så nu sitter jag här på morgonen och famlar med datorn i knät. Ska jag skriva om vandring ändå… Hm…
Denna veckan är min man bortrest och jag bollar barn, hund och nyöppning av butik samtidigt som jag sover minimalt. Jag skriver detta och vill radera för jag vet att någon sitter och fnyser åt min privilegierade situation, att ens ha ett jobb att gå till och möjlighet att betala elen. Jag vet inte. Är det så här bloggaren tystnar?
För att väga orden på guldvåg och tänka olika konsekvenser i varenda mening som smattras ner på tangentbordet känns ju rätt olustigt. Hur kan detta tas emot – blir någon läsare arg eller provocerad? Och varför vill jag vara till lags?
Jag vill ju verkligen inte bara ha ja-sägare runt mig.
Och nu får jag genast skamkänslor såklart – det är verkligen inte synd om mig som får ta emot lite taskiga hugg då och då i dm och kommentarsfält. Verkligen inte. Men jag sitter ju ändå här och bromsar mig själv i mitt bloggande – tystnar liksom. Känner mig oviktig och fånig. Shit va snårigt det är – och komplext, man är ju inte helt tondöv såklart.
Ska samla ihop mig och bjuda på ett riktigt och oängsligt blogginlägg imorgon. Då ska jag skriva om mitt jobb och vad vi skapat i lokalen. Take it or leave it. Ha en fin dag nu.
Hei Kristin! ❤️ Åpner min lille kafé om en uke, gruer meg og gleder meg. Mormor er i sine siste dager, tenåringssønn i en tøff periode, pårørende for fler. Fikk så mye styrke og støtte fra ditt innlegg her om dagen om din pappa og den økonomiske praten rundt bedriften. Akkurat de samme ord som pappa sier til meg. Det du skrev at man som bedriftseier vet om utgiftene i forkant men ikke inntektene, og at det er dette det innebærer å drive bedrift, dine tanker om hvordan å håndtere dette, det hjalp meg så! Alt du deler som er relaterbart for meg, er noe jeg kan bruke til egenrefleksjon, og tar mye støtte fra, fordi vi er fler om det samme. Hvis vi alle tier still så får vi aldri lære hvor like vi er. Du er en søster og støtte i verden for meg nettopp fordi du skriver om livet, sånn som det er, på godt og vondt. Tusen takk for det. ❤️ og mange varme tanker til deg om åpningen av det flotte studioet og til din sønn ❤️❤️❤️
Jag lyfts av dina ord och framför allt när du öppnar upp om psykisk ohälsa. Varma kramar.
Tystna inte! Jag älskar din blogg eftersom den speglar livet, upp och ner, utmaningar och lycka. Du känns så mänsklig, det är få influencers jag känner så för. Din oro, sorg, upprymdhet, lycka och andra känslor är verkliga och ska därför få ta plats. Det stärker mig och andra, heja dig!
Jag vill tacka för att du skriver som du gör, om allt, både yta och djup. Vår familj reste till Varberg 2016 då jag inspirerats och blivit nyfiken efter att ha följt din blogg en tid. Vi har återvänt varje år efter det och älskar det! Nu har min man, och pappa till barnen, genomgått en stor hjärtoperation för två dygn sedan. Jag är hemma med barn och hundar, jobb och skola. Allt ska ju funka och bara flyta på ändå. När jag läser ditt inlägg känner jag så igen mig. Allt är kaos inombords och jag är så trött, men fortsätter med ett leende på läpparna för att visa andra att allt är bra. Fortsätt skriv även om det svåra, vi är alla där ibland!
Takk for alt du deler. Jeg har fulgt deg i mange år. Setter stor pris på ærligheten din. Har også et barn som sliter. Det er en trøst å vite at jeg ikke er alene.
Stor klem fra Norge
Alla har rätt till sina känslor, finns alltid någon som har det värre man kan inte stå tillbaka med egna känslor för det.
Sluta för guds skull inte blogga!! Du behövs som inspiration och livskraft för många, många.
Vaknar lika tidigt som du och vid sjutiden tittar jag in till dig och är du inte där då är det något som fattas!
Men glöm inte bort dig själv, var rädd om dig.
För mig Kristin så finns det EN genuin blogg värd att följa och det är din.
Hittade hit i juli 2017 och är fortfarande tacksam för det. Du beskrev Varberg och jag åkte dit när jag ändå var i Göteborg samma sommar. Hur går det med S, vad kan jag göra?
Är ingen trollkarl men vill hjälpa till. Du ger så mycket av dig själv så viktigt att du också räcker till för dig själv 🙏🏼 inte känner skuld och skam för hur du lever ditt liv.
Jag är så extremt trött på detta eviga hackande överallt.. på allt och alla. Och då är jag inte ens en bloggare eller offentlig person. Inte nog med att klimatet, ekonomin och världsfreden går åt h-e vi håller på att förstöra varandra också. Anonyma människor bakom en skärm som tillåter sig att vara
elaka och sårande. Så många Bror och Syster Duktig som vet hur allt ska göras och tyckas och kännas. Förstår din känsla. En fortsättning på det man själv fick höra som barn: (Ja jag är gammal 😀) ”Ät upp din levergryta!! Tänk på barnen i Biafra som svälter!” Och aldrig nånsin förstod man hur det skulle hjälpa dem om man fick i sig den superäckliga köttstuvningen. Eller hur det ska hjälpa flyktingar i Ukraina om man inte själv får tillåta sig att må dåligt av olika anledningar.
En tanke bara – apropå dina sömnsvårigheter. Vet inte exakt hur gammal du är, man jag har varit med om samma sak. Blev dessutom i samma veva mer eller mindre pådyvlad att jag hade en depression och borde medicinera. Hade ingen som helst historia med detta innan och heller inga yttre orsaker som skulle ha orsakat en depression. I efterhand har jag insett att det helt enkelt var fasen ”förklimakteriet” som var boven i det dramat. Numera finns mycket mer kunskap och hjälp inom detta ämne – kanske i allafall värt att kolla upp….
Bra skrivet, håller med om allt, sånt galet klimat mellan folk?!
Håller med i allt!
Ja, jag började läsa på om förklimakterie för ett par år sedan och började äta vissa kosttillskott, träna och såg till att jag kallbadade regelbundet. Monika Björn är min guru. Det kan vara detta men jag tror tyvärr det beror på stor oro för min son. Kroppen går in i krisläge och har svårt att slappna av både under vakna och sovande timmar. stor kram
Monika Björn är den bästa! Lycka till med allt idag!
Du satte fingret på något som skavt i mig och gav inspiration till en egen reflektion på temat ängslighet, tack!
(Och eftersom jag sällan kommenterar men alltid kläder så vill jag passa på att tacka för en bra och personlig blogg!)
Tycker också att det känns onödigt att förminska sina känslor , vi har dem av en anledning och sen att det pågår annan skit i världen samt att det finns alltid de som har det värre , ja det finns det men DU har ändå rätt att känna det du känner och gör vi inte det tänker jag, är det lätt att bli ”sjuk” på riktigt( typ sjukskriven) och då har vi plötsligt ett mycket större problem så nej förminska inte dina känslor,
Styrka och mod till dig ♥️
hahaha, ja, jag känner så mycket hela tiden och alla runt om mig får verkligen bara haka på. Här förminskas inget. 🙂
Det är i bloggformatet de inte får plats längre bara – människor vill trycka till och sätta en på plats på ett olustigt sätt och det gör att man drar sig tillbaka och vill inte vara sårbar. stor kram
Dina känslor blir inte mindre viktiga av att andra också har känslor. Ingen har ensamrätt på känslor av oro, sorg, och ångest. Känslorna är en del av att vara människa, och vi läker bäst av att dela med oss och beskriva vad som känns. Vara tillsammans. Jag tycker mycket om det du skriver och blir rörd av att få ta del av även detta.
We take it!
Blir så glad av att läsa ditt inlägg (ärligt och levande som vanligt) men också av allt fint och tänkvärt som fyllts på av andra i spalten.
Vore det en idé att pausa bloggen i någon vecka om det är motigt i kroppen nu? Lustfyllt att skriva inlägg men det kommer väl också ett mått av prestation med det? Umgås bl a med din fina hund, han som inte gör några bedömningar, det bästa med djur. Vi kan vänta!
Jag beundrar dig och det du gör, Kristin
Stor kram, hoppas du hittar mjuka stunder och balsam för hjärtat. Jag tycker om vad du skriver.
Vänligen
Bromsa för guds skull inte!!! Plattan i mattan, full gas och bara ut med det. Blir inte mänskligare än så. Fler borde våga visa och dela med sig av sin ängslan. Den bär vi alla på. TACK 🙏🏼
Alla känner. Hela tiden. På olika sätt. Utifrån ”mig” (det egna egot). Låt oss göra det. Utan att sätta upp skölden förortenukrainairan.
Det tycker jag är att skymfa och sänka förortenukrainairan. Eller vilka man nu väljer att putta framför sig. Om man skäms för att man är priviligierad (eller upplever sig vara det) finns det så oändligt mycket man kan göra. I vissa fall räcker det med att ligga lågt och inte uttrycka allt man känner. Det (att uttrycka allt man känner), kan i sig vara ännu mer kontraproduktivt.
Hoppas att dessa ord landar rätt nu. Och inte föder än mer vad jobbigt jag tycker att det är.
Det är inte ett dugg synd om gemene man/kvinna i vårt avlånga land. Vi är bara så bortskämda med att vi ska älta. Och gärna offentligt.
Har man valt att driva en blogg som serverar underbara bilder och texter, så ska man fortsätta med det. Och stå för det.
Har man utbildat sig till läkare och räddar liv. Samma lika!
Hoppas den skruvade serven av ord från Kristin kan ta emot den här returen…
Bollen kanske faller helt platt, eller så irrar den oroligt i världsalltet.
Vi får helt enkelt leva i vår oro och försöka hantera den på bästa och mest rationella sätt. Och kanske är det att skriva lite random i ett bloggsammanhang?!
😉😊
Jag tänker lite på Underbaraclara hur hon beskrev att stämningen i kommentarer osv ett tag var kvävande och att många letade efter fel eller misstolkade. Kanske i samband med en utmattning eller på väg in i en. Men också att det blev mycket bättre efter En underbar pod, där hon kunde vara mer ärlig och rak om saker för folk hörde tonen och mindre lätt att missförstå osv.
Kämpa på och skriv om vad du vill!
Kram
Kära Kristin, du lever ditt liv och gör det som är bra och rätt för dig. Jag har inte följt dig så länge men tycker mycket om blandningen som du skapar, som livet är – ljust och mörkt och lite gråzon. . Du kommer aldrig att göra alla nöjda som läser här, men med det sagt är det inte ok att kasta sina irriterade tankar och åsikter hursomhelst som bloggläsare. Tycker det har hårdnat lite överlag där jag läser tyvärr.
Jag bloggade i över 10 år om min yoga och vad som hände med mig utifrån den. Hade några hundra läsare/dag och det flöt på bra. Tills jag dristade mig att skriva om mat. Och jag skrev utifrån mig och vad jag hade upptäckt att jag mår bäst på. Ojoj. Folk gick i taket och tillskrev mig alla möjliga åsikter mellan himmel och jord. Jag blev lite chockad och ledsen. Men vet att jag aldrig sagt vad andra ska göra eller inte göra. Det läste man in utifrån vad jag äter 🤷♀️ Så med det sagt tror jag att många drar snabba slutsatser och fördömer utifrån var DE befinner sig. Inte var bloggaren är.
Och till sist, det sista vi ska göra är att skämmas för hur vi lever och vilka val vi gör. Ingen vet hur det känns att gå i någon annans skor. Du har rest dig från våld och har en fin familj, driver ett spännande företag och drivs av kreativitet men också av omtanke. Det märks i det du delar. Så sträck på ryggen och känn att vi är många som följer dig och gillar det vi läser. Stor kram ❤️
Jag tycker tvärtom, att det känns mer mänskligt när du vågar öppna upp det så här. Annars blir det lätt att man tror att alla andra har det så himla bra hela tiden. Och influencerlivet målas upp som en drömlik och ouppnåbar tillvaro för oss ”vanliga” dödliga. Det är därför jag gillar att läsa din blogg Kristin. Du delar allt mellan himmel och jord, både upp och nedgångar. Då upplever iaf jag som läsare en mer nära relation till dig.
Om vi slutar att vara människor inför varandra blir ju allt totalt meningslöst. Och obehagligt. Att få läsa både om dina utmaningar och om dina ”framgångar” gör dig till en människa jag kan relatera till. Så tack för hela dig.
Känner igen mig i känslan. Är inte bloggare – men poet. Kanske är det läget i världen? Hormonerna? Den övergripande energin? Tror inte vi kommer att tystna. Men ladda om. Sätta handflatan mot jorden och känna av. Vart ska hjärtat bära nu?
Oj så fint . Din kommentar träffade mig rakt i hjärtat här över morgonkaffet. Är också i mer tystnad än vanligt. Men sätta handflatan mot jorden och fråga mig vart hjärtat ska bära nu, det är nog exakt vad jag ska göra. Håller på att göra. Tack.
Åh, vad jag känner igen mig i det där! Jag har bloggat mer eller mindre regelbundet i femton år och har en mycket liten men väldigt trogen läsarskara. Jag skriver mest om sådant som gör mig glad, lite vardagseskapism, sådär. Femton år är lång tid och det hinner hända mycket, både bra och tråkiga saker. Två riktigt, riktigt jobbiga saker och flera mindre har drabbat mig och min familj under de här åren och när jag lättat på förlåten till det i bloggtext, har jag velat få fram att mitt liv inte heller är bara croissanter till frukost, vackert porslin på sliten linneduk eller ständigt solsken. Ändå får jag dåligt samvete, för vem är väl jag att gnälla, utifrån min relativt sett priviligierade position? Men livskriser och svårigheter är inte mindre känslomässigt dränerande för att de drabbar dig där du sitter i ditt vackra hus, eller har ditt på det torra i övrigt.
Det är så fint att följa dig just för att också svärtan anas i allt det drömskt vackra. Det blir så tydligt att livsvalen är där ständigt och att hänsynen som måste tas är många.
Du både inspirerar och väcker beundran!
Nej tystna aldrig. Vi behöver dina inlägg om annat än blommor och bak, det finns det sååå många andra som skriver om det. Jag vill ha inlägg som känns och som jag kan spegla min egen situation i, det är så jag överlever. Så TACK för att delar det verkliga.
Jag älskar din blogg, tystna inte!
Tystna aldrig <3 Tycker både om blommor, kläder, inredning, men också djupa insikter, tankar, känslor. Text från ditt inre rum griper tag och det bär jag med mig medan bilden på blomman försvinner lika fort som jag såg den. Ursäkta dig inte, du behövs här, tack.
Kjære deg!
For all del; du må fortsette å skrive som du gjør!
Du er et ekte menneske, ikke en redigert figur!
Jeg er så glad for at jeg oppdaga deg og bloggen din!
Stor klem fra Norge ❤️
Det måste få finnas utrymme för både och. Även om man har det ”bra” så kan man ha det supersupertufft. Även om det pågår krig och orättvisor hos andra så minskar det inte känslan hos en själv. Ta hand om dig så gott det går. This too will pass.
Det är precis för att du även skriver sådana här mänskliga inlägg som jag älskar att följa dig i dina kanaler. Du delar alltid med dig av personliga tankar på en helt rimlig nivå för vad som passar mellan offentligt och privat, jag känner alltid med dig och delar mkt av din oro. Ändra aldrig på dig själv utan följ magkänslan när du skriver. Vi är många som är med dig i dina tankar och funderingar om högt och lågt, innanför och utanför våra cirklar. Ta hand om dig och varm kram.
Sitt eget liv, sin egen sanning, är det enda man känner till.. egentligen. Man känner det man känner, sina egna känslor.
Att vara sann inför det , är stort… tycker jag.
Känner igen mig i dina tankar o funderingar… Tack för att du är sann🙏🏼
Häls. Anette🌺
❤
Takk for at du skriver dette! Jeg har hatt det som deg så lenge. Jeg har en sønn og en pappa jeg er orolig for. Et vennepar som er syke, både hun og han. Har selv dårlig helse. Sover dårlig.
Og har en skamkjensle for at mange andre har det verre. Men det gjør ikke vår oro mindre. Kanskje det gjør det verre å kjenne at våre kjensler er mindre verd.
Jeg liker at du skriver hva du vil. Som Jessica skriver her, det får meg til å kjenne at det er godt å ikke være ensam. Oro for et barn er bare så fruktansvärt ont. Man glemmer ikke at det er krig og fattigdom i verden for det.
Tycker mennesker har blitt så selviske, ubetenksomme og dømmende. De kommer til å kommentere og beretta hva du gjør fel, men der er enda flere som holder med deg.
Slipp ditt dårlige samvete og forsøk å få sova. Du hjelper bedre de rundt deg om du mår bra🧡
Jag känner nästan tvärtom: bilder på blommor är visserligen vackert men att blogga om höstgarderoben, blommor, att man tänker renovera köket eller vad det nu kan vara…DET känns rentav nästan frånstötande. Inte för att vi inte behöver verklighetsflykter nu, men för att även vi, även jag, är orolig nu. För många saker i litet och stort. Jag oroar mig över hur vintern ska bli, för mig, för Sverige och för Europa. Jag är ledsen på ett personligt plan för att jag fortfarande efter sju år får motta hatiska meddelanden från mina barns pappa. För att jag är förkyld och kommer missa den mysiga weekenden med min sambo jag fick i 40-års present.
Jag är stressad över allt jag borde göra och allt jag inte orkar.
Ärlighet är bäst! Man är människa i sin miljö och har sina svårigheter. Det betyder inte att man inte bryr sig om världsläget. Vi lever vårt egna liv med dess utmaningar och det är inte att förminska. Så måste det få vara. Kram
Det är just det där, det ärliga, som gör att jag gärna läser din blog. Bilder på blommor kan jag ta själv, men att känna igen sig i någon annans tankar, någon som brottas med frågan om hur man ska balansera stora och små sorger, det stärker mej. För det är ju så vi är, stort och smått, nära och långt bort. Och det som är nära kan bara vi göra, bara du/jag kan trösta våra barn, vänner. Och sen måste vi ändå också försöka orka hjälpa till långt borta, för dom som har det ännu värre.
Kram
När du skriver så här och jag själv sitter med andan i halsgropen och inte får ner luften ordentligt i lungorna, då känns det på något vis skönt att inte vara ensam.
Just nu är min situation bättre, men jag vet att på ett ögonblick kan vara där igen. Det är så viktigt, det du gör, att dela med dig.
Om några gnäller, försök att skaka av dig eftersom du hjälper desto fler. Det är ju ändå det som betyder något och är viktigt och min bild av dig är ju att det är det du vill.
Upp med hakan bara och var stolt för alla människor du hjälper i dina olika kanaler.
Ingen människa är bara det du ser. Alla kämpar med sitt. Det berättar du så öppet om nu. Och det ger också styrka till någon annan – som kämpar. Kram till dig 🧡