Sent igår fick jag en fråga i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett ordentligt svar. Och kanske framför allt en liten presentation.
Är du relativt ny läsare här inne? Då är det här inlägget till dig.
En läsare skrev så här:
Något helt annat men som jag reflekterade över som ny läsare när jag kom var att jag iaf hade svårt att få grepp om dig och din historia. Vem är hon? Vad har hon varit med om? Vilka jobb har hon haft? Det tog mig relativt lång tid att lyckas läsa dina inlägg och känna att jag hängde med. Spännande på sitt sätt men kändes också lite utestängande och jag var på väg att ge upp. (Vilken himla tur att jag inte gjorde det!)
En annan blogg jag började läsa samtidigt hade lite länkar till viktiga och avgörande blogginlägg när man gick in och läste Om personen. Jag tänkte på det nu efter ditt inlägg om te och detta att du gått igenom dina gamla inlägg. Om viljan att berätta en historia och jobba med känslan. Jag personligen hade behövt en liten hej och välkommen samt kort intro/tillbakablick till dig när jag började läsa för att snabbt bli fast i din historia och allt bra du har att säga. Detta kan dock vara en ytterst personlig upplevelse och inget jag hävdar att ”alla” andra upplever.
Vilken bra reflektion! Och jag förstår verkligen vad hon menar.
Jag har ju bloggat sedan 2008 och hela mitt berättande bygger på att ni får följa livet medan det händer. Det är också en av bloggens styrkor, tycker jag. Men det innebär förstås att den som hittar hit idag kliver rakt in i en berättelse som pågått i snart 19 år. Inte helt lätt att få grepp om alla människor, platser, erfarenheter och vägskäl som format mig längs vägen. Fattar!
Så kanske behöver bloggen en liten dörr in för den som kommer ny. Jag funderar faktiskt på att skapa en egen sida i menyn som heter Ny här? Där jag samlar några betydelsefulla inlägg om min bakgrund, familjen, företagandet och livet i stort.
Men vi kan ju börja här:
Jag startade min blogg 2008 efter att en vän introducerat mig för fenomenet blogg. På den tiden hade jag varken egen dator, mejladress eller kamera och min man fick hjälpa mig att komma igång. Men jag fastnade direkt. Äntligen hade jag hittat en plats som var min egen. Där jag kunde skriva, fotografera, utforska färg och form och uttrycka min kreativitet. Jag var småbarnsförälder, husägare, relativt nygift och arbetade obekväma tider på Varbergs Stadshotell. Det fanns inte särskilt mycket utrymme för egna intressen under de där åren, men bloggen kunde jag pyssla med hemma när barnen hade somnat.
Och kanske var det precis vad jag behövde. För jag bar också omkring på en trasig och till stora delar obearbetad tonårstid. Erfarenheter av våld, rädsla och trauman som hade präglat mig under många år. I bloggen började jag så småningom hitta min röst. Jag blandade tipsiga och peppiga inlägg med poetiska texter om kustlivet, fotografier från vardagen och mörkare, mer upplysande berättelser där jag lyfte frågor om mäns våld mot kvinnor. Det blev en ganska brokig blandning. Och det är det väl fortfarande antar jag.
Men någonstans fanns också en röd tråd.
Jag ville berätta. Väcka känslor. Dela med mig. Och kanske framför allt skapa en plats där människor kunde känna igen sig och mötas. Bloggen blev uppskattad och växte med åren.
När jag började blogga hade jag absolut ingen affärsplan. Ingen strategi för sociala medier och definitivt ingen tanke på att det skulle bli mitt yrke. Det var en hobby. Men efter hand började jag förstå vilken fantastisk möjlighet det här faktiskt var. Jag kunde nå människor med mina berättelser, dela kunskap, inspirera, lyfta viktiga samhällsfrågor och kanske till och med bidra till förändring.
Samtidigt hände något med mig själv. Genom skrivandet fick jag möjlighet att bearbeta erfarenheter, formulera tankar och förstå mig själv lite bättre. Och så började jag fotografera mer och mer.
Jag fick mina första fotouppdrag, började arbeta med företag och utvecklade samarbeten genom bloggen. Så småningom insåg jag att jag kunde försörja mig på det jag älskade allra mest, att skapa bilder, skriva och berätta. Vilken grej va!
Sedan dess har jag drivit flera olika projekt och verksamheter som vuxit fram ur min digitala närvaro. Jag har arbetat med fotografering, marknadsföring, kampanjer, utbildningar, föreläsningar och kreativa uppdrag. Och 2020 startade jag mitt eget livsstilsvarumärke K LAGERQVIST. Här designar och säljer jag bland annat kläder, smycken och egna teblandningar. Merparten av försäljningen sker online, men vi har också en fysisk butik på Kungsgatan 3 i Varberg som håller öppet onsdagar och lördagar. Jag tycker fortfarande att det är nästan overkligt att allt detta började med en liten blogg som jag satt och skrev på kvällarna när barnen hade somnat.
Så otroligt roligt yrkesliv jag fått skapa mig. Känner mig lyckligt lottad.
Något som kanske inte alla vet är att jag är helt autodidakt. Alltså självlärd. Jag hoppade av skolan redan som 16-åring och har ägnat en stor del av mitt tidiga yrkesliv åt restaurang- och hotellbranschen. Vägen in i marknadsföring, fotografi, kommunikation och företagande har därför inte varit särskilt rak. Jag har lärt mig genom att göra. Genom att prova, misslyckas, börja om och våga fråga människor som kan mer än jag. Genom fantastiska möten och samarbeten, men också genom ett närmast outtröttligt intresse för människor, relationer och kommunikation.
Att vara självlärd är både en befrielse och en förbannelse, skulle jag säga. Jag kan fortfarande drabbas av tvivel på min egen kompetens. Känna mig osäker i sammanhang där andra har utbildningar, titlar och erfarenheter som jag saknar. Men jag har också en stor dos mod och en revanschlust som nog följt med mig sedan ungdomen. Jag har sällan låtit det jag inte kan stå i vägen för det jag vill lära mig.
Men vem är jag då, bortom arbetet? Jag heter Kristin Lagerqvist och fyller 48 år i januari. Jag är mamma till tre söner som idag är 27, 20 och 16 år gamla. Jag är gift med min man Jonas sedan 20 år tillbaka och vi har också vår älskade labrador Boris, som hunnit bli tio år.
Vi bor i Varberg, staden som gärna beskriver sig som västkustens kreativa mittpunkt. Jag är beredd att hålla med. Här finns havet, människorna, kreativiteten och närheten till naturen. Så mycket av det jag tycker allra mest om.
För sex år sedan köpte vi också ett hus i södra Frankrike. En dröm som vi egentligen hade tänkt förverkliga först när vi blev pensionärer, men plötsligt öppnade sig en möjlighet tidigare än väntat & då gick vi in genom den dörren. Det är ett gammalt vinbondehus i en liten by i Languedoc, där vi tillbringar så mycket tid vi kan. Jag älskar kontrasterna mellan våra två hem. Havet och den salta vinden i Varberg. Vinodlingarna, de små marknaderna och det franska bylivet.
Just nu befinner vi oss dessutom mitt i ett nytt, ganska omfattande äventyr på hemmaplan. Vi har köpt ett kulturhistoriskt värdefullt hus från 1865, mitt i centrala Varberg, som vi håller på att renovera från grunden. Det är spännande, arbetsamt, stundtals ganska läskigt och fantastiskt på samma gång. Jag dokumenterar förstås hela resan här på bloggen. Både framstegen och alla de där besluten som gör att man ibland vill dra täcket över huvudet.
Utöver familjen och arbetet är det mycket som ryms i mitt liv. Jag älskar att fotografera, skriva, resa, laga mat, odla, inreda, läsa och upptäcka nya platser. Jag tycker om vackra miljöer, gamla hus, vintage, böcker, musik, konst och långa samtal med människor som får mig att tänka i nya banor. Jag badar i havet året runt, bastar gärna, rör på mig mycket, besatt av reformer pilates och försöker skapa ett liv där det finns utrymme för både aktivitet och återhämtning. Med åren har jag också blivit alltmer intresserad av hälsa, självledarskap och hur vi egentligen vill leva våra liv.
Vad är viktigt på riktigt? Vad vill vi lägga vår tid och energi på? Och hur skapar vi ett arbetsliv som ger plats åt allt det där andra som också betyder något?
Det är frågor som jag återkommer till ganska ofta här inne på bloggen.
Det har förstås hänt otroligt mycket sedan 2008. Både i mitt eget liv och i världen omkring oss. Men min drivkraft är i grunden densamma. Jag tror på berättandets kraft, på möten mellan människor, olika perspektiv och på det goda i människan. Jag tror att vi behöver platser där det finns utrymme för både det lätta och det svåra. Där vi kan inspireras av vackra miljöer och samtidigt prata om sådant som skaver.
Att kunna lyfta viktiga samhällsfrågor i ett så här mjukt rum, bland dahlior, kalla havsbad, recept och inredningsinspiration, tycker jag är något av det finaste med min plattform. För livet innehåller ju allt detta samtidigt. Glädje och sorg. Skaparlust och tvivel. Vardag och stora drömmar.
Hela min verksamhet har på något sätt vuxit fram som ett paraply över just den visionen. Att skapa, dela kunskap, inspirera och använda mitt berättande till något meningsfullt och kanske är det därför jag fortfarande tycker så mycket om att blogga, snart 19 år senare. Här på Krickelin får ni följa livet medan det pågår. Familjen, företagandet, renoveringarna, resorna, trädgården och allt däremellan. Jag försöker hitta det vackra i det vardagliga, våga följa min egen väg och skapa ett liv som känns meningsfullt att leva.
Och jag hoppas att något av det jag delar också kan betyda något för dig. Så. Nu vet du lite mer om vem som sitter bakom tangenterna.
Varmt välkommen hit! Och tack till dig som ställde frågan och fick mig att inse att det kanske behövdes en liten presentation.
Har du några frågor eller är det något du är nyfiken på? Skriv gärna i kommentarsfältet. Jag tycker om när samtalen fortsätter där och uppskattar alltid era avtryck.
Kram!
2015 publicerade jag ett inlägg som hette Här är jag! – intressant återblick kring vart jag befann mig då.
