Jag är en vanemänniska. Älskar mina rutiner så mycket och håller stenhårt i dem. Jag som lever med människor som har NPF har sugit i mig mängder av kunskap genom åren som både dotter och förälder – och  jag vet att ja, äpplet faller inte långt från trädet.
En av mina största utmaningar är när det inte blir som jag förväntat mig eller när saker planeras utan mig. Då blir det jobbigt.
Jag har egentligen inget utåtagerande beteende men jag är väldigt impulsiv så i min lekmannahjärna, om jag ska diagnostisera mig själv, så är det kanske ADHD jag har ändå. Vi har både ADHD och ADD här hemma och man kan säga att man vid ADHD har svårighet med uppmärksamhet och koncentration, överaktivitet och impulsivitet men att man vid ADD enbart har problem med uppmärksamhet och koncentration.

Jag tittade på Stjärnorna på Slottet då det var Caroline af Ugglas dag, och inför det hade jag hört en hel del hån och skratt om att hon var totalt gränslös och inte alls visste vad som passade sig att säga i sällskap och i en tv-ruta. Som att hon var helt galen. Jag tittade. Och ja, jag känner bara att hon var genuin, gav allt hon kunde, försökte få de andra må bra och ha en bra dag samt göra ett riktigt spännande och roligt program. Det fanns inget ont i detta. Men på något sätt blir vårt samhälle alltid så sjukt provocerade av dessa människor – de är för mycket, de tar för stor plats, det går för fort och det som kommer ur deras munnar är totalt gränslöst. Men ändå fascineras de och applåderar ibland. Men oftast blir människor provocerade.
Jag undrar varför. Varför blir vi så provocerade av kvinnor som tar plats och inte uppträder likt normen?

I alla fall. Jag pressar min halva citron i vattenglaset. Dricker långsamt och häller sedan upp kaffet i min morgonmugg. Men på min plats i soffan denna morgon vid 05.30 sitter redan min man som inte heller kunnat sova. Hm. Nu blir det tokigt känner jag.
Tog han min plats?!

Om vi lägger utmaningen åt sidan då och fokuserar på det som är bra. Jag hintade lite igår på bloggen om att pusselbitar föll på plats och det bara är att ösa ur den kreativa källan. Så ja. Jag går med min hund på en stig och ser plötsligt allt helt klart framför mig. Ringer min kollega som läser mig som en öppen bok och säger direkt “jag antecknar!” så berättar jag alla kulörer, stilen, inspirationen, vilka mönster och olika kombinationer som ska skapas och designas. Skärmdumpar skickas fram och tillbaka i etern och jag skriver också i mina anteckningar vilken information jag ska leta upp och vad som ska skissas på.
Phu. Lägger på och står och stirrar rakt ut i dimman där två svanar simmar långsamt genom ett grått stilla hav. Det gick fort. Så skönt. Fortsätter runt hela udden och drar in januari i lungorna.

Tänk så fint att vi är olika. Jag tycker det är fantastiskt. Tycker inte vi ska bli så skrämda och leta fel hos människor som inte är som oss själva. Mer ha en öppen nyfiken inställning och vara med ödmjuka kring att alla behövs, Både de där trygga, lugna och strukturerade. Men också de yviga och snabba som tar lite mer plats än just Du tycker passar. Alla kommer med baksidor men det fina är att man kan fokusera på framsidorna och hjälpa till att sätta guldkanter på dem.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Olikheter måste väl få vara okej?

  1. Håller med, varför ska alltid kvinnor dömas hårdare än män? Funderas ofta på att om GW hade varit en kvinna så hade hon aldrig få sitta med kultstatus i de fina sofforna i TV. Istället hade hon blivit skymfad och anklagad för både utseende, framträdande, kompetens, intelligens och möjligen sjukdom om man nu kan anklagas för det.

  2. Caroline Af Ugglas är underbar, kanske för att jag själv känner mig så oerhört gränslös när alla andra är så samlade och fyrkantiga. Jag längtar efter fyrkantighet och fokus. Men det är skönt att se andra personer som vågar öppna upp, vara annorlunda, säga knäppa saker, känna grejer. Man blir mindre ensam då. Och ja, den där känslan av att man inte riktigt fattar hur man ska vara människa finns ständigt. Hur gör andra? Hur kan de hålla ihop sig? Hur kan de ha så mycket koll på allt och veta hur de ska uppföra sig och vad de ska säga?

    Ang. ADHD, så tror jag, eller jag upplever att träning, rörelse, kost och sömn spelar all roll. Jag lät bli att bli utredd även om jag erbjöds. För mig räcker det med att veta att jag har utmaningar och tillgångar som eventuellt beror på vissa saker, det ger mig tröst och det är lättare att se på sig själv mindre hårt. Det är också lättare att hitta lösningar. Jag jobbar ex. i 25 min block eller efter pomodoremetoden i mycket jag gör, främst på jobbet. Jag bytte jobb när allt detta uppdagades, jag fick inte ihop mig själv med ett för stressigt jobb. För det är också en grej, känslan att kötta på och ändå aldrig vara nöjd, att känna sig misslyckad och att tröttheten känns som ett enda stort ångestmoln när man egentligen bara behöver vila men inte begriper det. Man går runt i samma cirklar om och om igen och just det var så ofantligt skönt att förstå sig på.

    Jag lyssnade på Mel Robins podd som för några avsnitt just hade en läkare/professor med sig i programmet och han berättade hur stor del kost, träning, livsval påverkar ADHD och andra neuropsykiatriska sjukdomar. För mig har det varit helt avgörande att träna och förstår nu varför jag så ihärdigt hållit fast vid min löpning i över 30 år. Jag tränar varje dag, ibland flera pass, sover minst 7 timmar och har dragit ner på alkohol och har tom slutat dricka kaffe på kvällarna:)

    Det viktigaste är inte en diagnos, det viktigaste är att man gör det som behövs för att man ska leva ett bra och fullgott liv. Bara vetskapen att mitt beteende beror på en viss sak räckte gott nog för mig. Jag var aldrig intresserad av att ens få en diagnos, jag sökte bara hjälp för ångest och oro och hur jag skulle kunna orka med livet när motgångar och bortgång i familjen kom.

  3. Jag är nog absolut en av dom som tycker att personer som af Ugglas är “jobbig” (även om jag älskar henne och är otroligt facsinerad av henne) men för mig handlar det om att jag blir rädd när jag inte vet hur personen ska bete sig och handla och min kropp reagerar direkt på att det är en fara och att jag måste ta mig därifrån. Det har med största sannolikhet med mina egna trauman att göra som reagerar så starkt på allt som inte känns lugnt och tryggt.
    Samma på stan om jag möter någon som är påverkad så går jag långa omvägar för jag får attackpuls direkt, jag är en ängslig person och allt som inte passar in i mallen gör mig osäker.

    Så det är en annan vinkel av det hela.

    1. Jag kan verkligen förstå och respektera detta.

      Men jag tycker det är en stor skillnad på att förstå detta – varför man reagerar som man gör och på att håna, raljera, ifrågasätta och häckla en viss typ av människor som inte är som en själv. Du tar en annan väg bara och väljer bort den energin utan att lägga någon värdering kring om det är bra eller dåligt.

  4. Sista meningen!
    Borde basuneras ut med jämna mellanrum så vi blir påminda!
    Sen vill jag höra allt om hur den nya kollektionen kom till dig,
    så spännande och inspirerande!!
    Vad såg eller kände du först, färg, form?
    Kram!

  5. Håller med dig fullt ut angående Caroline……en så genuin härlig direkt livfull och varm kvinna!
    Gillar henne skarpt. Även jag har vänner som dissar henne hårt…….tror de är ängsliga och lite rädda, de har ännu inte förstått hur det berikar med människor som inte är som dom själva 😉
    Kram till dig
    Catharina

  6. Två reflektioner. Den första är att personer som är gränslösa på samma sätt som af Ugglas är “jobbiga” för omgivningen oavsett kön. Tänk Per Andersson. Anledningen är säkert att man har fullt upp att hantera sina egna känslor och intryck, samtidigt som man utan att ha bett om det får ta del av dessa personers processer IRL. Den andra är att jag också kommer från en familj med NPF i DNA:t. Jag är tacksam för insikter det har fört med mig. Tycker att det bidrar till större ödmjukhet och acceptans inför människors olikheter. Håller helt med om ditt sista stycke!

    1. Ja, du har rätt. Man måste ha tålamod och ödmjukhet för att inte, just som du beskriver det, känna att det är “jobbigt” och tar för mycket av ens egen energi. men om man jobbar på att inte vara provocerad utan snarare öppen och intresserad så blir det så bra.

      Ofta när människor blir irriterade och provocerade så blir det utåtagerande ändå värre för den som lever med hyper – hen blir osäker och triggas igång ännu mer för att rädda situationen och så blir allt pannkaka för alla. Ett lugn och visat intresse är det absolut bästa för win win kring dessa olikheter anser jag.

  7. Har du funderat på om d in skulle göra en utredning? Ka förstå om man kan känna att det inte behövs, man kan ju ”känna” sig själv ändå, utan att ha det på papperna att säga.
    Jag fick min adhd-diagnos som vuxen och tycker det kändes skönt, som att allt föll på plats. Och när jag är knäpp, impulsiv eller reagerar jobbigt, blir hjärntrött etc så kan jag alltid tänka ”jaha, detta är adhd:n” och vara lite extra snäll mot mig själv.
    Igår fick mitt mellanbarn sin diagnos, autism och adhd. Jag oroar mig för hen, för hur livet ska bli. Men så tänker jag att diagnosen faktiskt möjliggör att man kan få de där extra verktygen som man ju behöver.
    Bilden på Boris på stranden är för övrigt underbar, väldigt vilsam!

    1. Ja, jag har gått in och ut i tankar kring utredning under åren men jag vill ändå inte medicineras så det är ok. Jag behöver inte papper på att jag har utmaningar.
      Jag försöker reglera mina toppar och dalar med vad jag stoppar i mig, med träning och sömn. Framförallt försöker jag undvika triggande miljöer som får mina svårigheter att blomstra. Sätter mig i situationer där mina styrkor får fritt spelrum istället 🙂

      1. Nej, det där med medicin är ju nödvändigt för många men jag kan känna att ALLT ibland handlar om att man ska medicineras, och tackar du nej till medicinering så får du ingen hjälp, typ.
        Jag är så sjukt intresserad av hur kosten påverkar just ADHD, en vän till mig l helt om kosten för hennes son med diagnos och han blev en helt ny unge, otroligt! Själv är jag helt galen i kakor och ”dålig” mat vilket jag ju fatta att det inte är så bra kombo med min diagnos men jag är svag i anden…:-)
        Däremot träning tror jag verkligen kan göra underverk, så det vill jag bli bättre på. Har dock svårt att hålla i rutiner längre perioder:-/
        Jag tycker det är fint att du är medveten om styrkor, svagheter och triggers. Själv är jag inte riktigt där, utan är mer så att jag tror jag har koll men sen plötsligt har jag ändå försatt mig i en situation som inte är bra för mig (läs: social baksmälla bland annat)

  8. <3 Den siste setningen! <3
    Herlig innlegg <3
    Og så er jeg veldig spent på hva som kommer i din neste kolleksjon!
    (ps, er ditt firma VOEC-registrert?)