
När jag lämnat barn på skola går jag hem i mjukt snöfall och kryper in i en pyjamas och ner i sängen igen. Ser två romantiska filmer på raken, äter makrill i tomatsås på knäckebröd mellan lakanen och tänker bara en timme till – inser att de få grejer jag borde göra denna dag också går att ställa in. Tittar inte ens på mailen och när klockan är två undrar jag om jag kan se en tredje film och om vi har glass i frysen.
Jag skriver sällan om tröttheten – hur jag blir när jag sprungit för fort ett tag och bara lägger mig ner i ett par dagar. Det är en del av min cykel och det är helt ok vet jag ju nu – jag måste ha de här dagarna då jag isolerar mig och inte vill vara med. Då det går lite sakta.
Jag pratar med barnen om vikten av vila – att det är så kroppen återhämtar sig för att sedan orka mer. Att hälla upp ett bad, smörja in sig med lavendelolja och lyssna på Alba August i hörlurarna kanske är det viktigaste du gör denna vecka. Odlandet får också vänta. Känner mig efter redan innan det börjat – som att startskottet gått och jag står kvar i startfållan och funderar på om. jag ens ska springa i år, känns inte lika kul längre – jag vet att det är det är de odlande trädgårdsinspiratörerna på Instagram jag har att tacka för detta – & jag är ju själv en av dem.
Vill titta bort och inte vara med. Jag odlar mina luktärtor hur jag vill, tomatfröna har jag glömt bort, kronärtskockorna tar sig inte och de där knölarna i källaren skjuter långa skott och blir blommande buskar hur jag än bär mig åt. Kanske är det dock vintervädret som fortfarande håller sitt grepp om dagarna som ställer till det för min lust. Jag vet inte.
Jag vet att jag vill till en liten by i Languedoc, sitta på bykrogen med sex ostron framför mig, spelandes Chicago med medhavd kortlek i blommig klänning och ha sprudlande barn vid min sida. Jag vill gå längs havskanten i Agde med bara fötter och låta vågorna brusa upp över smalbenen, leta efter snäckor och äta crêpes till lunch. Jag vill sova länge och vakna av svalorna då de sjunger mellan gränderna, gå ner för lilla backen och köpa varma croissanter, bära upp kaffe till min man som ligger kvar i sängen och låta barnen sova så länge de vill medan jag själv kryper upp i fönstersmygen på takterassen och ser solen värma upp hustaken och dalen framför mig.
Men när kommer värmen till Varberg egentligen? Och visst kommer suget efter trädgården tillbaka då?








