Krickelins

Vår strävan efter att bli omtyckta av alla och att vara många till lags kan verkligen göra vem som helst utmattad. Det är en väldigt mänsklig egenskap – om man nu kan kalla det egenskap.
Förr – då vi levde grottor och dagarna gick ut på att få tag på mat så var det förenat med livsfara att bli utesluten ur gruppen och inte få vara med – då dog du av svält.
Så man kan säga att vi människor är programmerade att komma överens och lyssna på andra för att vara en del av sina känslomässiga och sociala miljöer

Men kanske anstränger man sig så jäkla mycket för att vara omtyckt stundtals så man tappar bort sig själv på kuppen. Jag tycker detta är en snårig skog och känner en stor sorg, nu när jag snart fyller 43, att jag vänt ut och in på mig själv för att ”pleasa” andra genom åren.
Med sociala medier blir det såklart ännu värre och jag som jobbar i detta forum har en smått omöjlig uppgift om min önskan är att vara omtyckt av alla. Jag fattar såklart att det är människor som rakt av ogillar mig men ändå vill ta del av vad jag gör. Det är så det funkar, tyvärr. Jag får ju också så otroligt mycket kärlek och pepp för mitt jobb så det är absolut inte synd om mig.

Men ibland poppar det upp och börjar snurra  i huvudet. Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna deras förakt – kan jag skruva lite på mig, vara på ett annat sätt så jag får dem att gilla mig?

Ibland går jag och besöker vägvisare som spår i kort. Jag tycker det är trösterikt och skönt, ibland får det mig att reda ut saker i mitt liv och det känns lite som att jag går i terapi. Vid ett tillfälle befann jag mig i ett sällskap där vi gick laget runt. Träffsäkert fick kvinnorna runt mig klokheter som stämde mycket väl in på deras livssituation och när jag turen kom till mig fick jag rådet att vara på min vakt, att det är människor som inte tycker om mig men gärna vill vara en del av mitt sammanhang ändå. Obehagligt och ledsamt. Undrar såklart varför – den där lilla ”pleasern” lever ju inne i mig helt klart och jag vill ju att de ska tycka om mig.
Men min nyktra hjärna tänker dock att om andra vill lägga energi på att ogilla mig eller andra så får de hålla på med det bäst de vill.
Karma och allt det där vet du. Jag vill i alla fall tänka kärlek. Hata på. Jag förlåter dig och tänker inte hata tillbaka.

Så tänker jag på de mest utsatta åren av mitt liv och hur de format mig. Tonårstiden var skakig – när som helst kunde man få ett hugg i ryggen av en ”bästis” som bytte kompisgäng och min strävan efter att vara omtyckt av män var absurd. Vid sexton hamnade jag i den värsta möjliga relationen – blev bokstavligen spottad på och slagen för att jag var fel och värdelös. Jag var hatad på riktigt – ett förakt fyllde hela min rymd.
Han sa att alla hatar mig och att jag aldrig någonsin kan bli älskad.

Kanske är det därför jag ibland går runt och tror att folk tycker illa om mig och att jag är fel och för mycket?

Men som sagt, jag fyller 43 år snart. Jag vet att det viktigaste av allt är att jag älskar mig själv och att min närmaste klick av familj och vänner älskar mig och supportar mig oavsett.
Allt annat får vara som det är och jag kan inte göra mer än att promenera min väg rakt fram och göra så gott jag kan i livet. De egenskaper jag har som andra skruvar på sig av avsmak för är precis de egenskaper andra älskar hos mig. Man kan verkligen inte vara omtyckt av alla.

Många grubblerier denna vecka. Är uppe med tuppen och laddar inför jobb – då kommer liksom sådana här tankar till mig. Inte helt välkomna, men det är bra att skriva om det för det känns alltid lite bättre då. Vad känner ni för detta ämne?
Går ni runt och oroar er för att inte vara omtyckta eller kan ni släppa det? Vi kanske kan hjälpas åt här med bra tips och klokheter?

Jag hade bara varit hemma i något dygn från min långa vistelse i Frankrike när min man kärleksfullt sa mitt i ett leende  ”jaha, nu vet ju vi alla vem som stökar ner här hemma”.
Jag tänkte först på Boris, vår hund. Han fäller hår som tusan och det var väl skönt för dem att slippa dammsuga varje dag…
Men sen kom jag på att det var mig han menade. Mina högar, väskor och olika projekt hade redan börjat sprida ut sig i huset och i vår gemensamma garderob låg alla mina kläder i travar på golvet,  i varenda rum hade jag ställt saker, påbörjat arbetsuppgifter, packat upp lite och kanske också fått för mig att sortera något köksskåp mitt i allt. Helt otroligt!

Men jag hade också vattnat alla blommor, ställt in nya buketter, ställt små fina saker på dess plats, tänt massa doftljus, planerat härlig gemensam middag och gjort det himla mysigt.

Men ändå – jag har så mycket prylar jag drar runt med och använder verkligen hemmet till typ allt så jag blir själv helt matt. Nu har jag till exempel börjat fota linnetabletter på middagsbordet men stoppat precis i processen för något annat pockat på uppmärksamhet.

”Ja, det är jag som är röran. fan va deppigt” sa jag igår. För det är också jag som plockar och städar mest här hemma och har väl slängt ur mig ett och annat gnälligt klagomål för det. Men det är väl inte mer än rätt att man städar efter sig själv?
Min man var dock snabb och kontrade med ”ja, men det är liksom själlöst när du inte är hemma, du får ju hemmet att leva när du fixar allt så fint” och så fortsatte han med att han nog levt väldigt minimalistiskt om han hade bott själv – han hade helt enkelt inte orkat greja så här mycket med ett hem som jag gör.
”Du är ju så himla bra på att få det vackert och hemtrevligt – och det betyder mycket för oss alla”

Men jag känner mig ändå matt över detta idag. Hur hela jag är ett pågående och ofärdigt projekt som alltid bär runt på en stor osorterad röra i famnen.
Jag gör klart en bok samtidigt som jag styr upp en vinterkollektion som ska lanseras nu med bilder och allt parallellt som jag gör klart sommarens släpp. Vi möblerar också om och målar på jobbet, gör det julfint. Och så håller jag på hemma samtidigt, flyttar tavlor och möblerar om.
Imorgon kanske andra vindar blåser och jag kommer säkert vara glad över att jag har så många projekt pågående samtidigt – jag får ju otroligt mycket gjort. Det är positivt och kul!
Klart jag prioriterar bort högar av kläder i min garderob för viktigare grejer.

Ja, detta var morgonens osorterade tankar, nu ska jag väcka familjen. Lyssnade på Johannes Hansen senaste avsnitt igår:
”Har du svårt att få din tid att gå ihop? Listan av ansvar, mål och möjligheter tar aldrig slut. Veckans avsnitt lär dig ett nytt sätt att se på din tid och konkreta steg för att designa en meningsfull kalender. Lyssna, anteckna och gör jobbet!”

Jag ska ta med mig lite av hans klokskaper. En dag i taget, man måste vara tacksam och glad för sina positiva egenskaper och vara snäll mot de mindre positiva.
Alla gör så gott de kan, även jag. Amen på det.