Jag såg Amanda Jenssen hos Carina Bergfeldt häromdagen och insåg att jag satt där och kände mig lite provocerad. Kanske lyssnade jag inte tillräckligt noga, men min tolkning var att Amanda berättade hur hon pausat sitt yrkesliv, och mycket annat, under tio år för att finnas där för sin sjuka mamma. Nu var hon redo att komma tillbaka till musiken igen.
Amanda slog igenom i Idol 2007, blev snabbt en av Sveriges mest hyllade artister, och fortsatte med succé under flera år. 2013–2014 — när hennes karriär var på topp — förändrades dock livet drastiskt. Hennes mamma drabbades av Alzheimers sjukdom. Efter diagnosen flyttade Amanda för att finnas nära och ta hand om henne.
Mammas sjukdom förvärrades över tid — med komplikationer och även epilepsi. För Amanda innebar det ständigt beredskap. Hon säger att hennes eget välmående blev starkt kopplat till mammas dagsform: om mamman hade en dålig dag kunde hon inte släppa tankarna och stressen. 2025 gör hon nu comeback med singeln Mother’s Love Conquers All — en låt som handlar om hennes mammas sjukdom och som blev en katalysator för att kliva tillbaka i rampljuset
Det var inte Amanda som provocerade mig, utan själva glorifieringen av att gå upp så mycket i någon annans liv att man tappar bort sig själv. Som medberoende jobbar jag ständigt med just det där. Jag har både psykisk ohälsa och beroendesjukdom i min närhet och många gånger har jag slutat leva mitt eget liv för att istället bli en medpassagerare i andras destruktiva resor.
Självklart ska man stötta en sjuk anhörig, det säger sig självt. Men att överge sig själv för att helt gå in i någon annans mörker… är det verkligen hedervärt? Och är det verkligen det den sjuka personen önskar? Jag vet inte. Det enda jag vet är att något skavde inom mig efter intervjun. Kanske för att jag själv så ofta bär på skuld över att aldrig räcka till, trots att jag ju vet att jag inte kan läka en annan människa. Jag kan erbjuda värme, trygghet, stöd och kärlek. Jag kan vara en varm kram, en röst i natten, en praktisk hjälp och en den som hejar på. Men jag kan inte leva livet åt någon annan. Eller? Det är komplext, och varje situation är unik.
Jag säger att jag inte dömer någon, och ändå sitter jag där och muttrar i smyg med mina egna fördomar och vilsenhet över livets utmaningar.
Här i min självsamhet i södra Fravkrike, med bara mina tankar som sällskap, lyssnar jag mycket på poddar. Så jag satte på Hundåren med Tomas Andersson Wij, där Amanda var gäst, och bestämde mig den här gången för att lyssna helhjärtat. Där landade allt helt annorlunda i mig. Samtalet gav så många fler nyanser och perspektiv.
Det slog mig hur lätt det är att bära runt på fördomar om människor som bara snuddar vid ens periferi. Om offentliga personer, ytligt bekanta, alla som säger något som råkar nudda vid ens egen erfarenhet. Jag har bestämt mig för att försöka vara mindre fördomsfull. Om något berör mig ska jag ta reda på mer. Om jag inte hinner eller orkar då ska jag släppa det utan att värdera. Vi vet så lite om vad människor bär på. Ingen av oss har egentligen rätt att döma. Jag ska bli bättre på att snälltolka. Promise!
Lyssna på avsnittet du också, vettja. Inspirerande!
Fördomar är intressanta och väldigt mänskliga. Jag delar bara en liten skärva av mitt liv här inne, ändå är jag säker på att ni som följer mig har en tydlig bild av vem ni tror att jag är. Precis så som jag själv gör med profiler jag följer.
Jag blir nyfiken – vilka fördomar har ni om mig?
