Månad: december 2020

27 december, 202028 december, 2020

Nu kommer ett inlägg jag har velat skriva i flera år. Det är ett viktigt sådant. 

Jag vet att varje familj går igenom sitt öde och ingen slipper undan smärta och sorg – man gör det i olika former. Hos någon stiger cancer in i rummet och drar undan mattan för alla och hos en annan faller en anhörig ner i en stroke och de runt om förlorar en kär familjemedlem. 
En sjukdom vi inte pratar så mycket om, eller i alla fall inte i öppna rum, kanske bakom ryggen viskandes – det är vår folksjukdom alkoholism. Eller drogmissbruk. Beroendesjukdomar som sliter familjer itu och får alla runt om att sjunka in i ett medberoende som äter upp inifrån. 

I vår familj flyter denna sjukdom genom generationer och jag undrar vad det är den vill säga mig. 
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. (sinnesrobönen)

Jag skriver detta inlägg för att jag vill öka medvetandet kring beroendesjukdomar i samhället – min önskan är att det forskas mer inom området och att vården får mer resurser till att hjälpa sjuka och dess anhöriga.
Jag skulle vilja att skammen och tabubeläggningen kring beroendesjukdomar drar dit pepparn växer och att människor vågar prata mer öppet – så att vi alla förstår hur många människor runt  sjukdomem som påverkas, hur den påverkar samhället och att förståelsen i längden leder till mer hjälp.
Kommunikation och kunskap är lika med bättre förutsättningar för alla.

Det känns som jag har vigt större delen av mitt liv till att försöka att rädda människor från detta helvete – jag har jagat, bönat och bett fulgråtandes, har försökt vara listig, försökt tala samma språk, gömt undan, låst in, letat överallt, bett om hjälp, kört runt runt runt, fått panik och allt det där andra som hör medberoende till. Lägg till djup ångest, självhat och sömnlöshet.
Känslan av att inte kunna rädda den man älskar mest, om den inte vill bli räddad själv, är förlamande. Till slut måste du rädda dig själv. 

Jag blir så ledsen när jag skriver om det här –  sjukdomen är otroligt stigmatiserad i samhället – så jag väljer mina ord med stor omsorg här. 
Jag önskar så att jag skulle kunna skriva mer om mina erfarenheter i ämnet men det är svårt när det gäller anhöriga.
En dag i framtiden kanske.

Min man Jonas och jag har förts samman i livet, vi delar smärtan  – vi sitter ihop i den och vi bär varandra. Upp och ner. Men vi går framåt. Jag har fått lov att berätta om David. Jonas lillebror. Jag vill att hans minne ska vara ljust och leva vidare genom oss som blev kvar efter den där dagen i april. 

Och jag vill också att vi lyfter blicken och ser familjerna bakom dessa öden. Det drabbar vem som helst och det är inte en viss sorts familj eller ett visst föräldraskap som leder till missbruk. 

Olika människor har olika hög genetisk risk att utveckla ett beroende med oss från födseln. Oftast är det umgänge i tonårstiden och olyckliga omständigheter som gör att sjukdomen eskalerar och blir ohanterbar – man tappar kontrollen och det går snett.

Här kommer en intervju med min man som förlorade sin 24-åriga  lillebror efter flera års sjukdom.

Jonas, jag minns David som en av de vackraste unga männen jag sett i Varberg. Vi hade redan börjat hänga då jag blev presenterad för honom och den första tanken som flög igenom mig första gången var “kors – jag valde fel bror” hahaha, han såg ut som Leonardo Di Caprio. Så snygg! Jag upplevde David som glad, generös, otroligt charmig, mjuk och rolig.
Ni växte upp tillsammans, var nästan i samma ålder och jag skulle vilja beskriva er familj som den urtypiska Svenssonfamiljen –  trygg uppväxt i ett litet villaområde i en småstad.

Hur minns du er barndom?

Jag har i stort sett endast positiva minnen av vår uppväxt. En stabil familj utan konflikter med villa, Volvo och fredagsmys, med två kärleksfulla och närvarande föräldrar. Det skiljde två år mellan mig och min bror och vi delade många av vännerna i området. Som storebror såg jag till att försöka dra de fördelar jag kunde av att vara äldst, men våra föräldrar var noga med rättvisan oss emellan. Om jag skulle välja ett ord som sammanfattar vår uppväxt så hade det varit “trygg”. Om David hade fått frågan så tror jag att han hade svarat detsamma – men att sökandet och rastlösheten kom inifrån honom själv.

-Vad uppskattade du mest med din bror och hur var han?

Han var en positiv och oerhört charmig person, en sån som man instinktivt gillar. Alltid glimten i ögat, arbetsam och ett sinne för affärer. Han började arbeta när han var 7 år gammal. Han var egentligen för ung för att sälja GT men han fick mamma till att gå några steg bakom honom på rundan. Sedan den dagen arbetade han regelbundet hela sitt liv, förutom under sina värsta sjukdomsperioder.

Han var också den minst konflikträdda av oss båda och vågade stå upp för mig när det ibland stormade i tonåren.

-Ni delade umgänge under uppväxten men när David började i högstadiet drogs han till ett annat sorts umgänge, stämmer det? Vad hände? 

Som person var David en sökare. Han var fysiskt mogen för sin ålder och skaffade tidigt en äldre flickvän som rörde sig i kretsar där alla i någon mån hade föräldrar som antingen var  frånvarande eller hade sina egna utmaningar. Där det helt saknades vuxna förebilder och vakande ögon. Senare skulle han berätta att han var 13 år när han började röka cannabis regelbundet.

-Ett missbruk smyger sig på – det är inte något som utvecklas över en natt – När förstod du att David hade problem? 

I våra tonår förekom det precis som idag droger i många olika sammanhang och umgängeskretsar. Det spelar ingen roll om du är fotbollskille, spelar dataspel eller åker skateboard. Eller om du bor i villaområde, om dina föräldrar är skilda eller inte. Droger fanns i någon form i de flesta sammanhang, precis som idag. Och precis som att alla som dricker alkohol inte är alkoholister så är inte alla som brukar droger narkomaner.

Jag visste att David tog droger ibland, men det var det fler av våra vänner som gjorde. Ansvarstagande personer som idag har familjer, bra jobb och fina liv. Men med David visste jag inte då vad han tog, hur mycket eller hur ofta. Jag var naiv och såg inte fullt ut allvaret i situationen.

-Er familj hade noll erfarenhet kring droger och jag kan inte tänka mig att skolan var så informerande i ämnet heller på 90-talet – jag tänker och hoppas  att det har blivit bättre nu 2020.
Hur ska man kunna misstänka att barnen tar droger om man inte vet vad det är? Tonåringar sover ju mycket och är oberäkneliga utan att stoppa i sig substanser. 
Hur tänker du kring detta? När förstod era föräldrar att David tog droger och fanns det något stöd från samhället kring dem? 

Våra föräldrar var naturligtvis okunniga inom ämnet, detta var ju något helt främmande som de flesta i deras generation aldrig stött på. Att en tonåring mitt i puberteten var trött och hade nära till konflikt var väl en naturlig del i att växa upp och bli sin egen person, eller? Och den information som ungdomar och föräldrar fick kring narkotika och missbruk, främst från skolan var precis som jag upplever att den är idag – bedrövligt dålig och framförd med en illusion om att skrämselpropaganda får ungdomar att avstå. Idag kan vi utgå från att de flesta ungdomar kommer att testa droger någon gång under sin uppväxt, och då måste informationen vara faktabaserad och korrekt.
Ungdomar låter sig inte luras.

Jag skulle vilja råda alla föräldrar att prata om droger med sina tonåringar, låt det inte bli ett tabu. Hjälp dem att vara förberedda när de hamnar i situationen där de blir erbjudna, och boosta dem med kunskap, självkänsla och argument för att klara av att stå emot. För de allra flesta kommer att hamna där – och sannolikt tidigare än vi vågar tro – i situationen där de kommer behöva allt detta för att kunna avstå.

Tyvärr bidrog den låga kunskapsnivån i vår omgivning till att våra föräldrar aldrig kunde tala med någon om sin situation. Responsen från personer i deras närhet var mest att ”ni får ju säga till honom på skarpen” – som att det var brist på disciplin och uppfostran som låg bakom deras sons problematik. Det gör mig fortfarande ledsen att tänka på hur ensamma de måste ha känt sig i detta.

-Du var hans kontaktperson – vad innebar det? Vad fick David för hjälp och hur bemöttes han av vården? Jag antar att det var svårare att ha koll och hjälpa honom då han blev myndig.  När man är myndig så kontaktar inte sjukvård, polis och socialtjänsten familjen längre om man åker in för vård?

Jag reste utomlands och arbetade säsong, och flyttade sedan till Stockholm. Detta var under perioden som allt kom upp till ytan och det blev tydligt hur allvarlig situationen var. David togs in på LVM, och var in och ut på behandlingshem och tolvstegsprogram. Jag hade kontakt med socialtjänsten och reste hem med jämna mellanrum och vi hade många bra stunder tillsammans.

Jag var under en period länken mellan honom och våra föräldrar. Efter för många lögner, sömnlösa nätter och svikna löften var relationen dem emellan alltför komplicerad för att inrymmas under samma tak och han hade flyttat in hos en kompis.

Överlag var kontakten med vården och socialtjänsten som jag minns det god, människorna där ville väl. Problemet ligger istället i samhällets syn på att missbrukare i första hand inte är patienter med vårdbehov – utan kriminella personer som själva satt sig i situationen och har sig själva att skylla. Ett moment 22 utan dess like, där en missbrukare ska vara ren innan de får medicin, och där varje återfall är ett misslyckande där du riskerar kastas ut ur systemet igen.

Jag har till exempel aldrig hört talas om en cancerpatient som fråntas sin rätt till vård för att han eller hon inte för egen maskin klarat av att ta sig till ett läkarbesök, eller för att denne inte tagit emot den vård som erbjudits med tillräckligt stor tacksamhet.

Det finns så mycket okunskap inom ämnet missbruk som behöver lyftas fram. 

 

-Kan du berätta om din rädsla – går den att sätta ord på? 

Hur konstigt det än låter så blir även det hemska och mest skrämmande också vardag till slut. Man blir avtrubbad och vänjer sig vid denna märkliga vardag, där du alltid är på helspänn och där katastrofen alltid lurar runt hörnet. Antar att det är detsamma för människor som lever i krig. När de ringer från intensivvården efter ännu en överdos, och det första man känner inte är rädsla och oro, utan istället irritation. Låter helt sjukt när jag säger det. Men någonstans mitt i allt kaos blev, i alla fall jag, istället praktisk och lösningsorienterad. Sedan fanns naturligtvis rädslan och sorgen ständigt närvarande också. Men det är först när man satt sig ner och hinner reflektera som man inser hur nära den definitiva förlusten vi balanserar.

-Vi satt häromdagen och talade om då David lämnade oss och jag pratade om vad som hände kvällen innan. Det var en födelsedag, vi skulle äta köttfärslimpa och David skulle laga den. Samma dag eller dagarna tidigare hade han besökt ett behandlingshem och han skulle skrivas in veckan efter – den 11 april. Alla var optimistiska. 
Men han åkte iväg och lämnade matlagningen i all hast. Du sa att du minns inget från den kvällen- att det är helt svart.
Det är inte ovanligt att beroendesjuka tar ett sista återfall när de bestämt sig för att bli helt rena. Var det detta som skedde tror du?
David kom hem och var inte sig själv – vi blev besvikna och arga. Jag var höggravid och skulle föda barn om bara några veckor och i bilen hem var vi förtvivlade. Minns du vad som hände därefter? 

Jag minns att jag var arg och besviken. Och att de sista orden jag sa till David varken var vänliga eller kärleksfulla. 

Tidigt morgonen därefter ringde mamma och bad mig komma. David andades svagt och ambulansen var på väg. Jag minns att jag kände mig lättad över att jag inte mötte ambulansen på vägen dit – om de inte tagit med honom till sjukhuset kunde det ju inte vara så farligt. De två sjukvårdarna gjorde hjärt-lungräddning när jag kom fram. David låg på golvet i sovrummet i källaren som var hans när han var hemma hos våra föräldrar. Min andra lillebror stod och såg på.  Det var han som hade gjort HLR i väntan på ambulansen. Han var 14 år.

Jag minns att jag såg hur kurvorna på deras instrument rörde sig upp och ner. Skönt – hjärtat slår som det ska. Efter en stund såg jag att det var ambulanssjukvårdarnas kompressioner som gjorde så att kurvorna rörde sig – inga hjärtslag.

-Nu har det snart gått 15 år sedan David lämnade oss.  

Den 5 april – det rök från bondens åkrar och solen värmde kinderna denna tidiga vårdag. 
Men vi steg in i mörkret. In i djup sorg. Det var det mest smärtsamma jag någonsin upplevt att se dig förlora din bror på detta sätt. Tiden läker såren, det vet vi och jag tänker att du och din andra lillebror har utvecklats på ett speciellt sätt efter er förlust. Ert driv i livet är imponerande – det känns som om ni vill leva lite mer än alla andra. Det är inspirerande. 
Jag vet att David går här genom rummen – klappar våra barn på pannan medan de sover, ser till att vi inte missar salta pastan och står först i ledet att high fiva dig i livet. 
Hur känner du att du formats? Att leva med ett medberoende och att ha förlorat en älskad familjemedlem skapar en speciell sorts individ tänker jag?

Svårt att säga vad som är arv, miljö och omständigheter. Jag upplever kanske inte att jag tar några särskilt annorlunda medvetna beslut på grund av mina erfarenheter. Förutom när det gäller våra barn.
Där använder jag alla mina dyrköpta kunskaper så mycket jag kan för att undvika att historien upprepar sig. Fast det finns såklart inga garantier.
Jag vet att jag bara kan hjälpa dem med kunskaper och självkänsla för att hjälpa dem att ta rätt beslut i de situationer jag vet att de kommer möta i livet.
Vi kan aldrig skydda våra barn, bara ge dem verktygen att skydda sig själva.

Jag tror definitivt att vår familjs historia format mitt sätt att ta mig an livet. Jag är ganska positiv, nyfiken och bekymmerslös. Och modig när det behövs.
Jag tror att detta är egenskaper som förstärkts av allt som hänt. 

När det kommer till livets svårigheter vet jag att mina erfarenheter gett mig andra referensramar än många andra har. Och jag tror att jag tack vare dessa har lättare för att inte oroa mig över saker. Att jag kan vara lite mer bekymmerslös och ha ett lite annorlunda perspektiv på vad som är svårt i livet. Och för det är jag tacksam. 

 

Tack Jonas för att du delar dina erfarenheter kring detta – jag tror det kan hjälpa många, öka förståelsen för sjukdomen och  få fler att våga prata om sina upplevelser. Man är inte ensam i detta även om det ofta känns så.

I Sverige uppskattas det finnas ungefär 26 000 narkomaner och ungefär 300 000 alkoholister, men mörkertalet är stort.

(källa)

Vad är beroendesjukdom?
Beroende av alkohol och narkotika är en folksjukdom. Att ha en beroendesjukdom betyder att det är mycket svårt att sluta eller minska på missbruket. Kroppen har vant sig vid att vara påverkad och kan behöva större och större doser för att uppnå önskad effekt. När substansen inte intas leder det till abstinensbesvär.

Beroendesjukdom beror på en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. Belöningssystemet är till för att motivera oss till saker som är viktiga för vår överlevnad, genom att frisätta dopamin när vi till exempel äter god mat, tränar eller har sex. När vi dricker alkohol eller använder narkotika lurar vi hjärnan att frisätta dopamin på konstgjord väg.
Istället för en känsla av naturligt välmående kan det ge en berusande känsla, som många vill uppleva om och om igen. Olika människor har olika hög genetisk risk att utveckla ett beroende med oss från födseln.

Hur påverkas livet av beroendesjukdom?
Ett beroende kan ta över hela livet. Plötsligt finns det inget viktigare än att stilla suget efter mer. Det är vanligt att tänka mycket på till exempel alkoholen eller narkotikan och att börja smyga med sitt missbruk. Det kan inkräkta på arbete, familj, hälsa – saker som tidigare kändes lustfyllda och viktiga. Ett beroende kan skada den drabbades fysiska och psykiska mående, och även omgivningens.

Var finns hjälpen?
Du kan alltid vända dig till en vårdcentral. Där hjälper de dig och skickar en remiss till den vårdenhet som passar bäst för just dig. Det finns även annan hjälp att få.

Om du är alkoholmissbrukare eller anhörig kan du vända dig till Anonyma alkoholister i Sverige (AA), eller ring till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48.
För narkotikamissbrukare och dess anhöriga kan man kontakta Anonyma Narkomaner.
För spelmissbrukare och dess anhöriga finns Spelberoendes Riksförbund.