Jag vaknar, ligger och skruvar mig, går upp och kissar och försöker sedan blunda igen. Det är svårt. Jag tänker på mina listor och leveranser. Sedan tänker jag på träning. Därefter tänker jag på att jag inte får bli sjuk och på att alla runt om som är sjuka. Hur ska jag värja mig?
Räknar på fingrarna. Hur många timmars sömn har jag fått egentligen?
Klockan är fem när jag ger upp, stiger upp ur sängen, dra på varm tröja och smyger nerför trappan mot dagens första kaffe. Utanför kör plogbilen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ännu mer snö. Jag jobbar en stund.
Sedan läser jag Andrev Waldens krönika om att ta emot komplimanger. Den gör mig varm och jag hör mig själv skratta högt och förnöjsamt med stängd mun. Får gå och fylla på min kaffekopp efter halva krönikan så upplevelsen blir ännu härligare. Älskar Walden så mycket.
Enda anledningen till att jag har en prenumeration hos Dagens Nyheter.
“Något ovanligt hände men låt mig börja med det vanliga så att det ovanliga får sina kanter.
Jag har emellanåt lekt med tanken på hur det skulle vara om män gick omkring och gav andra och helt främmande män komplimanger, så där som kvinnor går omkring och ger andra och helt främmande kvinnor komplimanger. För det gör de ju. Det är det som är det vanliga.
Jag har sett sambon stoppas på gatan av både unga och äldre kvinnor som vill berätta att hon har en otrolig kappa på sig och jag har känt en försiktig avundsjuka mot det besynnerliga systerskap som tycks trumfa skammen. Ibland vill de inte ens veta var hon har köpt kappan (eller klänningen) (eller luggen), de vill bara säga att den är otrolig. Och ibland handlar det inte ens om enskilda komponenter utan något omätbart och överväldigande.
En kväll, vi skulle på middag hos vänner och var väl lite fint klädda, var det en dam på bussen som pep till vid åsynen av min sambo innan hon lutade sig fram och väste: ”Vad läcker du är. Hela du.”
Hon var gränslös och lite groggblöt i rösten men det fanns ingenting olustigt eller hotfullt där. Inga (skönjbara) sexuella ambitioner. Bara som en hemlig blinkning mellan två medlemmar av det internationella ordenssällskapet kvinnorna.
Det händer aldrig mig.
Men nu kommer vi till det ovanliga för plötsligt händer det.” läs hela krönikan av Andrev Walden här.
Efteråt tar jag upp min lista och stirrar på det som är viktigast. Ska jag beta av några innan jag fortsätter redigera gårdagens bilder?
Jag bestämmer mig för att ja, det ska jag. Det gör mig lugnare inombords och kanske att jag kan sova längre än till fem morgonen efter om jag gör det.
Ni kanske tror det är jag på fotot? Men nej, det är en Emma som jag fotade igår för KLco vintersläpp. Ska visa er när jag fyllt mina mappar med färdigt material. Är det snö hos er också? Sådan otrolig stämning man kommer i – måste hänga upp mina stjärnor i alla fönster idag. Kanske värma glögg till kvällen. Ha en fin dag nu.
Stor kram från mig.
Det drar ihop sig för fotografering och jag har högar, lådor och väskor i hallen som ska bäras ut till bilen så fort jag har fått upp mina barn och fått iväg dem till skolan. Det är så kallt nu och det är som det kommer som en överraskning varje år – vart är vantar och mössor, har alla varma skor? Nä, killarna har såklart växt flera storlekar sedan december 2022… Och min man är i Wien denna veckan. Behöver full fokus så jag inte tappar några bollar.
Men i alla fall. Nybryggt kaffe i koppen och jag tackar min lyckliga stjärna över att jag vaknar av mig själv 05.30 om morgnarna så jag hinner en del innan.
Jag fick en fråga som jag tycket var kul och aktuellt att ta upp som ett inlägg idag:
“Hej. Uppskattar verkligen din blogg. Generöst delande, funderande om stort och smått och ärligt. Det är också så fint att få läsa utan att det dyker upp reklambanners vid minsta rörelse. Är verkligen djupt imponerad av hur du skapat denna plattform och varumärke. En fråga som rör arbete: det skulle vara intressant att höra hur du jobbar för att planera för vissa jobb som tex att du bygger upp moodboards och call sheets för att få kontroll över veckans arbete. Vad innebär call sheets för dig – är det för fotografering eller hela veckans uppdrag. Och kanske du har stött på användbara appar eller andra fiffiga program du kan tipsa om? Om du vill så klart. Kanske ett tips på inlägg att göra någon gång i framtiden? Tack för all inspiration.”
Tack så mycket. Roligt att mitt arbete uppskattas.
När det kommer till att planera veckans arbete så använder jag “notes” eller “anteckningar” i mobilen flitigt. Den använder jag till allt. Att minnas, bocka av, dela med kollegor och familj. En veckolista kan se ut som nedan. När en punkt är klar så bockar jag av den. Jag har en likadan lista för mig och min närmsta kollega och hon har också en egen som vi stämmer av med varandra veckovis – på det sättet är vi i fas och har koll på att vi går framåt. En sak i taget.
Igår fotade jag och filmade mycket här hemma till ett arbete som ska in senare idag – det tar sin lilla tid att skapa, redigera och klippa. Samtidigt skulle dagens fotografering planeras så tidigare i veckan skapade jag moodboards och call sheet för att alla skulle ha koll inför dagens arbete. Även jag.
Det är lätt att komma till location och bara bli stressad och förvirrad då det är kallt, tidspressande och fullt av prestation hängandes över axlarna. Det kan också vara andra som då kommer med idéer för hur man kan göra och det gör mig alltid väldigt distraherad och då tappar jag det – då behöver jag vara tydlig med att jag vet exakt hur jag vill ha det och då sneglar jag på min grundtanke och mina listor så har jag full koll. Jag har då punktat ner både location, outfits och känsla i bilden och så kör vi. Betar av en bild och outfit i taget. Inget är väl värre än när en bild tar flera timmar att skapa för att det är så mycket ängslighet som hänger i luften?
Det kan sabba allt för mig. Därför jobbar jag bäst själv och utan stylist, ljussättare och extern fotograf. Det är naturligtvis en ekonomisk fråga också – eftersom jag behärskar alla områden så blir det grymt om jag tar ansvar för dem men det händer att jag missar små detaljer. Det positiva överväger det negativa dock och för mig funkar detta toppen. Det som är mest negativt är att jag ska försöka få med rörligt material på alla outfits och det faller ofta bort från minnet.
Nedan ser du call sheet jag skickar ut tillsammans med moodboard ovan. Moodboard skapar jag i InDesign. Jag gör ett dokument med nedsparade bilder från Pinterest och Instagram. Det är känslan jag vill åt och inte så mycket kläderna på bilderna såklart – vi har ju våra egna. Denna gång kommer jag dock plocka upp idén med den lilla granen och den röda mössan som J CREW har skapat till sina kampanjbilder både i år och 2007. Känslan ska vara countryside, juligt, rörelse, brittiskt, härlighet och gemenskap. Jag tar med mig min hund Boris.
Vårt call sheet är mest praktisk info. Tjejerna sminkar sig själv och får instruktioner om vad de kan ta med sig, att vi kommer äta lunch på plats , vart vi är , vilka vi är och hur länge vi håller på.
Hoppas det här inlägget var givande för er. Hojta om ni vill ha fler inlägg likt detta 🙂
Stor kram och fin dag till er. Nu ska jag steama två bruna blusar och väcka barn.
Det är måndagen den tjugosjunde november och den smörfärgade månen hänger tungt över den lilla staden. På gatorna går det knappt ta sig fram på grund av att det byggs på alla håll och kanter men det verkar som att någon lyckats få upp både juleljusen och granen på torget. Det är en fin liten stad. Vi säger det till varandra en gång till. Och sedan säger jag att jag vill flytta ut på landet ändå. Jag orkar nämligen inte röja i hela källaren och tvättstugan. Allt är för stort och det är för mycket grejer överallt. Ge mig en ny chans nu snälla. Denna gången lovar jag att jag ska hålla i ordning och inte skapa högar överallt.
Jag sitter nedsjunken vid min dator och bygger upp moodboards och call sheets för att få kontroll över veckans arbete. Min lista på rekvisita växer sig lång och jag undrar vart jag ska få tag på en krans gjord av rosepeppar och en stor röd mössa i den lilla lilla staden…. Kanske får jag bara nöja mig med en grön i granris och en mössa från vinterlådan i källaren.
Jag skapade en väst till slut. Jag har tänkt på det länge men inte riktigt vetat hur jag ville ha den – men så föll alla bitarna på plats och jag tror den blev bra. Jag döpte den till Marina, efter min kompis. Det är fint att ha Marina i mitt liv. Hon gillar alla mina sidor, även de märkliga som en annan nog lätt skulle störa sig på. Hon dömer aldrig. Det gör mig trygg.
Hon gör mig lite bättre helt enkelt. kram till er.
Med bara en vecka kvar till första advent så funderar jag på julen här hemma. Jag har varit i julen ganska länga på grund av mitt arbete – jag har fotat till kunder, gjort julfint på jobbet, tagit fram en julig kollektion och så vidare. På samma sätt som jag är mitt i sommaren just nu när jag planerar för nästa års linnekläder som håller på att vävas och sys upp.
Det kan vara lätt att inte ha energin kvar för att skapa stämning i sitt egna hem när man gått all in i sitt jobb så länge. Men stjärnorna får väl ändå komma upp i våra fönster och en gran få vi nog ta in också.
Men redan nu har jag hängt upp lite vintervackert här hemma. En liten gyllene krans.
Misteln ovanför dörrposten.
Mängder av stämningsfulla ljus och vackra manchetter.
Krans i halm och mistel i gyllene metall – det blev riktigt fint sa Boris.
‘
Jag ska slå in paket i naturfärgat paper med tygband runt och sticka in dessa vackra kort från Skagenmålarna med namn och rim på under rosetten.
Idag badar mitt hem i vintersol och jag har hällt chaite på termos. Ska snöra på mig vandrarkängor och ta mig ut på en lång tur med min familj. Sedan blir det bastu och mustig gryta som får puttra länge på spisen. Så mysigt med söndag och inga måsten.
Hur gick det egentligen till när vi beslutade oss för att köpa ett hem i södra Frankrike?
I september 2020 åkte min man och jag ner till La Belle Vue och tillbringade en långhelg där. Han hade fått detta av mig i 40-års present men eftersom pandemin kom detta år så blev resan uppskjuten tills vi kunde resa. Vi tillbringade några magiska dagar i den lilla byn Neffies och blev alldeles förälskade. Min man tittar på bostadsannonser vart än vi reser – Paris, Sri Lanka, Österlen, Florens…ja, jag brukade säga att jag skulle aldrig få för mig att köpa ett boende utomlands. Så mycket jobb och så begränsar man sig väldigt mycket och bara reser dit istället för att uppleva nya platser. Nej nej, det var inget för mig. Drömmen om ett boende söderut var när jag blev pensionär – då jag kunde bo där under långa perioder.
Men så promenerade vi i den lilla byn och fick syn på en skylt där det stod “à vendre” på ett hus. Snirkliga löv i plast hängde över den violetta balkongen men det var något som lockade mig … “Va, kolla, det är till salu! Ska vi ringa och se om vi får gå in och kolla innan vi åker hem till Sverige?” sa jag och tittade storögt på min man.
Sagt och gjort. Morgonen efter kom mäklaren med nyckeln i högsta hugg – glad över att äntligen få visa en bostad för det hade hon inte gjort på flera månader på grund av rådande världsläge.
Det gjorde det hela lite mer fördelaktigt för oss helt klart att marknaden såg ut som den gjorde. Ingen ville köpa hus och ägaren ville väldigt gärna sälja.
Vi kikade runt och det gällde att kisa ordentligt. Kunde vi göra något bra av det här?
Det positiva var att det var inget renoveringsprojekt. Det behövdes lite fix – nytt golv på tredje våning, golv på terassen, färg på väggarna och lite fix med köket. Kändes görbart. Sedan började vi tänka på det praktiskt – gick det att köra ner, ta med sig barn och hund, när vi skulle vara där och om vi hade råd såklart. Så här såg det ut i huset vid visningen.
Vi la ett bud var ganska snart överens med säljaren. Men ett husköp i Frankrike är en ganska långsam process så det tog tid. Vi flyttade in året därpå i juni och då hade vi haft en snickare där som hjälpt oss med golvet på terassen och övervåningen innan vi kom. Vi hade beställt en hel del möbler och vitvaror online samt skickat ner lådor med inredning. Allt stod i köket då vi kom. Det var två spännande veckor när vi var nyblivna husägare i en liten fransk by. Ett äventyr minst sagt. Läs mer om detta här.
Sakta växte ett hem fram. Eller nja. Det gick faktiskt ganska fort för jag hade hela bilden klar i skallen innan jag kom ner så det vara bara att fixa till. Och huset var inte heller så stort. Ett rum på varje våning, en takterass och en källare. Det var alldeles lagom som nybörjarhus,
Vi älskade verkligen vårt franska lilla hem. Ett town house som låg granne med kyrkan, byns restaurang och vinbar. I gränden utanför gick vi och köpte nybakade croissanter om morgonen och utsikten över takåsarna från terassen var magisk. Det var lättskött, lättstädat, mysigt och bra på alla sätt. Om jag ska lista det som var mindre bra var att det var inte så ljust inomhus och det har naturligtvis sin förklaring till att man sommartid skyler sig från sol och värme för att hålla hemmen svala. Det andra var att vi hade ingen naturlig plats att hänga på om vi var flera, ingen soffgrupp eller bekväm plats att umgås på. Då fick man sitta på terassen och det var inte alltid väder för det.
I maj 2022 så åkte jag ner och jobbade med ett team som skulle fota mig i huset. Och eftersom vi bodde så litet så fick teamet hyra ett hus att bo i under dessa dagar.
Jag gick dit med min sminkös Elin och när jag steg in genom den rosa entrédörren höll jag på att svimma. Det var det finaste huset jag någonsin sett! Golven, takhöjden, terassen, entrédörren… OMG! Jag ringde min man direkt och sa att om detta hus någon gång blir till salu så måste vi kolla om vi hade möjlighet att lägga ett bud. Detta var ju långt in i framtiden i mina drömmar såklart. Klipp till….
Bara några månader senare. I september var min man och jag nere i huset och en morgon kom han gående med mobilen i handen och sa “Du kommer inte tro det är sant – gissa vad som precis kom ut till försäljning!?”
Helt otroligt faktiskt. Kan tänka mig att detta var en konsekvens av alla år i pandemi och ägaren till huset bodde i Australien. Han hade inte varit där på flera år och hans livssituation hade säkert förändrats en del. Vad vet jag – han var i alla fall redo att sälja men bara för det priset han begärde.
Herregud. Kunde liksom inte fatta att dörren öppnade sig till denna möjlighet. Blev lyrisk och illamående på samma gång. Detta var på tok för tidigt i min livsplanering men samtidigt var det liksom ödet som bara föll i vår famn. Hur skulle jag någonsin kunna gå vidare om jag inte gjorde allt i min makt för att göra detta möjligt. Vi sa att vi ville köpa och kom överens med mäklaren om att köpa det möblerat.
Det var några månader fulla av ovisshet och en mängd bollar uppkastade i luften. Fastigheter skulle säljas, utdelningar skulle göras och vi skulle dessutom sälja vår nuvarande franska bostad med förhoppning om en värdeökning efter allt jobb vi hade lagt ner. Strax efter årskiftet stod det klart – ja, vi skulle klara av att köpa huset och det var en svindlande känsla. Eufori! Men samtidigt en skräckblandad förtjusning – fattade vi ens vad vi gett oss in på?
I januari åkte jag ner för att packa ihop vårt nuvarande hus för de nya ägarna skulle flytta in i februari. Alla stora möbler fick stå kvar men mycket skulle förvaras i min väns källare tills vi skulle flytta in i det nya. Min man kom ner och hjälpte mig som tur var. Jag hade inte fattat hur mycket jobb det var. En dag hade vi fått lov att gå till vårt nya hus för att mäta rummen och för att Jonas skulle få se vad vi köpt.
Man kan väl säga att han var i chock. Ser ni också paniken i hans ögon?
Två britter hyrde huset just då och hade en stor hundbur med tre hundar i huset och en papegoja som satt och pratade i buren till höger här. Ni ser inte det men bakom mig står det en röd skinnsoffa och frun i huset stod och strök kläder mitt i allt detta. Det var svinkallt och kolsvart i varenda rum på grund att alla luckor var stängda och det stod prylar prick överallt. Lådvis med grejer staplade på varandra i alla rum. Paret var himla gulliga dock men det var svårt att få en uppfattning om huset vid detta tillfälle och nu började det mala en oro i min mage.
Vad hade jag fått min familj att göra egentligen? Ett stort hus på över 300 kvadratmeter med en trädgård och den gamla vinproduktionen kvar i källaren…
Jag antar att jag såg potentialen men det var svårt att få Jonas att se det vid detta första möte. Men han har aldrig någonsin ifrågasatt mig utan backat mig i detta och det känns himla fint och storsint – jag själv gick härifrån och tvivlade denna gång men vågade inte säga det högt.
Samma kök i kvällssolen i september i år.
Samma vardagsrum där alla djurburar stod och soffan med lapptäcket.
Sovrummet där alla tygtomtar stod.
Så, har vi hittat hem?
Ja! Det har vi sannerligen – vi älskar detta ställe.
Hade vi kommit en bit längre in i inflationen vid köpet så hade vi inte genomfört detta men nu är det som det är. Vi ska göra allt vi kan för att kunna ha kvar denna dröm i vårt liv – ha denna plats att åldras på och kanske få välkomna barnbarnen här en dag.
Det känns fint att kunna erbjuda våra föräldrar som nu är pensionärer att åka hit så ofta de vill. Vi själva anpassar oss efter våra arbeten och barnen – nu när de är tonåringar vet vi att vi kanske inte kan vara här så mycket som vi önskar. Detta är en investering för framtiden och jag är glad att vi vågat uppfylla våra drömmar tidigt i livet – man vet ju inte hur länge man får vara med.
En fråga:
Så vackert! Önskar så att vi också hade en egen plats i ett annat land. Men som vi funderat fram och tillbaka. Är det försvarbart att resa fram och tillbaka? Hur mycket tid ”måste” vi spendera där för att det ska kännas rätt? Vilka är vi att komma dit då och då och nyttja alla fasciliteter utan att betala skatt? (Bor själv på Österlen och turismen är tudelad) Hur förklarar vi för barnen att vi har två boenden men andra inte ens har tak och väggar för en natt? Ska vi bara för att vi kan? Men jag erkänner att jag avundas dig.
Mitt svar: Bra funderingar – låt mig svara på hur vi resonerar.
Vi flyger ibland men väljer såklart helst att bila ner med vår elbil och det gör vi några gånger per år. Jag har en bensinbil så reser jag sjäv ner så kör jag den. Det går också att ta tåget ner men då får man hyra bil här för lokaltrafiken är inte så utvecklad mellan byarna här upplever jag det som. Vi laddar bilen i vår källare över natten.
Vi har investerat i detta hus långsiktigt – det betyder att vi vet att vi kommer spendera mer tid här ju äldre vi blir men nu när vi har tonåringar så kan det bli en utmaning. Under dessa år får våra familjer fri tillgång till huset och det är en underbar förmån att kunna erbjuda sina pensionerade föräldrar ett paradis att besöka när de vill. De har bilat ner flera gånger.
Vi har också hyrt ut till bekanta.
Förstår inte vad du menar med att utnyttja fasciliteter? Vi handlar i lokala butikerna, äter på de lokala restaurangerna, anlitar lokala hantverkare och bidrar till ekonomin – turism är en jätteviktig inkomst i alla länder skulle jag säga, det vet jag själv då jag verkar i en sommarstad i Sverige och är helt beroende av sommargästerna. Däremot belastar vi varken sjukvård eller annan skattefinansierad service. Vi betalar givetvis både fastighetsskatt och kommunalskatt för att bo här.
Förstår verkligen om beslutet med utlandsboende faller pga att man inte vill resa med flyg, men de andra frågetecknen hoppas jag att jag har hjälpt dig reda ut.
När det kommer till att förklara för barnen varför man har två boenden när det finns människor som inte har tak över huvudet vet jag inte vad jag ska svara på. Pratar såklart med barnen om att vi är priviligerade och om tacksamhet, om världsläget och om hur många lever. De vet att människor har olika ekonomi och möjligheter i livet. Det är en enorm förmån att låta barnen få uppleva ett annat land och bo här nere. Jag är både stolt och glad över möjligheten och vill vara en förebild kring att det går att nå sina drömmar trots att man själv haft en rätt usel ekonomi tidigare i livet.
En dag i taget. Drömmen är kvar än så länge och jag håller tummarna för att jag kan bli gammal med Le Vigneron – kanske göra ett bokrum här inne och samla alla mina favoriter. Längst ner på hyllan ska böckerna för barnbarnen stå. Linnea i målarens trädgård…
‘
