Författare: Kristin Krickelin

Hjärtefrågor, Trädgården

Hur går det med keramiken? Och om influencers som gnäller…?

Denna morgon gick jag upp tidigt för att hjälpa till med matlåda och skjutsa min äldsta till jobbet. Därefter var jag fast besluten att sätta igång att lära mig dreja här bakom den ”lilla” rosenbusken.

Phu. Jag har verkligen laddat mentalt för denna stund. Jag vet att jag har så dåligt tålamod och tröttnar när jag inte är bra på något. Och jag fattar ju, detta kräver lite träning, helt klart.
Jag ger keramiken några timmar – kl 07.30 till 10.30. Sedan ska jag skjutsa nästa grabb till Småland.
Men jag har redan tröttnat lite och tagit en paus för att blogga, samla ihop mig och göra en kopp kaffe till.

Det var ju skitvårt, ghaaaaaa!!!! Att få klumpen centrerad och att dreja upp med samma tjocklek på kanterna är verkligen en utmaning. Är kavling min grej istället? Ringling?

Men stop och belägg nu, jag har bara hållit på två timmar så nu ska jag bita ihop, sätta på radion och träna som tusan. Jag fortsätter ikväll igen, tänker inte ge mig.

Det här är en lärorik utmaning och jag tror verkligen att en sådan här grej kan vara bra för mig. Det är närvaro 100% och att skapa med händerna är bland det bästa.
Så vadå om man inte blir proffs, älskar skeva saker också. Det är resan som är målet och allt det där.

Tack o hej från mig.

Jo, en sak till förresten. Det märks att det är sommar – en del checkar ut och scrollar inte alls bland sina sociala medier och en del ökar då de har mer fritid.

Man stör sig på influencers! Man vill spy på vad de lägger upp – för sådär har ju ingen det i verkligheten och blä vad man mår illa. Kanske skickar man ett syrligt dm eller en spydig kommentar. Jag fattar. Så funkar det.
Jag läste ”Ingen vill höra en influencer gnälla”  hos UnderbaraClara för en tid sedan och det inlägget fastnade verkligen hos mig.

Jag saxar en text från i inlägget här:

”Men det får mig också att tänka på hur det måste vara för bloggläsare som tvingas höra influencers klaga över hur mycket kritik de får? När influencern får hundra snälla kommentarer men bara svarar på den enda otrevliga som skrivits – ja gör kanske ett helt inlägg om den? Och för influencern ifråga känns det relevant och viktigt. Men för många följare blir det obegripligt – kanske också en smula otacksamt? En populär influencer får mer beröm, snälla ord och pepp under en dag än de flesta får på en hel månad! En influencer skördar otroliga mängder bekräftelse på det hen skapar och gör. Det betyder såklart inte att man inte har rätt att bli sur eller ledsen av kritik. Men vem orkar lyssna på klaget? Jag som läsare gör det då inte. Ring en vän!”

Läs inlägget i sin helhet här.

Kan vi inte alla påminna oss om att det som läggs upp i den lilla rutan är endast en bråkdel av en människas liv och är det oskönt att ta del av det så avföljer vi. Jag har avföljt en en hel del som får det att skava i mig. Inga problem.
kram och hej.

Entreprenörskap

Kreativ kris

Jag har en kreativ kris – en riktigt jobbig svacka full av tvivel och självhat.
Så här ser det alltid ut för mig inför ett större projekt ska genomföras – ångesten är stundom så stor så jag vill lägga mig dubbelvikt över toalettstolen.

All planering är gjord och avtal är signerade, nu är det dags för genomförandet och jag vet att jag ska ligga här på golvet och kippa efter andan ett tag innan jag ger mig själv en knuff i rätt riktning.

Tänker att jag är inget trevligt sällskap just nu när jag famlar efter fokus och någon form av ljus i tunneln – ingen bra kombo med tre barn som har sommarlov och en hund som ska rastas. Inte alls faktiskt!
Att man tror att man ska kunna fokusera och arbeta under dessa förhållanden är ju rätt idiotiskt. Måste hitta former, göra listor, storkok att ställa i kylen och ställa lite krav på familjemedlemmar att få arbetsro.

Min stora kille sa ”ja, men där har du ju sex timmar i bilen och där finns det också en lucka…” men nja… när kreativiteten ska blomstra behöver jag lite sinnesro, en mjuk och tyst plats för att kunna se klart. Jag kan absolut stressa fram material i mitt jobb och ibland är det tempot som får de bästa idéerna att flyga.

Men känner med hela magen att det här inte går att pressa fram ~ detta måste bli riktigt bra och genomarbetat. Kanske därför prestationsångesten är starkare än någonsin. Phu.

Känner ni igen den här känslan i ert arbete eller i någon annan del av livet? Vad är era bästa verktyg för att det ska släppa?

För mig är det alltid att bara sätta igång. Börja göra. Så löser det sig längs vägen. Och att vara tydlig mot de runt om ~ att nu behöver jag gå in i det här och behöver extra förståelse.
Lite träning, sömn, bra mat och bad ger också klarare sinne och är en extra fin hjälp.

 

Frankrike, resor, Vardag

Mobilbilder från Frankrike

Här kommer en drös mobilbilder från vår resa.

Ni har ju nästan bara fått se bilder från vårt hus och inte så mycket av omgivningarna.
Jag tog endast med mig min systemkamera hemifrån då var vi på en marknad i Montpellier. Ska absolut redigera dem och visa er men ni får kika på dessa mobilbilder först.

Runt om byn kryllar det av vinodlingar – Trots att det här finns nästan dubbelt så många vingårdar här än i Bordeaux så har man kanske inte hört så mycket om vinerna härifrån. Under många år så har det producerats enklare bordviner här vad jag har förstått men under de senaste åren har många riktigt duktiga vinodlare flyttat hit och skapar nu helt fantastiska biodynamiska viner.
Att gå en rundvandring med tillhörande vinprovning på en av gårdarna här är en fantastisk upplevelse. Här sprutar de vinplantorna med lavendelolja för att hålla skadedjur borta och plockar alla druvor för hand.
Är du intresserad av vinerna från området så kika in hos La Belle Vue – de skickar hem till Sverige då man beställer från dem.

Här bakom vinplantorna skymtar du den lilla byn – vi bor precis bredvid kyrkan och fotot knäpptes på en av mina promenader.

Vi besökte en hel del stränder under vår vistelse. Bara 40 minuter bort och inga direkta bilköer. En god Moules Frites till lunch och ett par timmar med bad, vila och lek passade vår familj perfekt. Bäst var stränderna i Sète.

Nöjd.

I Montpellier finns det en fantastisk plats som heter Halles du Lez, det är en samlingsplats för en mängd aktörer och god mat. Inredningsbutiker, vintage, konst, god mat och mycket mer. Utbudet av mat var enormt och jag önskar jag kunde stannat längre men barnen ledsnade tyvärr i värmen.

Till vårt badrum?

Le Maison Pernoise – här fanns mycket inredningsinspiration.

De mysigast butikerna fann vi dock i vår egen by. Yvonne på La Belle Vue har pratat så himla gott om den lilla marmeladbutiken på torget så förväntningarna var höga. Åh så gott och mysigt att handla här. Allt är lokalt och småskaligt.

Mums!!

En bild på Igpor och mig vid middagen. Han lånade min blus eftersom han frös och han var så fin.

Lämnar er med en bild som symboliserar resan riktigt bra – sinnesro.

Om bilderna på barnen. Jag frågar alltid barnen om det är ok att jag postar bilder av dem på blogg och Instagram innan jag publicerar. Jag visar dem och så får de avgöra om det känns ok. Min stora kille vill absolut inte vara med på sociala medier, så har det alltid varit ända sedan han var liten. En gång kom det fram en dam till honom på stan och frågade om han var Krickelins barn, detta var 10 år sedan och det sitter fortfarande i som en negativ upplevelse för honom.
15-åringen säger oftast nej. Det går bra att visa någon rygg då och då eller kanske ta något foto på hans målningar. Igor, min 11-åring säger ganska ofta ja men han är noga med hur bilden ser ut och vill vara med och bestämma. Ibland har de varit med och gjort något jobb men då har de alltid fått betalt.
En gång googlade Igor sig själv och då kom det upp massa foton på då han var ett litet barn i vårt gamla hus och han tyckte det kändes både kul och lite konstigt. Vi har pratat en hel del om detta här hemma – jag jobbar med det jag gör och jag vet att barnen är stolta och glada över mitt arbete. Ibland vill de vara med och ibland inte, det är fint och vi har hittat en balans som känns ok.

 

Hjärtefrågor

Sociala tillställningar kanske inte är för alla

Låg vaken mellan tre och kvart över sex. Tankar som malde och myggbett som kliade – känner inte för att åka hem till vardagen igen.
Lugnet och det geografiska avståndet till alla måsten och problem la sig som en varm filt över mina axlar.
Läste ett blogginlägg om midsommar, dess festligheter och hur det nästan har blivit en tävlan i vem som har den härligaste gemenskapen vid denna högtid. Minns att jag sa till min man att jag var så glad över att ha åkt bort.

Vi har inget gäng vi hör ihop med och vi är oftast inte så sociala av oss – det beror helt klart på att vi har jobb som täcker dessa behov och vill helst hänga med varandra när vi är lediga.
Men också för att vi lever med barn som har NPF. (Neuropsykiatriska funktionshinder)
Ofta blir mycket social stimulans förödande så det är liksom inte alltid värt att hänga ihop med andra familjer på middagar och högtider.
Jag vet att det är många familjer som lever så här men det pratar vi inte så mycket om – vi visar bara upp hur härligt alla har det i stora gemenskaper, långbord, lekar, dans i ring och hög musik. Och det är klart – man delar och visar det som är positivt i livet.
Inget fel med det – det gör ju jag också hela tiden. Det är ju för tusan mitt jobb.

Men det finns barn och vuxna som blir riktigt sjuka i sociala sammanhang och kanske får ligga till sängs med nerdragna gardiner i två dygn efter en eftermiddag på Liseberg.
Jag följer Kungamamman på Instagram och hon delar sin resa med sina barn och deras tonårstid – nu är de vuxna och hon har fått tillåtelse att dela med sig av sina erfarenheter för att bredda kunskapen kring vilka svårigheter dessa barn och deras familjer har i skola och i andra sammanhang.
Jag vet att många föräldrar känner sig ensamma, ledsna och fyllda av skuld över att det inte funkar som hos andra så det kan vara en tröst att läsa om andras erfarenheter.
Jag försöker fokusera på det som faktiskt fungerar och försöker uppmuntra det till mer av detta istället för att peka på det som är svårt. Alla familjer är unika, alla barn och  föräldrar gör så gott de kan efter sina förutsättningar. Var rädda om er.

 

Vardagsliv under sommaren

Ska vi prata om pengar?
Frankrike, resor, Trädgården

När jag kommer hem

Kanske är det alltid så när semestern närmar sig ett slut. Att kroppen börjar göra sig beredd på att komma hem och sinnet  börjar plocka fram allt det där man längtar till.
Havremjölken i kaffet, ett svalkande dopp vid bryggan, en trygg vit labrador sovandes i knät…

Det finns mycket att plocka upp när jag når Varberg igen och jag vet knappt vart jag ska börja.
Prio nummer ett – jag behöver sätta en klok och hållbar struktur så inte allt blir pannkaka.

De här franska veckorna har dock  fått mig att sakta ner tempot och till och med börja sova lite längre om morgnarna. Jag känner inget behov av att maxa dagarna utan det är okej att bara vara också. Är det kanske värmen? Den tvingar mig att bara söka skuggan med ett kortspel eller en stund med min bok & låta allt annat vänta.
Ok, nog med navelskådande från mig…

Vad ska jag hitta på i sommar då?
Just nu jobbar jag i olika projekt – ihop med andra men även med mig själv. Ett lanseras direkt efter sommaren och två andra nästa år. Mina verksamheter flätas in i varandra som ni alla redan vet och just nu är det extra viktigt för mig att trädgården mår bra och att jag kan skapa massa härligheter på denna plats. Jag ska jobba hela sommaren men hoppas att jag kan komma tillbaka hit ner i sen augusti eller september.

Nu är det dessutom högsäsong hos KLco och vi behöver lägga in en högre växel för att hålla den nivån vi vill vara på. Vi försöker få hem sensommarkollektionen tidigare eftersom vår sommarkollektionen sålde bättre än förväntat och vi vill naturligtvis inte att det ska gapa tomt på klädhängarna i butiken i Varberg. Vi har vårt 1-års kalas nästa lördag och då har vi passat på att bjuda in alla våra ”tång-vänner” så de ska får prata om och visa upp denna havets växt – ni är alla varmt välkomna 10 -14.

Jag ska också ta tag i min keramikverkstad. Ugnen har kommit och jag har beställt hem olika glasyrer och mer lera. Dags att börja testa mig fram.

Har precis druckit upp dagens första kopp kaffe här i Maison Violette och huset börjar vakna. Jag ska dra upp persiennerna och öppna fönsterluckorna i barnens rum – låta morgonbrisen få vandra fritt genom vårt lilla hus samtidigt som frukosten dukas fram. Jonas är ute och springer och jag funderar över marknad i Montpellier eller om det ska bli stranden.

Minns ni min rosenskära?
Den hänger ju här på väggen i vårt franska hem nu. Bilden knäppte jag innan jag packade ner tavlan i resväskan.
Undrar hur min förgätmigej har torkat i ramen? Ska bli fint att komma hem till trädgården snart, se vad som blommar och vad sniglarna snaskat på.

Jag skulle vilja be er om en tjänst – vad vill ni helst läsa om här på bloggen under sommartid?
Kan ni skriva bloggidéer i kommentarsfältet så skapar jag innehåll med hjälp av er. Kram och tack.

Ha en skön söndag nu.