Mamma i 23 år nu

Jag maler bönor och brygger dagens första kopp kaffe, tittar ut över trädgården genom köksfönstret och gnuggar mig i ögonen. Det är ljust men solen går inte upp än, klockan är bara halv fem och jag kan inte sova. Ett regn har fallit under natten och det är precis vad mina nyplanterade plantor önskade sig,
Jag ska med ett tåg vid sex så jag antar att det är därför kroppen är orolig. Eller så är det för att årsdagar ligger framför – jag blir alltid lite melankolisk och tänker kanske lite mer på det som var och hur det blev. Nu är det 23 år sedan jag blev mamma för första gången och inget gör mig stoltare än att vara mamma till tre pojkar. Men första tiden som förälder var vidrig – vi levde i ett liv som fylldes av våld, oro och trauman och de lade ingen trygg grund att växa upp i.

Förutsättningarna är inte densamma för alla barn. Det finns miljö och arv som spelar stor roll i hur allt faller ut i livet och det är extra utmanande för många.
I början av året var jag med i  Fruvintage podd och berättade om hur det är att leva som förälder med stort medboeroende till ett beroendesjukt barn. Jag skriver ju inte om det här av förklarliga själ men jag fick tillåtelse av hela min familj att lyfta detta ämne i podden.
Inte för att jag känner ett behov av att berätta  för främmande människor men för att kunna använda min möjlighet att nå ut med ett ämne som är stigmatiserat och skamfullt i vårt samhälle – för att fler ska få hjälp och för att människor som inte lever med denna sjukdom ska få kunskap.
Denna sjukdom tystas. Det är en ensamhetens sjukdom.

För att flytta fokus från barnet och berätta ur föräldrasperspektivet så kan jag säga att jag kan inte tänka mig något mer smärtsamt och ångestfyllt. Dagar då jag önskar att en fysisk sjukdom drabbat oss istället för detta helvete har varit många. Som beroendesjuk får du inte samma stöd av vården och samhället  – det finns ingen sjukhussäng att besöka med choklad, böcker och små blombuketter. Din anhöriga är någonstans och du vet inte var, du ringer, du vädjar, du letar och du vet varken om hen lever eller inte. Maktlösheten är total och ångesten är förblindande – man blir desperat.
Det finns ingen som väljer den här sjukdomen och det är väldigt svårt att bli frisk. Jag har en förälder som lider av den och jag har även en svåger som tragiskt gick bort i ett beroende när han endast var 24 år.
De kämpar! Tro mig, ingen väljer detta liv.

Jag har fått otroligt mycket feedback sedan vi släppte detta avsnitt och många har hört av sig och berättat egna erfarenheter. Hur ni lider i tystnad, förlorat anhöriga och kämpar med ert medberoende.

Jag tittar ut över klorofyllgrön trädgård och dricker upp kaffet. Inget är så läkande som naturen och dess skönhet. Vill helst av allt gå ut och gräva i jorden men måste hoppa in i duschen och ta mig till stationen – några dagars jobb på annan ort. Vi ses när jag är där.

Du kan lyssna på podden här. 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Mamma i 23 år nu

  1. Jag har lyssnat på avsnittet tidigare och blev så väldigt berörd. Har två fortfarande små barn och funderar ibland över hur jag ska kunna hjälpa och skydda mot allt farligt när de blir större. Så viktigt att få höra er historia och så viktigt att lyfta att det kan hända alla, även mig som lever i en helt ”vanlig” medelklassfamilj om du förstår hur jag menar. ❤️

  2. Jag lyssnade på podden när den kom ut. Tänkte skriva till dig men kom inte för mig. Min syster dog i överdos och lämnade en tolvåring och en treåring. Jag trodde precis som du sa i podden att jag kunde hindra mina söner att “trilla dit”. Ändå såg jag inte när min son började. Vet inte om vi är ute ur detta än. Betar av rättegångar. Gör allt som experterna tipsat om. Stör så mycket jag kan. Ställer frågor. Men mammahjärtat skakar. Tack för att du delar! Sååå behövligt ❤️

    1. Ingen förstår hur ensam man är som anhörig i detta. Som mamma. Hur det äter upp inifrån.
      Som fru, barn och syskon till missbrukare kan man säga – “stop, inte mer. ”
      Men det går inte när det är ens barn, man vill alltid beskydda, rädda, stötta och trösta vad som än händer.

      Jag är så ledsen för din skull. Först din syster och nu barn. Det är en familjesjukdom som går i arv, det går helt enkelt inte att värja sig hur förberedd man än är och hur mycket man än slår knut på sig själv.

  3. Din berättelse i podden berörde mig djupt. Tack för att du lyfter detta känsliga och tabubelagda ämne.

  4. <3 Det är vårt gemensamma ansvar, vi vuxna i samhället (med och utan svårigheter, kanske ännu mer ansvar på dem som inte själva bär runt på lidandet) att verka för ett samhälle utan stigmatisering av psykisk ohälsa, utan skambeläggande och ”svaghets” -förakt. Vi behöver alla hela tiden dra vårt strå till stacken. Höja våra röster och öppna våra medvtendanden för att vi alla är olika men vi alla har det gemensamt att hur starka eller lyckliga vi än skulle klara av att bli i våra egna liv, så finns svårt lidande alldeles runt hörnet. Att acceptera att det är så, är lika viktigt som att inte acceptera att det är så. Och så svårt. Men ansvaret för hur det är att vara människa i vårt samhälle, det vilar på oss alla tillsammans <3. tänk på det ni som kämpar: Ni ska aldrig behöva känna att ni är ensamma. Om ni känner så, så har samhällets misslyckats. Men det finns väldigt många som önskar er allt det goda.

    1. Ja, vi alla har misslyckats. Det är en stor sorg.
      Ingen ska behöva känna sig ensam i sin sjukdom och exkluderad från samhället – ofta finns det ingen väg in i ett normalt liv igen när man bränt alla broar. Så är det aldrig med en fysisk sjukdom, där stöttar samhället upp oavsett avd som händer.

  5. Tack för att du skriver om detta. En ung nära släkting kämpar mot ett starkt drogberoende och har gjort under många år nu, det håller på att slita isär hennes föräldrar och syster. Jag har själv kämpat mot psykisk ohälsa/sjukdom i mer än halva livet. Man vet aldrig vad människor kämpar med bakom lyckta dörrar.

  6. Det gör ont i mig bara jag läser det. Min största fasa att något av mina barn ska drabbas av denna sjukdom. Att vilja hjälpa, läka och vårda – utan att kunna. Vilken enorm maktlöshet och desperation som måste drabba en. Kan också föreställa mig att det är svårt att nå punkten där men faktiskt känner att det är okej för en själv att må bra och vara glad, trots att ens barn kämpar. Inget blir ju bättre av att alla går under. Utifrån betraktat verkar du vara envis, seg och stark i det långa loppet. Hoppas allt jag kan att ditt fina barn ärvt dessa egenskaper.

    Ta hand om varandra! <3

    1. Hej,
      Detta har pågått under många år och vi försöker leva så normalt och bra vi kan bredvid sjukdomen. Den syns inte i mina digitala kanaler av förklarliga själ och vi andra måste vara noga med att ta in ljuset och värmen i vårt liva annars går vi under. Stor kram och tack för dina ord.