Jag kommer hem från havet efter surf, drar av mig våtdräkten och tappar upp ett varmt bad. Det jobbigaste med surf i Sverige är att ta på och av våtdräkten – helt klart.
Jag bär med mig datorn och ställer på den lilla byrån bredvid mitt badkar. Eftersom jag tillbringade förra veckan och hela söndagen med att plöja varenda romantisk fånig film på Netflix så slår jag på Wahlgrens värld för att sväva bort en stund. Har absolut ingen plats i skallen för dokumentärer och tunga filmer just nu – ge mig lite flykt och värme i bröstet tack.
Jag får på avsnittet där familjen Wahlgren pratar om ätstörningar. Smärtsamt och igenkännande att se. Full av respekt för att de orkar dela det komplexa i att leva med den här sortens sjukdom till offentligheten. Det breddar verkligen kunskap och förståelse.

Jag vet inget om den familjen alls. Det enda jag vet är att jag beundrar deras talanger och drivkrafter.
Men jag kan verkligen relatera till hur det är att vara mamma till ett sjukt barn. Alla desperata samtal till vården och myndigheter. Och samtalen med barnet självt. Tippandet på tårna. Skräcken. Ångesten. Maktlösheten. Rädslan.

Vi har levt med en beroendesjukdom av narkotika i många år nu. De sista sex har varit en mardröm och jag har vandrat runt som en zombie många dagar – varit beredd på dödsbesked vid ytterdörren dygnet runt under vissa perioder och undrat vart mitt barn är. Jag har stålsatt mig och funderat över om jag kommer falla ihop och inte kunna andas eller bli mer handlingskraftig och börja styra upp. Det gör något med dig som förälder och människa. Att kastas mellan hopp, förtvivlan och vanmakt på det här sättet under många år. Jag vet hur det är att vara mamma till ett barn som utplånar sig själv och sakta tar livet av sig. Jag vet hur vidrig den här sortens sjukdom är och hur svårt det är att bli frisk.

Dessa stigmatiserade sjukdomar finns det oerhört lite förståelse för i samhället. Den allmänna uppfattningen tycks vara “men ni får väl säga till, ställ krav!”
Som anhörig står du oerhört ensam i din sorg och får kämpa för att få hjälp för den sjuka i vården – om den sjuka ens vill ha hjälp, det är verkligen inte alltid så. Den sjuka bollas runt bland instanser och hamnar utanför samhällets snäva regelverk.
Jag skriver inte om denna del av mitt liv här på bloggen – det är snårigt med integriteten och jag har nog med självhat för mig själv som förälder.  Jag vill skydda mig från dömande främlingar som inte känner till helheten.

Har du ett barn som lider av ätstörningar, missbruk eller annat självskadebeteende ska du veta att detta kan vara en följdsjukdom till oupptäckt och obehandlad adhd. Att söka hjälp för adhd behöver inte betyda medicinering – det kan betyda ett ändrat sätt och verktyg för att möta ditt barn där det är och inte falla för samhällets normer om hur barnuppfostran ser ut. Dessa barn behöver ett lågaffektivt bemötande, förståelse och extra stöd för att kunna klara saker i vardagen som andra tar för givet.

Alla familjer kämpar med sitt egna öde. Det finns inga barn som vill vara sjuka och skada sig själva. Och det finns inga föräldrar som inte gör sitt yttersta för att rädda dem från det.

Här kan du lyssna på en podd där jag medverkar som förälder till ett beroendesjukt barn och här kan du ta del av ett inlägg som handlar om när min mans lillebror lämnade oss  efter flera års kämpande mot beroendesjukdomen.

Publicerat av Kristin Krickelin

Sjukdomar tar inte semester - hur är det som anhörig?

Mamma i 23 år nu

Kommentarer till “Efter surf, om att vara förälder och så.”

  1. Jag vill omfamna alla som står bredvid, många gånger helt maktlösa. Jag vet… Jag har också känt vilken kraft som bor i ett mamma-hjärta. Att aldrig ge upp. Att alltid resa sig. Att alltid kämpa, hoppas och tro att förändringen kommer… Det är många år sedan och hon mår bra nu och är lycklig och stark! Jag landade hårt efter alla år av kamp men har också kommit ut ur mörkret. Skörare men uppfylld av livet och medveten om vad som betyder något vår stund på jorden.

    Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
    Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
    När du stupar nästa gång så vill jag bära dig
    Låt mig vara din soldat

  2. Känner så med er <3
    Min syster var sjuk i narkotikaberoende under 20 års tid. En vidrig tid med så oerhört mycket mörker som ingen annan såg.
    I år firar hon 5 år som drogfri och jag är så väldigt lycklig över att hon är här.

    All värme till er och tack för att du delar med dig. Det pratas alldeles för lite om alla typer av beroendesjukdomar.

  3. Det gör ont i hjärtat att läsa.

    Har en dotter som ännu inte är tonåring som är svårt sjuk i anorexi. All forskning visar ett starkt samband mellan ätstörningar och autism/adhd/add men ändå kan vården inte anpassa sitt bemötande och behandling utifrån detta. Då står de handfallna och vet inte. Iaf där vi bor.

  5. Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg och andras kommentarer. Livet, så skört och så oerhört starka människor som går runt och försöker leva sina liv trots förlamande skräck och oro över de man älskar allra mest. Så fint när du skriver att vi som är här får leva dubbelt upp <3 .

    Stor kram till er alla som kämpar, jag ska fokusera på att vara en ännu bättre vän åt mina vänner som har det tuffare än jag. En dag är det jag som behöver stöd.

  6. Hej!
    Min dotter slutade helt att äta och dricka och höll på att dö. Till slut blev hon inlagd och började väg mot ett tillfrisknande. Många år har gått, men ätstörningen finns fortfarande där och som förälder till ett numera vuxet barn så kan jag aldrig släppa oron för att det ska bli riktigt illa igen. Så många unga som får kämpa dagligen mot det här monstret som en ätstörning är. När hon var som mest sjuk kände jag inte att min dotter fanns kvar där inne, något annat hade helt tagit över.
    Tack för att du delar svåra med dig av det svåra. Kram

  7. Det är så viktigt det du skriver. Mina ögon har öppnats för den här problematiken, dels genom det du skrivit, och delvis genom att själv få erfarenhet av att ha ett barn som insjuknat i anorexi. Vi har dock fått bra hjälp från en bra ätstörningsenhet i Västerås som vi har turen att bo nära. Kan bara försöka föreställa mig att genomlida samma skräck, oro och kamp när man möts med ifrågasättande och motstånd från samhället och vården som du beskriver. Det måste ju kräva en enorm styrka från anhöriga. Nuförtiden skuldbelägger man inte anorexiföräldrar tack och lov. Jag vet inte hur vi hade klarat det. Sjukdomen blev ändå en hård smäll för familjens ekonomi och resten av familjens psykiska hälsa som vi försöker återhämta oss från tillsammans med det nu tillfrisknande barnet. Men sjukdomen ligger ju där som ett mörkt hot fortfarande. Tänk vilken vinst för samhället och alla som drabbats av beroendesjukdomar och deras anhöriga om de självklart skulle få adekvat hjälp, och inte motarbetas och skuldbeläggas. Du är ju en kraft som bidrar till mer förståelse Kristin!

  11. I november är det din födelsedag, du skulle fyllt 37 år….min förstfödde son som jag har varit så rädd att förlora på det sätt som du skriver. För ett år och nio månader sedan hittades du död i din soffa
    Vissa dagar förstår jag inte hur jag ska kunna fortsätta leva utan dig, men dina två flickor gör att jag orkar kämpa varje dag.
    Kram Malin<3

    2. Kära Malin. Ord fattas mig. En dag i taget – Vi får leva mer och dubbelt upp, ta tillvara på dagarna så ödmjukt och bra vi bara kan för de änglar som lämnar oss för tidigt. Stor kram

  12. Modigt och svårt att dela med sig, fint när någon vågar, och speciellt när det sker såhär varsamt. Jag delar din upplevelse, inte som mamma men som dotter. Att genomleva en barndom präglad av missbruk och sedan (tidigt) bli den vuxne. Den som ska ängslas och trösta, skälla och gapa, gråta, böna och be, säga upp kontakten, åka runt i bilen och leta och önska önska önska att allt bara kunde ta slut någon gång, men samtidigt, snälla älskade människa, jag förlåter allt bara jag hittar dig och får dig på fötter en gång till. Och till det, alla som tror att inget fattas mig. Herregud tänker jag ibland när jag bär mitt mörker i bröstet genom livet, de skulle bara se in i mig. Liksom jag i dem. <3

    2. “Den som ska ängslas och trösta, skälla och gapa, gråta, böna och be, säga upp kontakten, åka runt i bilen och leta och önska önska önska att allt bara kunde ta slut någon gång, men samtidigt, snälla älskade människa, jag förlåter allt bara jag hittar dig och får dig på fötter en gång till. ”

      Precis så. bara jag får dig på fötter en gång till.

      Kära du. tack för att du delar. stor Kram

  14. Jag vet vilken oerhörd kraft det tar, både att stå bredvid, kämpa och ängslas.
    Önskar dig att få landa, jorda och andas ut. Och självfallet att din anhörig ska få må bra.

  15. ❤️ Tack för att du lyfter och påminner oss om vikten att förstå att alla har sina trubbel, sina svårigheter och mycket man sällan ser. Tänker ofta så om kollegor eller andra som man inte känner så djupt, att det finns alltid många lager där bakom. Vi får alla hjälpas åt, att vara varma och ge personer plats för sina olika djup och möjlighet & tillfällen att dela erfarenheter (om man vill)

  18. Tack för att du delar. Styrka och värme till dig och din familj. Beroendesjukdomar är så oerhört plågsamma – för den som är sjuk och för dem runt omkring <3

Kommentarer stängda