Våren spricker upp även här i Värmland där jag nu befinner mig. Isen som legat tjock i Kristinehamns skärgård släpper och isflak guppar runt i dimman.
Vilken otrolig syn va?! Men nu längtar man ju bara efter krokus och gröna små skott inte sant?
Varberg har ett litet försprång, snöklockor kikar upp ur vinterdvalan och varje dag ser jag hur syrenens grenar visar tecken på att våren är runt knuten. Och ja, snart är det ju faktiskt påsk så man känner sig mer än redo.
Denna resa tog mig runt på en mängd äventyr och det som kanske lämnade mäktigast avtryck var en skulptur signerad Pablo Picasso. Tänk att här står den i hamninloppet på en klippa med karga tallväxter runt om. Vilken otrolig scen.
Älskar hur skulpturen placerats rakt i den karga naturen så här och inte på ett museum eller i en park. Konstverket i blästrad naturbetong är ett porträtt av Picassos sista fru Jacqueline Roque. Formen har sin bakgrund i en period då Picasso experimenterade och rev i papper för att skapa silhuetter. Den första versionen av Kvinnohuvud skapade Picasso av ett vikt och klippt papper.
Text av Tommy Ternemar, f d kommunalråd i Kristinehamn:
”I Kristinehamns skärgård står en av Pablo Picassos första monumentala skulpturer Kvinnohuvud (Tète de femme). Att denna 15 meter höga skulptur, hamnade just här är något av en slump och mycket tack vare Kristinehamnskonstnären Bengt Olson. Hösten 1963 träffade Olson den norske konstnären Carl Nesjar på en dammig landsväg utanför Paris. Nesjar som sedan några år tillbaka arbetade med den store Pablo Picasso, berättade att Picasso aldrig fått göra några monumentala verk, då han är så dyr att ingen stad eller inget land har råd att köpa ett. Därför, berättade Nesjar, så hade Picasso bestämt sig för att skänka bort denna möjlighet. Nesjar pekade på en modell och berättade att den skulle kosta 150 000 kr att få 15 meter hög och att New York eventuellt var intresserade. Olson frågade om han inte kunde få ta med sig modellen till Sverige och försöka få den såld där. Det fick han, men det var snabba ryck då New York kanske ville ha den. Olson åkte hem till Kristinehamn och ringde upp dåvarande stadsfullmäktiges ordförande Göte Berg, som förstod att detta var ett enastående erbjudande. Stadsfullmäktige kallades samman redan dagen efter (två dagar innan julafton) och alla kom. Olson fick ordet, visade modellen och avslutade med att säga ”Om det nu är så att Picasso väljer Kristinehamn framför New York, vem av er vågar då säga nej till framtiden?” Göte Berg tog snabbt klubban och sa: ”Ja, om det nu är så, ska väl för fan inte vi säga nej till det?” ”Nej”, sa resterande kring bordet och så drämde Göte Berg klubban i bordet.” (källa)
Nu ska jag avsluta mitt arbete här i Värmland och ta mig hem till våren i Varberg. Hoppas jag kan ta mig ut i trädgården för lite härligt arbete, bada i havet och sitta länge i bastun.
Förresten – idag är jag gäst i Sanna Lundell & Ann Söderlunds podd. Vi pratar om kallbad, företagande, livet och sociala medier. Lyssna här.
Jag befinner mig i Värmland – är här och jobbar fram till imorgon. När jag arbetar med destinationer på detta vis så blir det alltid väldigt intensivt arbete – jag har märkt att följare och kunder får ut mesta möjliga av upplevelsen om jag postar bilder och texter löpande medan jag är på plats. Det blir autentiskt, hjärtligt och personligt samtidigt som följaren känner att den är med på mitt äventyr.
Kunden jag jobbar med just nu har köpt utrymme på Instagram bara så jag kommer inte täcka upp denna resan på bloggen men jag kan ju dela några bilder jag valde mellan till ”första bild” för inlägg i feed på Instagram. Kristin på spa i bastu med otrolig mosaik? Samma influencer men lutad mystiskt bakåt? I varma källor? Eller gåendes ner för en trappa till ett museum?
Vilken tycker ni passar bäst? Beror såklart på vad budskapet är men ibland är det inte alls det som slår igenom i bruset när folk scrollar faktiskt.
Jag är här för att berätta om kultur och arkitektur främst. Och så äter jag såklart god mat och bor på hotell som kunden valt ut – dessa skriver jag också om men fokus är kultur som sagt.
Hade jag valt en bild på ett museum eller ett foto jag tog på otroliga Lars Lerins akvareller från Lofoten så hade inte så många stannat och velat läsa mer , tyvärr – detta säger i alla fall min erfarenhet i vad jag postar i min kanal.
Jag behöver plocka in mig själv i en vacker miljö för att locka intresse – det kan ju låta helt knasigt och världsfrånvänt men det är kanske bara att se till sitt eget beteende på sociala medier då man scrollar. Så det är alltså inte så att jag tycker att jag själv är en oemotsåndlig och superhet person som måste stå framför kameran för mitt eget ego…
Det är det som går hem helt enkelt och då gör jag så. Jag står i kök, i vardagsrum och utanför växthuset…hahaha… den observanta har också lagt märke till att jag ofta och gärna vänder huvudet lite åt höger för jag tycker själv att det blir finast på foto med håret och med min ”uppåtnäsa ” Som jag förövrigt haft komplex över i hela mitt liv till jag fyllde trettio år – då började jag plötsligt uppskatta min profil istället och rata bilder som togs rakt fram ifrån.
Så kontentan är att det är klokt att plocka in mig själv i den miljön jag vill skriva om jag vill nå ut till fler människor och få bra räckvidd – och det är ju det det hela går ut på, Visa upp spännande upplevelser i Värmland för att få så många som möjligt att välja just detta resmål då de semestrar i Sverige. Som förövrigt är ett fantastiskt land att resa genom!
Vilka pärlor jag får uppleva via mitt arbete och sedan ha förmånen att förmedla vidare i mina digitala kanaler.
Nu blev det bilden med mig framåtlutad i bastun för min kollega sa att jag såg ”lite svår och onaturlig ut” på den där jag lutade mig bakåt och jag var inte jättenöjd med håret på den bilden i vattnet. Den med gula väggen var fin men bastun kändes mer unik. Funktionen att lägga till fler bilder och filmer i en karusell på Instagram finns ju så man kan fylla på med annat för att rama in budskapet bra.
Igår jobbade jag nonstop med bilder, redigering, research, anteckningar och texter från 05.20 till sen kväll på varenda liten stund i bilen, hotellet eller då vi åt mat. Hoppas jag får en liten lucka för en promenad eller en löptur i eftermiddag. Jag har dock världens roligaste jobb så det är inte ett dugg synd om mig såklart.
Ja, där fick ni en liten inblick i mitt arbete och mina tankar kring bildval dessa dagar.
Jag befinner mig i en hotellsäng i Värmland och det är tidig morgon. 05.40 hämtade jag två kaffe i receptionen som jag nu druckit upp. Jag är här och jobbar några dagar.
I början av veckan var jag i samtal med två inspirerande kvinnor som frågade mig vilka tre största fördomar det finns om kvinnliga företagare. Ibland blandar jag ihop fördomar som människor har mot influencers med den generella inställningen till kvinnliga entrepenörer men jag ska försöka svara nyktert på frågan ändå. För jag tror inte min analys ligger långt ifrån realiteten – men hjälp mig gärna diskutera ämnet bland kommentarerna är ni snälla.
1. Min första spontana tanke är att många verkar tro att det står en förmögen man bakom en kvinna som bygger företag, Att man helt enkelt inte skulle klara av att ”hålla på med sin lilla kreativa business” om man inte har en man som försörjer en samtidigt. Så kan det säkert vara ibland såklart – men det finns säkert en hel del manliga musiker, konstnärer och idrottare där frun betalar större delen av fakturorna i hemmet. Det är helt klart svårare att tjäna pengar inom kreativa yrken tänker jag så det ligger egentligen inte på könet i sig, eller?
Men det omvända, att en man blir försörjd av sin fru när han är företagare verkar vara en ickefråga. Varför skulle det ens höjas på ögonbrynet eller pratas om det? Kanske hör ihop med min tredje punkt jag svarar på här dock, vad tror ni?
Hemma hos oss har det alltid varit den som har pengar som betalar. Vi delar lika på ekonomi, ansvar och ja, prick allt. Förra året tjänade jmin man och jag ungefär lika mycket så att han försörjer mig är en falsk fördom om vår relation. Längre ner i detta inlägg ska jag analysera lite kring hur viktigt jämställdhet har varit för oss.
2. Andra fördomen om kvinnliga företagare verkar vara att de inte finns där för sina barn.
Att de inte är engagerade i familjelivet och prioriterar jobbet framför föräldraskapet. Det är en ganska grov och skev fördom tycker jag. Inget är så heligt som att vara just mamma och att bli ifrågasatt kring detta gör enormt ont. Kanske just därför en del inte vågar löpa linan ut som företagare för att de är osäkra på hur det funkar med ansvaret som mamma. För att man inte vill bli dömd som en dålig mamma.
Män blir sällan ifrågasatta kring föräldraskap. Vi kvinnor bär, föder och ammar barn vilket gör att vi drar det större ansvaret för att skapa en familjekonstelation där det ingår barn. Att vi sedan inte ska dela lika på ansvaret att ta hand om barnen vi båda satt till världen är det mest skeva jag vet. Mammor skammas hela tiden över deras prioriteringar när det kommer till barnen och jag tror detta är en stor bromskloss för kvinnligt entreprenörskap i världen.
I vår familj har vi prioriterat bort socialt umgänge med vänner och intressen på fritiden till förmån för familj och arbete. Det har varit möjligt och vårt val från båda håll – vi har ansett att vi fått utlopp för det sociala samt våra intressen på arbetstid.
3. Den tredje fördomen är att inte kvinnor satsar och vågar ta lika höga risker som män. Men är det en fördom om det är helt sant?
Generellt så tar kvinnor mindre ekonomiska risker än män när det kommer till företagande. Om man kikar på mitt företag så har jag byggt det organiskt utan investerare och lån. Hade det varit en man som startat det så hade det med stor sannolikhet sett ut på ett annat sätt – förmodligen hade han velat skala upp affären snabbare och gått hårdare ut. Jag säger inte att något är rätt eller fel. Det är olika sätt att driva företag på bara – men resultatet av att växa organiskt är att saker och ting tar längre tid. Har du investerare så har du press och stress att nå upp till förväntade resultat och bygger du organiskt kan du ta det i din egen takt. Fördelen är att det blir ett stabilt och tryggt bolag med kontroll över alla bitar – och detta verkar vara ett sätt kvinnliga företagare föredrar.
Ju mer jag pratar med företagare, både män och kvinnor, allt från storbolag på börsen med hundratals anställda till den lilla kreatören med egen studio, desto mer ser jag hur möjligheter till företagande hänger ihop med jämställdhet. Lever du i en relation som inte är jämställd så är det omöjligt att satsa som företagare. Man behöver support från stöttande anhöriga.
Drivkraften och pannbenet räcker långt men inte hela vägen anser jag. Att aldrig känna att man räcker till som fru och förälder är ett gissel som kväver – har det väl börjat skava hos en partner om att den andra prioriterar fel och inte räcker till så är det ganska svårt att bära ansvaret som egenföretagare och hålla fanan högt. Det blir liksom inte värt det.
Ibland undrar jag hur min relation sett ut om jag hade fortsatt arbeta som servitris parallellt med att min man gjort sin resa genom finansbranschen och in i bolagsbyggande. Hur hade samtalen sett ut och hade jag haft lika stor förståelse för hans drivkraft. Hade jag tyckt att det var okej att han plockade med sig arbetsdatorn på vår semester och peppat honom genom tunga arbetspass. Jag undrar också hur det hade sett om det var tvärt om. Ifall min man hade jobbat 8-16 och lämnat jobbet för dagen – hade han blivit tokig på mig som fyllt hela vårt hus med ett ständigt arbetande projekt. Hade han suttit och livligt diskuterat min bolagsform och mitt företags utveckling i timmar över levande ljus en fredagskväll? Hade han tyckt att min drivkraft som entreprenör var sexig? Eller hade det stört honom?
Jag vet inte. Men en sak jag vet är att vi har mycket att vinna på att vi har lika mycket driv och brinner för våra jobb otroligt mycket båda två. Att vi unnar varandra och växeldrar – när den ena har mycket bär den andra mer i hemmet och tvärtom. Min Jonas kan sitta en hel kväll med resultatberäkningar för mitt företag – det är enormt generöst och stöttande.
Så när det kommer till kvinnligt företagande så tror jag att relationen du lever i är enormt viktig – jämställdhet och support är A och O om du frågar mig.
Så med det sagt – att leva i jämställd relation där partnern stöttar och förstår till 100% är en framgångsfaktor för kvinnligt företagande anser jag.
Och jag tror tyvärr inte majoriteten av kvinnor lever i sådana. Vad tror ni?
Jag har alla symptom och det har pågått länge. De sista veckorna har jag knappt kunnat leva ett normalt liv på grund av vad som pågår i kroppen. Vaknar flera gånger per natt – ibland helt genomblöt och får vända täcket, går upp vid femsnåret, är omotiverat arg i kroppen stundtals samt har en ångest som är helt obegriplig att förstå sig på. Dessutom mår jag rätt kass av alkohol och raffinerat socker får mig att må ordentligt illa. Jag har fått konstiga migränattacker och har dragit mig undan. Jag fattar att jag är i hormonell obalans. Jag är 45 år så det är väl inte konstigt och jag har varit väldigt medveten om detta under lång tid nu. Men du vet – jag har googlat och kollat vad jag ska göra, börjat följa inspirerande profiler i ämnet, läst artiklar, tränat jättemycket samt fyllt kyl och skafferi med allt jag behöver för hormonell balans. Jag gör allt för att fixa det här på egen hand – men det går inte.
Eller går det? Antar att det är individuellt och beroende på hur hårt drabbad man är.
Frågan är – vad har för motstånd till att bara gå till läkaren och be om hjälp?
Funderar. Så var det när jag fick utmattningsdepression också, jag drog på det in i det sista och när jag väl fick diagnosen och utskriven antidepressiva så hämtade jag inte ens ut dem. Började kallbada som en galning och tog långa promenader i skogen istället för att läka kroppen. Och det gick ju! Det blev ju bra till slut.
Likadant med min misstänkta adhd – jag vill inte göra någon utredning för jag vill ändå inte ha medicin och det fattar ju både du och jag att jag har adhd. Måste jag verkligen ha det på papper?
Jag vill fixa det här med de verktyg jag har – träning, kost, medvetenhet och kunskap. Det går tänker jag.
Och samma med den här utmaningen – klimakteriet. Men går det alltså inte att ta sig igenom det här utan att tillsätta extra hormoner till kroppen? Och varför har jag ett motstånd?
Till slut ringde jag till kvinnohälsan och bokade en tid.
”Du bockar av alla symptom det går att ha så det är verkligen dags att få hjälp – skjut inte upp detta längre” sa den vänliga kvinnan i telefon.
Det är måndag och solen går upp över grannhusen. Jag funderar på om jag har ett motstånd till att åldras eller om jag bara tycker det är krångligt och tar tid att gå till läkaren. Kan de inte bara posta ett plåster till mig så det blir bra och jag få sova igen.
Ni minns att jag målade den här dörren i Frankrike – inte sant?
Jag fick ett infall och åkte och köpte en burk burgundy röd.
Fort gick det och efter bara ett dygn hade jag gett dörren två strykningar med den röda färgen.
Resultatet blev strålande tycker jag.
Ska vi kika lite på hur det ser ut bakom dörren?
Jag har ställt in ett skrivbord här och min man har använt rummet som kontor då han haft med sig arbete hit. Vi saknar en matta för att dämpa det ekande ljudet vid videomöten men annars funkar det mycket bra.
Rummet har verkligen blivit fint tycker jag.
Små detaljer. Vykort från vintagemarknad, kristall och doftoljor.
Kvistarna har jag plockat i bergen.
Ja, det var det hela från detta lilla gulliga kontor.
