Idag hade jag på min to do att skriva färdigt antingen blogginlägget om pelargoner eller det jag skrivit om varför jag funderar på att äta kött igen. Men inget av det hanns med för hela familjen åkte till kusinbarnet för att äta semla och prata om framtiden, spela VR med med tonåringarna, gå på promenad, laga tacos med ungarna och sedan sitta och prata ämnet ekonomi med barnen kring matbordet hela kvällen. Nu är klockan 21.11 och jag känner mig mer redo för sängen än att sy ihop ett maffigt inlägg. Jag ger er fem snabba istället och undrar efter era fem.
1. Jag hatar att lägga in täcket i påslakanet. Vi har ett dubbeltäcke och det är så svårt att få in hela i lakanet och det brukar sluta med att jag bara blir arg och kastar allt ifrån mig ett par gånger innan jag har tålamod att metodiskt ta mig igenom proceduren.
2. Jag har börjat göra det till en sport att handla billig mat på Willys och tävlar med mig själv varje måndag över hur låg kostnaden på veckohandeln blir och sedan skryter jag om det för min man.
3. Jag kör min bil ända till tom tank varje gång. Ibland stannar den till och med på grund av att bensinen är slut. Lika jobbigt varje gång faktiskt…Min mamma och min man har fått komma med dunkar och en gång ringde jag bärgningsbil.
4. Jag kan laga en god middag av nästan ingenting – ge mig femton minuter och ett nästan tomt kylskåp och jag lagar en tre rätters måltid utan problem. En superkraft min familj uppskattar.
5. När jag var barn så var en av mina favoritsysslor att lägga mig raklång på det blommiga överkastet i mitt flickrum och fantisera om olika magiska världar och upplevelser. Så glad idag för att jag inte hade en iPhone att roa mig med istället.
Det är lördagen den artonde februari och jag har tröttnat på att vara sjuk. Jag duschar, klär på mig och åker till jobbet en stund ändå för att jag tänker att sängliggande kan jag inte vara mer än fem dagar. Jag blir tokig. Även om jag fortfarande inte kan svälja annat än ljummen mild soppa, smoothie och iskallt vatten så känner jag mig ändå pepp på att ta tag i dagen. Väl på jobbet packar jag upp nyheter, fixar med prov och förbereder inför öppning. När personalen kommer och det är dags att öppna butiken för kunderna åker jag hem för att vila igen. Det går inget bra. Jag ligger en stund i sängen, försöker landa i olika serier men det kliar i kroppen.
Jag börjar dammsuga och drar därefter fram kameran för att fotografera. Det är mitt roligaste!
Vilken tur att jag är min egen modell för det är mest underhållande att fota liv i en miljö. Någon. Olika uttryck, känslor och energier. Vad signalerar detta foto till exempel?
Tanken är att jag ska fota en klänning som kommer in i sortimentet senare i år. Jag knäpper en mängd bilder och ska absolut visa er fler någon annan dag.
Men det där med att vara sin egen modell – man skulle ju kunna tro att man är en linslus, tycker att man själv är vrålsnygg och har storhetsvansinne som jobbar med det här. Men jag skulle verkligen inte vilja påstå det. Kroppen blir ett verktyg och nu har jag fotat mig själv under så många år och vet exakt hur jag kan stå, gå, sitta, le, vrida huvudet, röra armarna, fästa blicken och mycket mer för att foton ska bli precis som jag vill ha dem. Det hjälper mig jättemycket när jag sedan ska fota ”riktiga” modeller och det gör också att jag blir väldigt snäll mot mig själv och över hur jag ser ut.
För jag måste ju gilla det jag jobbar med – annars vill jag inte ställa ”motivet” framför kameran.
När jag var ung så fick jag panik om någon fotade mig i profil för jag tyckte jag var så ful. Och mitt skratt, hahaha, så mycket tandkött så kunde absolut inte skratta på bild. Och min hy – hade jag inte väldigt mycket pormaskar på näsan?
Ja, så håller de flesta på faktiskt – letar fel på sig själva och kan därför inte vara med på foton för usch och så blir det stelt och konstigt när man råkar hamna framför kameran helt plötsligt.
Men det är sååååååå bra att ta självporträtt på sig själv för att jobba på acceptans och självkärlek – det lovar jag. Man behöver inte ens visa någon bilderna och inte heller lägga upp dem på något forum. Alla som känner sig bekväma på bild blir vackra – människor är vackra. Alla människor är vackra. Speciellt när man jobbat på självkärlek – då skiner det igenom. Så är det bara.
Tycker ni att det är jobbigt att vara med på foton och letar ni fel hos er själva eller känner ni er avslappnade framför kameran?
Målbild – Jag drömmer alltid om att skapa något liknande Monets trädgård i Giverny. Grusgångar med krasse som slingrar sig ut bland småsten, gigantisk vallmo som vickar i vinden i sällskap med iris och solros. Det ska vara brokigt, växtrikt och vilt men det ska samtidigt kännas som att det ligger mycket kärlek bakom tycker jag.
Här står Claude Monet och stoltserar i sin pelargonträdgård utanför hans ståtliga rosa hus. Jag har varit här flera gånger nu. Som barn, på kärleksresa och senare med mina egna barn.
Det var Linnea i Målarens Trädgård som fick mig hit. Fascinationen kring hur man kan bygga upp så många olika världar i en trädgård växte med åren och nu är det jag som direktsår krasse och låter den ringla sig vild i min trädgård.
Tropaeolum – Krasse. En fantastisk ätbar blomma där vissa sorter kan slingra sig hela två meter lång. Buskig med enorm växtkraft och väldigt lättskött. Den finns en mängd kulörer och den vackraste är Salmon Gleam enligt mig. Den får blommor i aprikos- och persikorosa nyanser med röda mönster på kronbladen.
Tropaeum betyder ’trofé’ eller ’segertecken’ på latin. Det sägs att ordet fått ge namn åt krassen för att bladen ser ut som sköldar och blommorna som hjälmar. I släktet finns runt 90 arter med ursprung från Central- och Sydamerika där krasseväxterna är fleråriga.
Köp frön av buskkrasse eller slingerkrasse efter dina egna behov – jag har båda två i min trädgård. Förså inne för tidig blomning, kallså i askar ute under tidig vår eller direktså på platsen där du vill att krasse ska växa under försommaren, kanske maj om du bor söderut. Jag gör lite av varje för att få en lång blomning ända in i hösten då frosten kommer och tar dem. Det står på paketet att man bör lägga frön i vatten ett dygn innan man sår dem men jag brukar skippa detta moment och det bir toppen ändå. Krassen behöver inte så mycket sol så det är fint att fylla korgar och ha den på lite skuggigare platser.
Inget är väl mer lyxigt än att gå ut och skörda massa ätbart i sin trädgård inför middagen?
Jag lägger min krasse på mat- och bakverk som vacker garnityr, blandar ner i salladen för en pepprig råvara och mixar en pesto av både blommor och blad. Det finns alltså ingen anledning till varför du inte ska odla krasse i år.
I måndags sken solen och jag var på benen fram till klockan slog sex på kvällen. Sedan dess har jag bara sovit och sett serier blandat med dokumentärer. Idag tog jag mig till läkaren och blir nog liggande några dagar till. Skit också. Men nu tittar vi måndagen tycker jag.
Marina och jag blev intervjuade av lokaltidningen och därefter poddade vi. Har ni lyssnat på Marina & Krickelins Podcast än?
Jag tog denna skärmdump på @hannasanglar för att lägga detta denimmärke på minnet. Snygga!
Detta var ingen bild från måndagen ser jag nu men den får åka med ändå. Vi var på kalas hos mamma i söndags och hon var så gullig då hon gav killarna varsin låda med detta. Så kreativt och kul!
Sedan tog jag en skärmdump på detta – för att påminna mig själv om att fortsätta framåt även då jag känner mig ängslig och dålig. Att alltid våga även då det är läskigt, att fortsätta vara nyfiken, testa olika grejer, utmana och utveckla. Inte stå still och aldrig backa.
Jag längtar efter att bi frisk igen – då ska jag bygga ett nytt moodboard längs en stor vägg, möblera om och hänga upp tavlor hos KLco. Så pepp på vår och sommar hos oss och har mängder av idéer och visioner kristallklara på näthinnan. Längtar tillbaka till träningen också. Till leran och trädgården. Och till ett nytt hus i Frankrike.
Pirrigt och härligt att ha mycket att se fram emot.
Det är måndagen den trettonde februari och jag känner hur en febervärk börjar krypa i kroppen. Den förflyttar sig från höfterna, ner i knäna och sedan i vristerna. När jag sväljer skaver det i halsen. Nu igen – det är tredje gången jag blir sjuk i år och vi har inte ens nått alla hjärtans dag.
Jag funderar på om jag pressat kroppen för hårt med all träning – den kanske inte pallade?
Men jag som varit så noga med återhämtning, att jobba mindre, rörelse, maten, vila och bara göra saker som främjar god hälsa.
Min vän säger att hon tror att det beror på att jag tillåtit mig själv att bara vara. Det finns ingen deadline, inget bokprojekt, inget större jobb att leverera, ingenstans att prestera mer än mina vanliga uppdateringar, det är lågsäsong hos KLco och de barn som bor hemma är dessutom så stora så de söker inte min uppmärksamhet på samma sätt som förr. Bara min hund som kräver sina dagliga promenader och kli på magen.
Nu kan kroppen tillåta sig själv att bli sjuk och jag bär nog på en hel del obearbetad skit. Kroppsminnet är både intressant och fantastiskt. Jag har gått i gruppsamtal för att läka gamla sår i åtta veckor och sedan fortsatt med privata samtal av coach i tre veckors tid nu. Det är många veckors grävande i smärta. Kanske är det detta mörker som kryper runt från höft till vrister och vill säga mig något?
Jag vet inte. En annan vän säger att man kanske inte ska gräva i allt. Det är ju som det är, inte sant?
Men det fina med att lägga upp allt på bordet är kanske att man kan förlåta både sig själv och andra, analysera vad som gjorde ont och se till att inte mönster upprepar sig och ärvs vidare till nästa generation. Jag tror på samtalet – jag tror på kommunikation och ett öppet sinne för att förstå både mig själv och andra. Jag får ut mycket av samtalen – jag lär mig sätta gränser och få bukt med mitt medberoende.
Vet ni vad medberoende är? Det är många som verkar tro att det är när man dricker eller drogar med någon som lider av en beroendesjukdom. Men så är det alltså inte.
Det är när du vaknar om morgonen och det första du tänker på är hur någon annan mår, vart hen är och vad hen gör. När du blir så uppslukad och besatt av någons annans liv så du inte ser till dina egna basala behov som sömn och trygghet. När hela ditt liv går ut på att förhålla dig till någon du älskar som är sjuk och vara besatt av att rädda den här människan. Ett medberoende kan leda till att man möjliggör ett missbruk – att man hela tiden räddar och styr upp kriser vilket leder till mindre konsekvenser för den som är sjuk.
Så gör man såklart – man vill stötta och hjälpa den man älskar. Men att sätta gränser är också kärlek.
Det går att vara medberoende till olika typer av dysfunktioner; som alkohol- och substansberoende, sex- och kärleksberoende, spelberoende, shopping/köpberoende, arbetsberoende, matmissbruk/sockerberoende, ätstörning, psykisk ohälsa, narcissism/psykopati, fysisk sjukdom/funktionsnedsättning, eller andra medberoende.
