Ja, får man ens säga så? Att man känner sorg över att man inte fick en dotter?
Jag skrev i alla fall detta i min frågestund på Instagram och kommentarerna i dm lät inte vänta på sig. Många skrev ”tack, jag känner samma men vågar inte säga det”. En del skrev rätt skuldbeläggande att jag minsann ska vara glad över de tre pojkar jag har och att det finns många par som inte ens har möjlighet att få barn. Några andra skrev mer tröstande, peppigt och lösningsorienterat. Någon skrev att hen blev provocerad och ledsen för hennes trauma var större och ”kan detta ens räknas som sorg”?
Det var intressant. Vi har pratat om detta förut – min man och jag. Vissa ämnen är så känsliga så det är bäst man kniper för annars blir man ifrågasatt. Som med klimatet – du kan inte prata om hållbara grejer du gör för att inspirera andra om du sedan sätter dig på ett flyg som tar dig till ett annat land. Då är alla dina hållbara försök i livet förgäves och räknas inte alls enligt många. En helt annan sak än att bära på sorg såklart – men ändå, ni fattar vad jag menar?
Kan man värdera sorg? Kan man inte få känna en sorg över något så banalt som att det inte blivit som man tänkt sig även om man har sjutusen värre saker att sörja i livet? Ni som följt mig länge vet ju att jag lever med både ptsd över mina år med våld, att jag har ett sjukt barn, att döden kom till oss också och att mitt medberoende håller på och förgöra mig stundtals. Och det är klart jag älskar mina tre barn och inte går och tänker på dottern jag aldrig fick.
Men frågar du – så ja, jag trodde jag skulle bli mamma till en dotter, så blev det inte och det känns faktiskt sorgligt. Punkt. jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och jag förväntar mig att andra kan det också.
Man kan inte tävla i smärta, sorg och kärlek. Ingen har det värst eller bäst. Det är känslor och alla har rätt att känna dem även om det finns människor som har det värre. Visst kan man behöva lite hjälp med perspektiv på saker och ting om man går ner i källaren och har svårt att ta sig därifrån men mest behöver man en en klapp på axeln, någon som lyssnar och bekräftar. Inte dömer, kommer med lösningar och förringar det man känner. När min son är helt bedrövad över att han behöver gå till skolan där han har utmaningar så blir det inte jättemycket bättre av att jag säger att det finns barn i krigshärjade länder som inte ens kan gå till skolan. Då ska han upp i den jobbiga känslan – känna skuld också alltså?
Jag har ett exempel då min mellankille hellre ville vara hemma med sina vänner än att vara med oss i Frankrike och jag blev så provocerad av hans inställning där och då så jag började prata om alla ungdomar som levde runt gängkriminalitet och hade sämre förutsättningar än honom – hur lyckligt lottad han var. Han tittade på mig och sa lugnt och stilla ”för min skull så får du gärna sälja det här stället och ge pengarna till de barnen istället”. Där satte han punkt och jag insåg att jag valt helt fel tillfälle – jag kidnappade hans känsla och förringade den istället för att lyssna och bekräfta. Jag vet att han är medveten om att han är priviligerad och är tacksam över möjligheten att lära känna ett nytt kand, han vet att det finns människor som har det sämre också… Men just där och då saknade han sina kompisar och hade all rätt i världen att få äga den känslan – varför skulle jag skamma och skuldbelägga honom då?
Ibland kväver oh tystar vi verkligen varandra i vår vilja att uppfostra varandra och lägga värderingar i saker och ting. Tre andetag och zooma ut lite när man blir provocerad känns som win win för alla.
Men vart drar man gränsen? Om min granne säger att han känner ett sådant kvinnoförakt så han vill slå sin fru om fredagarna så anser jag att det är brottsligt att inte reagera. Eller om han säger att känner att hans liv är piss på grund av alla invandrare – då kan det verkligen vara på plats att ta en dialog kring hur det kommer sig och försöka ändra perspektivet. Eller jag vet inte… Uppenbarligen har vi olika gränser i när det är på plats att ifrågasätta någon annans känslor. Hur känner ni?
’
