Entreprenörskap, recept

Moodboards och recept på fröknäcke

Redan fredag! Otroligt – tycker att det är måndag eller fredag mest hela tiden. Inte för att tiden går så fort nuförtiden – jag gör mest ingenting. Eller inte mer än jag behöver i alla fall. Januari och halva februari behövde jag ta som viloperiod och har mest legat i badkaret och kollat på serier eller gått längs havet med en skön spellista i öronen. Och så har jag lagat väldigt mycket mat – till min familjs stora glädje har det stått nya spännande rätter på matbordet varje kväll. Inget avancerat men inte det gamla vanliga.

Jag har dock målat om sovrummet och visat mig på jobbet lite då och då så mina kollegor inte tycker att jag är en oengagerad arbetsgivare. De är så himla gulliga och grymma – jag är lyckligt lottad som har så fina människor runt mig som får allt att funka. Bokslutet är på ingång från revisorn och även fast vi har koll så blir det ändå skönt när den kommer och insikten av att man driver runt ett bolag som inte bara betalar min egen lön utan ger arbetstillfällen till andra och kan betala en saftig lokalhyra samtidigt som vi visar ett riktigt bra resultat 2021. Phu – så tacksam.
Detta är inget jag tar för givet och tusan vad vi jobbat.

Just nu är det en del jobb med kommande kollektion som vi satte förra året. Prover för fotografering har börjat ramla in och jag skapar en överblick genom att göra visuella moodboards på ”gammelvis” – på riktiga boards med klipp och klistra. Kommer ni in i butiken kan ni spana in.

I år lyfter vi in även havet i kollektionen och adderar en blå kulör i ett fantastiskt vävt mönster – allt i 100% linne.

Det är mycket spännande på gång och det känns bra att ha en viloperiod i ryggen nu när det snart snurrar lite snabbare igen.
Men du – jag ville ju tipsa om lite goda grejer. Jag har ju inte ätit godis på flera år – med det menar jag smågodis, kolor och Marabou och så.
Men visst äter jag en bit mörk choklad någon gång – men helt ärligt är jag inte så sugen längre.

Men nu när jag lagat så mycket mat så har jag även blivit besatt av att baka fröknäcke – detta äter jag som chips, till frukost, till ostbricka osv.

Här är mitt recept:

4dl frön
(här tar jag solroskärnor, sesam och linfrön)
1 dl potatismjöl
0,5 dl olivolja
2dl hett vatten
flingsalt

Jag blandar torra ingredienser med oljan och sedan häller jag på hett vatten. SEdan låter jag det svälla i 5-10 minuter innan jag öser över på bakplåtspapper och lägger ett bakplåtspapper över smeten för att trycka ut smeten så tunn som möjligt. Lite mer flingsalt över. Gräddar 60 min på 150 grader. Plättlätt.

Jag gör oftast rawfoodbollar med rostade nötter, kokosolja och dadlar men har du börjat använda mig av det här nötsmöret på gröten och tänkte testa till snacks också. Ta nötsmör i urkärnad dadel och doppa i 70-80% smält choklad. Lite flingsalt på och in i kylen. Väldigt uppskattat av min familj.

Och det här blev ännu mer poppis. Smält 70-80% choklad i vattenbad, ringla nötsmöret där i och häll ut på ett bakplåtspapper. Häll hackade rostade nötter och lite flingsalt över. Efter en stund i kylen kan du dela chunky bitar med en vass kniv och bjuda på. Eller såklart behålla helt för dig själv i egen gömma.
Trevlig helg nu.

Frankrike, resor

Franska planer

Nu räknar jag ner dagarna tills vi går i gränderna i denna lilla by igen.

Just nu läggs det nytt golv i vårt kök och jag försöker klura ut hur jag kan fixa en platsbyggd soffa så lätt som möjligt. Även en bokhylla i sovrummet ska byggas upp och jag funderar på om jag kan köpa Billy på IKEA och bygga ut från den och sedan måla hela alltet. Eller varför säger jag att jag ska fixa? Jag kommer med idéer och pekar, pratar om form och kulörer. Min man sågar, spikar och skruvar bäst hemma hos oss.
Mitt i detta har jag ett jobb att fixa för en kund och så ska jag fota hela kollektionen för KLco kommande säsong också.
Är så himla pepp på allt kul som ska hända! Jag låter givetvis er följa med och ska ta massa bilder som jag kan blogga med.

Det lilla violetta huset. Var helt förskräckt över denna kulör och tänkte att det var det första vi skulle göra – måla om. Men så ångrade vi oss. Det är rätt häftigt tycker jag nu.

En av min farmors favoritblommor. vad heter de – minns inte nu?

Ja, här ska det byggas upp hyllor alltså. Skrivbordet får stå kvar och så bygger vi in det. Går det tro?`

Utsikten från bykrogen.

Från marknaden på torget och den lilla grannbutiken.

Jag har ett bord som inte går att få upp i trapphuset – undrar om jag kan vincha det upp på utsidan av fasaden och upp på terassen?
Nu skakar min man på huvudet här… mina krav verkar bli lite väl optimistiska och jobbiga.

Det är fint med planer och drömmar tycker jag. Det ska bli härligt att komma ner till vårt franska lilla ställe snart igen.

Obs. Tusen tack för alla kloka, sårbara och fina kommentarer på de senaste inläggen. Jag ska svara på alla och uppskattar dem så. stor kram

Hjärtefrågor

Podd – om beroendesjukdomar och medberoende

Det är en tisdag förmiddag precis i början av februari då jag slår mig ner i soffan på jobbet för ett viktigt samtal – kanske ett av de viktigaste jag kommer ha i livet.
Min kollega Marlene har riggat upp sin poddurustning framför mig och ber mig testa ljudet. Vi har kramats, bryggt örtte och pratat fram och tillbaka om hur betydelsefullt det är att det här samtalet blir konkret och nära. Att dialogen når sitt syfte och blir bra.
”Jag vill inte ta på mig en offerkofta och att det ska vara geggigt – det ska vara informativt, äkta och sårbart, med integritet. Man måste förstå varför jag delar det här” tillägger jag och häller upp te i muggarna.

Jag har valt poddformatet och det mjuka samtalet med Marlene för detta budskap eftersom jag tycker kanaler som delar det skrivna ordet lätt kan misstolkas och ifrågasättas. När det kommer till detta ämne som jag vill prata om så vill jag inte lämna utrymme för missförstånd och spekulationer.

Så berättar jag om beroendesjukdomen jag levt sida vid sida med sedan jag var ung tonåring – jag berättar om mitt medberoende och den stora maktlösheten, om rädslan, kontrollbehovet och känslan av misslyckande. Jag berättar om hur omgivningen bemöter beroendesjuka och hur jag upplever att vården och samhället möter denna sjukdom.

Vi pratar om ett av våra mest stigmatiserande ämnen som får familjer som lider i det tysta att isolera sig och gå under. Det är svårt att prata om missbruk – ofta har de som inte har egna erfarenheter kring problematiken tron att det är fråga om ett karaktärsdrag och att det bara är att skärpa sig. De förstår inte den psykiska ohälsan bakom ett missbruk och hur substanserna blir en okontrollerbar självmedicinering som skördar liv. Den här sjukdomen lever i alla samhällsklasser och kulturer.
Jag vill ge ett annat ljus och ge andra möjlighet att lyfta blicken med empati och förståelse.

Har du sett Lars Lerins serie ”Vägen Ut” på svt play? Här berättar beroendesjuka om deras resa både in och ur missbruk, du får lära känna människan bakom sjukdomen. Jag kan också tipsa om Euphoria säsong 1 och säsong 2 som går på HBO Max – detta är en tung serie som handlar om en flicka som sjunker ner i ett missbruk efter hennes far gått bort. Den visar naket och ärligt om hur ett missbruk kan driva en människa till att göra vad som helst – hur sjukdomen påverkar föräldrar, syskon och vänner. Svek, lögner, skuld och skam.
Vill också be dig titta på Beautiful Boy – en av de mest smärtsamma och vackra filmer jag någonsin sett som förklarar precis hur det är att vara förälder till ett beroendesjukt barn – om rädslan & maktlösheten, men också om den oerhörda kärleken man känner för sitt barn. Hur man vill skydda dem från allt ont men hur mycket man än kämpar så misslyckas man fatalt med just detta.
Se trailer här.

Här kan du ta del av 11-kaffe med Fruvintage då jag gästar podden. 

Hjärtefrågor, Vardag

Poddar, boktips och ny färg på väggarna

Hej där.

Jag har ägnat hela dagen åt att plöja poddar och måla vårt sovrum. Det blev kalasbra och nu, efter bastu och middag, har jag ramlat ner i soffan med en skön känsla i kroppen. Uppfylld av olika livsöden jag lyssnat på under dagen och trött i kroppen efter att ha målat både väggar och tak i två strykningar.
Men så bra jag blev klar, risken är annars att allt står huller om buller i flera veckor tills jag ”får feeling” igen och det är verkligen inte något som känns skönt. Då känner jag mig alltid så misslyckad och ogenomtänkt – typiskt adhd-drag kan jag tro.

Tusen tack för att ni delade med er av egna erfarenheter och kloka reflektioner i förra inlägget om NPF. Jag skulle vilja lägga till att om ni lever med adhd där hemma så tycker jag att ”Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna” är otroligt bra och jag uppmanar alla som lever bredvid att läsa denna också.

Författaren Lotta Borg Skoglunds egna ord:
”Under mina år som läkare har jag träffat många flickor och kvinnor som kämpat så hjärtskärande hårt för att få ihop sina liv. Trots intelligens, trots begåvning och livsklokskap, trots vita knogar och ständiga omstarter berättar de för mig att de bara inte får livet att fungera. Tyvärr har vare sig forskningen eller vården haft ett särskilt stort intresse för flickors och kvinnors unika utmaningar vid adhd och kunskapen om den här stora gruppen av kämpande människor är fortfarande skrämmande låg. Den här boken är till er.”

Imorgon är jag med i en podd och jag pratar om ett ämne jag tidigare aldrig har varit så öppen med i sociala medier. Känns både läskigt och skönt på samma gång – hoppas den tas emot med värme och får andra att lyfta blicken för ett vår tids mest stigmatiserande ämne och folksjukdom.

Hjärtefrågor

Bokstavsbarnen – att leva med NPF

Finns det något jobbigare än när andra berättar om hur fantastiska deras barn är när man själv kämpar som tusan i föräldraskapet?

Det har ofta kliat i kroppen på mig när andra pratat om deras barn som tar ansvar för både hem, träning, skola och sociala situationer. Jag har  till och med velat ropa ”håll käften din jävel!!!” till vissa föräldrar som rapat på om deras barns förträfflighet – ja, det är såklart helt irrationellt och vansinnigt att känna så, alla föräldrar ska få vara stolta över sina barn och ”skryta” så mycket de vill och kan om det. Det är helt i sin ordning.
Det är bara det att i vissa perioder har jag inte klarat av att höra det för det har gjort så himla ont –  jag har känt mig så väldigt misslyckad själv som förälder.

Har ni också sett Uppdrag gransknings serie ”Bokstavsbarnen”?
Min man sitter bredvid mig i soffan då jag har på serien på datorn i mitt knä – han sitter och jobbar på sin egen.
”Jag fattar inte att vi har gått igenom allt det här med två barn – hur fan klarade vi oss?” utbrister jag med en stor klump i magen och minnesbilder från helt vansinniga situationer ploppar upp i hjärnan. Kors vad vi föräldrar har kämpat.
Åh, herregud vad barnen har kämpat!
”ja, säger min man, allt det där de visar har vi ju gått igenom. Så jävla sorgligt.” säger han och viker ner blicken.

Vi lever med NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och man kan ju lugnt konstatera att det har funnits stora utmaningar genom åren. Saker som andra barn har klarat av med lätthet har i vissa lägen varit helt omöjliga hos oss. Rådet vi fick som unga föräldrar var att sätta gränser, ställa krav och visa vem som bestämmer. Hos barn med adhd och add resulterar det dock med motsatt effekt – detta är i alla fall min upplevelse som har levt med detta i många år och gjort mitt absolut bästa och testat olika metoder för att saker och ting ska fungera här hemma. Jag har tagit för mig av utbildningar, föreläsningar och läst galet många böcker i ämnet under åren. För oss har ett lågaffektivt bemötande med stort tålamod varit det som fungerat bäst. Bo Hejlskov har skrivit många bra böcker i ämnet.
En obehandlad och missförstådd adhd-diagnos kan i många fall leda till destruktiva följdsjukdomar som psykisk ohälsa, självskadebeteende, ätstörning, beroendesjukdom och depression.
När vissa säger att ”idag får ju var och varannan unge en diagnos” och pratar om adhd som en ”superkraft” har de ju oftast ingen aning om hur svårt vissa familjer har det. Det är ensamt.

Jag tänker inte berätta om vilka situationer mina barn hamnat i på grund av våra utmaningar – kanske någon dag om de själva är okej med det, för jag tycker verkligen att dessa utmaningar bör talas om i alla rum så vi kan lära av varandra.
Jag kan dock dela med mig av att samhället har i många lägen släckt deras gnista och deras strålande briljans – snabba, begåvade, roliga, finurliga, kloka små hjärnor som omgivningen sakta men säkert tryckt in i en box tills den till slut slocknar och ger upp eller exploderar av frustration.

Titta du på serien ”Bokstavsbarnen” du också för att få förståelse hur många familjer har det.
Följ gärna @Kungamamman och @mickegunnarsson på Instagram. Skärmdumpen ovan är från @dittesvanfeldts story och jag tror den sammanfattar hur många av oss föräldrar känner.
Titta också på detta klipp om Pusselfamiljen på Nyhetsmorgon.