Hjärtefrågor

Återblick – en dag i juni 2010

Med anledning av tidigare inlägg om att visa mina barn på sociala medier så började jag googla mig själv och ramlade in på ett inlägg jag publicerade 2018. Det var så fint att uppleva igen så jag delar det här med er igen. Idag är mina killar 22, 15 och 11 år. Tiden går.

Omtumlad, tvärsäker, stark och skör på samma gång.  Juni 2010.
Jag hade precis krystat ut den här killen.
Det tredje barnet.

Vår mellankille var fyra år. Familjens blonda lillebror med intensiva blå ögon och mycket finurliga och bestämda små egenskaper. Juni var sommarvarmt och vi hade bara bott i vårt första hus i något år och tillbringade mycket tid i trädgården.
Jag skulle föda 4 juni och jag vet att jag tyckte det var så skönt att ha det gjort innan den intensiva tiden i juni börjar. Skolavslutningar, födelsedagar, studentfirande och bröllop.

Jag hade så höga förväntningar på mig själv. & På andra. Denna gången skulle allt vara så bra och lyckligt och jag kände mig frisk och stark.
Jag blev gravid med min första kille då jag var nitton och han föddes utan något vidare stöd från mannen jag levde med. Bebisen blev dessutom sjuk med en gång. Jag fick vara kvar på ett rum på bb medan mitt barn lades in på neonetala avdelningen. De kom med honom då han var hungrig och jag fick besöka honom då och då. Helt sjukt faktiskt. Hade det varit nu så hade jag krävt att få vara på samma avdelning som mitt nyfödda barn. Det var en smärtsam och förvirrad tid. Jag kände mig otroligt ensam.

När jag var gravid med min andra pojke så förlorade vi min mans lillebror en morgon i april. Han blev 24 år och rycktes ifrån familjen på ett otroligt tragiskt sätt. Det var det mest smärtsamma jag någonsin varit med om. Döden är så definitiv. Allt man ville säga. Göra. Finns ingen återvändo längre.
Kroppen fylldes av en enorm sorg. Men också av mycket liv. Att en liten bebis skulle komma in i familjen hjälpte sorgearbetet för många och två månader senare föddes mellanbror.

Gullig ju!

Det var alltså viktigt för mig att allt skulle vara normalt och härligt denna gång. Fullt fokus den lilla krabaten i magen. Men varför kom han inte…? Beräknad förlossning den 4e juni.

obs, Notera att jag på denna tiden sydde mina egna kjolar av gamla lakan jag fann på loppis och inredde glatt kreativt med kungen och drottningen på väggarna.

Så jäkla jobbigt att gå runt och vänta. Jag som hade planerat in allt i minsta detalj också. Farbrors studentfirande i vår trädgård, mellanbrors födelsedag, kusinens bröllop… Barnet skulle ju vara ute ur magen då.

Så här sitter jag den 19e juni på typ barnbordet. Eller i alla fall på det bordet med mest avlägsna singelkollegor. Hade bett om att få sitta på bordet längst mot utgången eftersom jag skulle ha med mig en ammande bebis i vagn och behövde gå ut och in utan att jag störde sittningen så mycket…

Nu i efterhand hade känts skönt att sitta bredvid Jonas för när denna bilden togs hade jag börjat få kraftiga sammandragningar. Jag valde dock att inte säga något till någon förrän jag var helt säker på att det var dags för förlossning. Ville inte ta fokus från någons bröllopsdag liksom…
Men jag var lite sur eftersom flera personer tyckte att Jonas kunde dricka alkohol under kvällen och så skulle vi ta taxi om något satte igång. Snark. Här har man gått 40 veckor plus 16 dagar övertid och det minsta man kan begära från sin partner är väl att han håller sig nykter så han kan köra sin fru till förlossning. Inte ett dugg missunnsamt att ha den åsikten enligt mig.

Det var tjo och tjim och Jonas satt på honnörsbordet och var fullt upptagen av tal, bordsgrannar och annat. Mina värkar blev bara kraftigare och kraftigare. Jag kände ingen vid mitt bord så jag ville inte berätta för dem att jag satt i förvärkar och höll på att klocka mig själv på mobilen diskret vinkandes till den här mannen i kostym. Fick ingen kontakt.
Började sms’a febrilt. Till slut skrev jag bara ” Nu går jag och föder barn, hejdå!” och så gick jag… hahaha.. Här var jag rätt förbannad minns jag. Ville typ slå någon.

Då kom Jonas springande. Han hade sett mina sms och tagit sig mot utgången. På vägen hade han nästan halkat i vatten som någon i servisen spillt ut och fått panik då han trodde mitt vatten gått…
Vi körde till förlossningen här i Varberg, kom in och fick på oss alla grejer för att mäta värkar osv. Sedan dog värkarna helt plötsligt. Men va fan – då började jag lipa. Jävla unge, kom ut nu liksom!
”Gå hem och ta en alvedon och sov ett par timmar”, sa de. ”När ni kommer hit imorgon bitti så har vi ett rum till dig och sätter vi igång den här förlossningen.”

Tio på morgonen. Jag hade fått värktimulerande dropp tror jag.
Hade nog fått lavemang här också och värkarna kom tätare, något jag tipsar alla som ska föda barn. Se till att tömma dig ordentligt innan förlossning så man slipper det efteråt då man har lite mer ont i de delarna av kroppen.

Jag har bara erfarenhet av lustgas vid förlossning och har ej testat något annat. Det har fungerat bra för mig och då har jag känt att jag har kontroll.

Tycker det är jobbigt och onödigt då mammor börjar dra upp sina smärtsamma förlossningar och berättar i detalj hur fruktansvärt det är. Som att det är någon tävling om vem som haft det värst…
Vad som då händer är att man skrämmer upp blivande mammor som kommer spända och livrädda till förlossningssalen och då får extra ont såklart eftersom kroppen är negativt förberedd.

Tillägg i efterhand: Självklart ska man bearbeta en smärtsam förlossning och prata om den. Viktigt!! Men kanske att man kan välja sina tillfällen?
Vad jag menar är att jag ibland upplever att mammor försöker bräcka varandra med vem som hade det värst och då ofta när det sitter en blivande mamma bredvid. Jag menar inte att man ska göra förlossningen rosaskimrande, för det gör sjukt ont såklart – men det känns så himla onödigt att skrämma upp blivande mödrar. 

Jag brukar rekommendera att titta på Margaux förlossningsvideo och att gå på bra kurser i andningsteknik innan förlossning.

Igor kom till oss en ljus junidag sommaren 2010. Jag hade grönt nagellack kände mig komplett.

Egentligen finns det inget starkare ögonblick i livet än då bebisen precis varit inom och sedan kommer ut och upp på varm hud. Blickar möts och bröstet letas upp. Vilken grej alltså!

En så stor grabb också –  fyra kilo kärlek i min famn. Tänker att han ville vänta där inne medan vi andra höll på med vårt på utsidan och allt lugnat ner sig lite.

Så himla klok – både då och nu.

Kika in inlägget  från 2018 här vetja och ta del av kommentarerna,  där  fördes dialoger kring hur, när och om man bör dela sin förlossningshistoria med blivande mammor. Intressant att ta del av olikas perspektiv.

Hjärtefrågor, Vardag

Det känns så tomt – vill de inte vara med?

Lillebror och jag 2014 – så fina vi var!

”Vart är mannen och barnet? … Känns så tomt.. Vill dom inte vara med?
Förlåt att jag frågar, menar inget illa. Bara undrar, Känns bara så tomt utan livet runt om…inte som det brukar vara.”

Jag kan förstå att man kanske undrar eftersom min familj numer sällan är med i mina foton på sociala medier.

Jag får också frågor om det inte finns några människor där jag är – det känns så tomt och ensamt i den lilla franska byn och i min hemstad Varberg. Men låt mig försäkra er om att trots att jag trivs väldigt bra i min ensamhet och ofta väljer bort sociala sammanhang så har jag människor runt mig. Och jag har tre barn, man och hund som jag hänger med dagligen. Jag har även föräldrar och svärföräldrar.

Den enkla förklaringen till varför jag ofta är själv på bilderna är för att jag är den enda som valt att vara offentlig och jobba med mig själv som ett varumärke. Människor jag passerar på gatan, vänner eller familj har andra liv och vill kanske inte exponeras på bild inför tusentals människor. Det blir också sårbart på något vis känner jag nu efter många år som bloggare. De människor som är med i mina kanaler är ofta de som själva jobbar med sin egna profil offentligt – andra bloggare, företagare osv.

Jag fotade mina barn rätt mycket när de var små och de var med i mängder av sammanhang på bloggen. Nu när de är äldre känns det inte så bra längre och jag har hamnat i en del situationer som skaver. Googlar man Kristin Lagerqvist så kan man se att det som söks på mest är mitt namn och ”barn” , ”varberg” och ”alla bolag”. Så jag förstår att det finns en nyfikenhet kring mina barn.

Jag har en son som nu är en bit över tjugo och han har uttryckligen sagt ända sedan han var liten att han inte vill figurera i mina kanaler i huvudtaget. Han är stolt över det arbete jag gör både med bloggen, KLco och med de samhällsfrågor jag brinner för och driver men vill ändå inte vara med. En gång för många år sedan – ja, det måste vara över tio år sedan, då gick en kvinna fram till honom på stan och frågade om han var min son och han kan fortfarande berätta om hur detta inte var en speciellt trevlig upplevelse.

Ibland får jag filma mellanbror lite över axeln när han håller på med något kreativt – han pusslar, målar och bygger massa fina grejer. Lillebror är väl den som är mest öppen och ställer gärna upp som modell om det är något jobb jag gör. Men det är väl mest jag som känner ett behov av att minska deras närvaro på sociala medier.

Med det sagt vill jag inte lova att de aldrig dyker upp igen här – men det är en förklaring till varför ni inte ser min familj så ofta.

Morgonens grubblerier

Vad jag helst gör med barnen

Sommaren 2004 - Då den stora kärleken slog ner
Vardag

Vilodag med paus från det mesta

Hej där.
Ibland får jag frågan om hur många timmar jag jobbar per vecka. Jag har faktiskt ingen aning – jag räknar inte. Jobb flyter in i min vardag på ett naturligt sätt och jag jobbar när jag behöver. Vissa perioder jobbar jag såklart väldigt mycket – jag driver ju eget företag och då måste man helt enkelt jobba så mycket som det krävs för att det ska rulla runt. Men jag äger ju också min egna tid så vissa dagar kan jag checka ut helt när jag känner i kroppen att jag vill. Idag var en sådan dag.

Jag masade mig till gymmet som ligger precis granne med mitt jobb. Väl där så sprang jag sex minuter på löpbandet innan jag fick för mig att jag lämnat spisen på där hemma. Otroligt! Detta händer mig hela tiden. Jag var tvungen att åka hem – kunde inte stanna kvar när jag fick bilder i mitt huvud om att hela huset brann ner då jag gjorde squats.

Det blev yoga hemma istället och sedan doppade jag min trötta kropp i havet och funderade på varför det känns som att huden lossnat från kroppen. Det händer så mycket med kroppen nu över fyrtio tycker jag – känner varken igen mitt psykiska mående eller min kropp.

På vägen hem köpte jag med mig en liten gran och mer grönt för kransar. Sen är det bra. Lovar. Bara några amaryllis på snitt kanske…

Lunchen blev ett kylskåpsrens som hette duga.Tog fram allt jag tyckte om och blandade ihop. Ett kokt ägg, stekt svartkål, kokt potatis och fänkål. Och så lite kapris och räkor på det.

Boris var också sugen .

Sen låg jag länge i badkaret och tittade på en serie. Efter detta fick jag ett ryck och ville göra julfint på en vägg. Orkade bara en bråkdel men den här tavlan behöver tillfälligt flytta ner i källaren. Notera att det är lillebror på båda fotona på liknande plats här fast i olika ålder.

Här tröttnade både Boris och jag.

Det blev en riktigt långsam dag. Jag gick i pyjamas mest hela tiden och kröp i säng strax efter åtta… Nu ska jag kolla The Good Doctor med Igor och somna som en stock.

Hjärtefrågor, Vardag

Avundsfriskt – är det ens ett ord?

”De har det så bullebyvackert du vet! Barnen har matchande pyjamas, gran i sina egna rum där de leker med träleksaker ihop på golvet och tapeten är fantastisk ihop med gardinen. Vackrare barnrum har jag aldrig sett!  Under eftermiddagarna bakar de, fikar och åker pulka tillsammans. Sedan somnar de säkert på varsin arm med högläsning ur Astrid Lindgren. De är så lyckliga!”
Jag står med tindrande ögon i köket och berättar avundsfriskt om någon på Instagram för min man och är osäker på om jag själv skapade tillräckligt med fina minnen för mina barn då de var små. I barnens rum är det bara massa skärmar, teknik och ledlampor i blå och röda kulörer nuförtiden…
Avundsfriskt är det ens ett ord. Jag menar att jag vill också ha allt det där men missunnar såklart inte någon annan detta.

Han svarar ”Men sluta  – du om någon borde väl veta att det bara är en bråkdel av folks ”lyckliga” liv man ser på Instagram och vi gjorde ju också sådana grejer med våra barn då de var små. Håll inte på och slå på dig själv mer, vi hade jättemysiga stunder med dem och massa pulkaåkning”

”Ok. Men idag ska vi alla gå och se lucian på stan och så ska vi äta lussekatter på fik. Ingen kommer undan!” skrålar jag i hallen när alla ska iväg till skola och jobb på morgonen.

Två av tre pojkar och pappan är på och jag känner mig nöjd att jag planerat in en gemensam familjestund mitt i veckan. Under eftermiddagen googlar jag vilken tid lucian ska sjunga och vart. Det visar sig att luciatåget blivit sjukt och inställt. Det är inte heller någon som är sugen på lussekatter och varm choklad då vi alla traskar i regnet under varsitt paraply till stan. Vi hamnar på ett sushi-ställe med lysrör i taket och en ständigt ringande telefon för take-away.
Hahaha. Denna gång har jag sänkt mina egna förväntningar för länge sedan – tända ljus på mysigt fik och rosiga barnkinder med choklad i mungiporna är ganska långt borta.
Men det är något annat – glittrande ögon och mjuka kloka samtal. Telefoner som ligger kvar i fickor, skratt, funderingar och matkoma. Vi går arm i arm hem och har redan bestämt att vi ska gå på bio ihop imorgon eller på torsdag. Kanska ska jag köpa matchande pyjamasar till killarna ändå tänker jag innan jag somnar denna kväll. Det kan de väl gå med på.

Sommaren 2004 - Då den stora kärleken slog ner
Vardag

Papparkaksfiasko

Godkväll. Nyss hemkommen från två olika adventsfiranden och kikar in här nu för att önska er en fin Advent. Har ni haft en bra dag?

Jag bakade pepparkakor och lyssnade på ljudbok. Det var fint och samtidigt lite ledsamt att mina barn inte hade lust att vara med. Men jag hoppas vi får fler chanser ihop och att jag kan locka dem till lite julmys.

Ska jag vara helt ärlig så tröttande jag rejält efter jag hade glaserat halva plåten och ville slänga hela alltet.

När jag sedan skulle sätta ihop de små pepparkakshusen med smält socker så hade jag naturligtvis gräddat för små tak.

ja, du ser ju. Det är knappt så det håller ihop. Kände mig bra snopen över att själv ha lagt flera timmar på detta och att slutresultatet blev kass. Typiskt mig.

Men granen blev riktigt fin. Ska visa er imorgon.

Idag har vi haft ett nytt släpp av kläder hos oss så det är därför du ser mig i två olika outfits i detta spretigt juliga inlägg. Efter pepparkaksbak så fotade jag mig själv innan mörkret la sig över söndagen. Ja, det var det hela.

Note to self. Håll inte på att ha så höga förväntningar om julmys – det blir vad det blir. Bara alla mår bra så ska du se att det blir jul i år igen.