Aldrig har jag väl saknat mitt hem eller familj så mycket som när jag ligger ofrivilligt borta på hotell en vecka. Jag är fullt upptagen mellan åtta och fyra om dagarna och funderade länge på om jag skulle pendla hem till Varberg varje dag men alla sa att det var galet så jag har funnit mig i situationen. Men som jag saknar den här vyn just nu när jag når torsdagen och än en gång tar hissen ner med termoskoppen för att hämta kaffe…
Tänk om jag ska ta tag i det där med att byta kulör i detta rum när jag kommer hem. Behöver distrahera min hjärna med ett lagom projekt.
Eller nej. Det ska jag inte alls göra förresten. Mina jobb hopar sig efter denna vecka borta och jag har ägnat tidiga morgnar åt att beta av det jag kan på datorn. På kvällarna är jag för trött så det blir en promenad och sedan somna nästan direkt.
Detta bord skapade min man och jag då vi inte fann ett på marknaden. Vi blev inspirerade av ett kvadratiskt stort bord på Artilleriet men det var ett ganska maffigt underrede i teak och också tänkt att användas som utemöbel. Vi beställde en marmorskiva i måttet vi ville ha och lät en svetsare fixa underredet. Blev både prisvärt och bra. Nu har jag kollat upp om jag ska byta skiva till en grön i marmor under vinterhalvåret och sedan byta tillbaka på vårkanten. Som att istället för att byta gardiner efter säsong så byter jag kulör på skivan.
Men det blir naturligtvis oerhört tungt att bära den här skivan ut och in i garaget två gånger per år. Ska fundera vidare på om det är görbart.
Godmorgon – vad tycker ni om dessa tidiga inläggen på dagen?
Ska inte tråka er med hur sömnen var i natt mer än att jag gick och la mig redan vid åtta så jag har fått mina timmar. Vill såklart tacka för all omtanke och alla tips kring sömnsvårigheter. Ibland beror utmaningarna på vart man befinner sig i livet och på yttre omständigheter och då får man bara gilla läget och göra det bästa av situationen – ta sig igenom det. I mitt fall så har jag varit sjuk en tid och inte kunna träna. Jag har haft hosta, feber och varit sängliggande så det tar ett tag att återhämta sig antar jag. Jag är också mitt uppe i en utmaning med att titta inåt denna vecka och har nog varit/är påverkad av detta även i sömnen. Alla människor bär på sorg och smärta.
Det senaste året har jag pratat mycket om vårt föräldraskap. Jag kunde gjort mer, jag kunde varit bättre, har jag verkligen gett allt? Nu när barnen är stora finns det gott om tid för reflektion.
Jag ältar och ältar och till slut sa min man ifrån på skarpen. -Nu får du sluta! Det du säger är inte sant och om du håller på att mata din osanning så kommer den växa och ta all plats från allt som faktiskt var. Vi var bra!
Vi har gjort det absolut bästa vi kunnat efter våra förutsättningar. Vi har alltid satt barnen främst i alla lägen och valt familjen – du har vänt ut och in på dig själv och jag har aldrig mött någon som kämpat så hårt för sina barn som du. Skärp dig!
I min feed så ser jag massa lyckliga ungar med sina familjer. Duktiga föräldrar med skärmtider och idrottsaktiviteter. Funderar och klankar på mig själv. Jag borde gjort mer….
Men så var jag på jakt efter bilder till ett inlägg och googlade runt i min egen blogg. Och min man har ju rätt – så mycket familjetid tid vi lagt på utflykter, äventyr, kreativitet, spel. Allt syns ju inte på en ytlig blogg såklart men jag blev påmind om att även om jag inte var tränare i fotbollslaget så gjorde vi så mycket roliga och värdefulla saker med barnen.
De här tavlorna vi målade en helg var ju otroliga!
Dessa konstverk likaså. Måste påminna tonåringar hur roligt de tycker det är att skapa med händerna men så kommer jag på mig själv med att det är precis så artonåringen håller på nu. Fast med motorer och bilskärmar. Det bankas, slipas och lackas. Skruvas och fixas.
Alla stunder vid havet.
Dessa minnen är de finaste jag har.
Vad mycket vi fått uppleva tillsammans. Känner mig tacksam. Och så all vardag vi haft. Stunderna runt middagsbordet – samtalen, som vi fortfarande har.
Vill också öva på att sitta i en squat på detta sätt som Igor.
Min minsta. Minns att jag förstorade upp det här fotot och ramade in. Det var kontrasterna med kniven, blombuketten, ansiktsuttrycket och utsikten.
Jag tänker att jag nog gjorde så gott jag kunde ändå. Efter de förutsättningar och kunskaper jag haft. Jag ska sluta elda på min osanning och vara lite mer snäll mot denna lilla mamma. Och föräldraskapet är ju långt ifrån över bara för att barnen bryter sig loss och tränar på att vara självständiga individer. Jag har många fler stunder att göra mitt bästa och finnas där för dem i alla situationer.
När jag ändå googlade runt så fastnade jag för detta inlägg jag skrev november 2018. Lika viktig påminnelse oktober 2024. Håll tillgodo.
”Har tänkt en hel del på hur vi människor går igenom svårigheter och vad vi gör för att klara av att gå upp om morgonen. Det är olika. Människor är olika. Ingen är sämre och ingen är bättre.
Kanske kommer man just inte – upp. Och det är ok. Man kanske behöver medicinsk hjälp och faktiskt vara sängliggande ett bra tag.
Eller så kanske man tar på sig sina mest färgglada kläder, mascaran, tar fram sitt största leende man har och går till jobbet och briljerar. Vi gör alla vad kan för att överleva dagen. Ingen har rätt att döma Dig och du ska aldrig behöva ursäkta dig över hur du hanterar situationer och att du försöker finna glädje i livet även när det är nattsvart.
Man följer olika människor i sociala medier. Individer man gillar, inspireras av och har daglig kontakt med.
Det är dock bara ett fönster, en liten inblick i någon annans verklighet.
Jag försöker så ofta jag kan visa fler färger i paletten – jag tycker det är viktigt i dagens mediebrus att visa mig sårbar och mänsklig. Gå mot strömmen och ifrågasätta normer jag inte känner mig hemma i och berätta om situationer jag tror kan vara till hjälp och tröst för er som läser.
Jag har plockat nedan dialog ur mitt eget kommentarfält från ett par veckor tillbaka- jag tycker dialogen är intressant och att vi alla kan lära oss något ur den.
Läsare 1– Naja, du har ett jättebra liv, svårt att tro på dina ‘mörka’ tider… Uppmärksammshype?
Jag – Intressant kommentar. Säger mycket om vår samtid där vi följer individer på en skärm via sociala medier och tror att vi vet hur de lever sitt liv fast man endast får ta del av en bråkdel. Jag lever ett mycket bra liv, helt rätt. Men precis som alla andra går jag igenom sorger, kriser och andra trauman i livet. Detta är ingen dagbok och jag väljer att lämna vissa delar av mitt liv helt utanför detta utrymme. Jag delar bara det jag tycker är relevant för er läsare och försöker hålla min familjs sorger utanför. Men för att ge dig en liten inblick i hur min senaste tid har varit så kan jag berätta att vårt barn är väldigt sjukt. Han har haft en kritisk period den senaste månaden och vi var nära att förlora honom. Mer än så vill jag inte dela.
Läsare 1 – Hej, förlåt, det var en dum kommentar från min sida! Men, jag har svårt ibland att tro att det är äkta om folk skriver om mörka, tunga tider men vill inte ‘avslöja’ vad det handlar om. Inte att man vill veta detaljer, men om du hade t.ex. skrivit: jag har en tung tid pga av mitt barn är sjuk så är det mer trovärdigt och du ‘avslöjer’ nånting eller berättar i detalj. Det är klart att det inget du måste göra för dina läsare Men om man ser jättefina bilda, galabesök och mkt annat är du svårt att tro/förstå. Själv går jag också genom sorgen pga av min systers död i somras… Hoppas att ditt barn blir frisk igen!!! Förlåt en gång till!
Läsare 2 – Ibland är det lätt att glömma att insidan inte alltid syns på utsidan. Avicii är ett tex ett sådant exempel. Hade han inte delat genom sin dokumentär så hade vi inte förstått alls. Kanske trott att det handlade om drogmissbruk snarare än svår ångest. Han visade att ångest kan plåga oss människor även i ett liv präglat av lyx och rikedom. Och det är inget konstigt med det. Det går inte att köpa lycka.
Läsare 3 – Tänker att alla har vackra saker och företeelser i sitt liv, precis som Kristin, men tar inte riktigt vara på dem under tuffa påfrestningar och perioder, vilket Kristin ändå gör genom sin blogg. Det svåra och lätta/vackra samexisterar hos oss alla så varför kan man inte tro att någon har det svårt trots vackra bilder? Utforska, se, samla och höj upp allt det goda och vackra i ditt liv trots svåra prövningar.
Ibland är det lätt att glömma att insidan inte alltid syns på utsidan. så sant.”
Jag bor på hotell hela veckan och har tagit hissen ner för att fylla min termoskopp mad kaffe. Till slut gav jag upp om sömnen. Har satt på Björn Natthikos meditation säkert tio gånger denna natt för att kunna somna om och sedan började jag räkna kvartar för att lägga ihop hur mycket jag egentligen fick sova. Skit samma.
Vid femsnåret börjar jag leta bilder från förra året till ett ämne jag vill skriva om. Ramlar över dessa istället.
Subbe Fyr. Kanske det vackraste landmärket Varberg har om du frågar mig. Fyren är en symbol för säkerhet, vägledning, kunskapsspridning och hopp. Jag har den tatuerad på min vänstra arm.
Jag kom med ett foto på vår vår fyr till tatueraren och så fixade han det – du kan läsa ett inlägg om det här.
Jag saknar min Boris. Morgonkaffet med honom i soffan hemma smakar bättre än här i en ensam hotellsäng. Ringde min man på FaceTime igår och beklagade mig när jag satt i mitt lilla rum och åt en sallad i ensamhet. Kröp därefter ner i sängen med jobbdatorn och en bok. En sorglig känsla.
Det är skillnad på att känna sig ensam och vara ensam. Jag älskar att hänga med mig själv och göra grejer ensam men när det blir ofrivilligt så blir man ju så liten och ynklig. I hissen ner tittade jag mig själv i spegeln och såg ett grått hårstrå i ögonbrynet och fem långa hårstrån på hakan. Ett var vitt och resten kolsvarta. Har dessutom aldrig sett så stora vätskefyllda påsar under mina ögon. Nåja. Det är väl som det är antar jag, fram med pincetten och lite rött läppstift.
Vi skiftar fokus tycker jag. Just nu är ett prov på en ny amulett på väg till mig där vi skapat fyren här i min hemstad. Är så pirrig över detta!
Vi håller på att utöka vårt sortiment av smycken och jag hoppas att detta bir riktigt bra.
Det är väldigt vackert med fyrar. När jag kommer hem till Varberg igen ska jag gå hit med en termos te och sätta mig med Boris en stund. Säga till mig själv att allt kommer lösa sig och att jag ska känna mig trygg och säker. Det ska man aldrig ta för givet.
Pratade precis med min svärmor som just nu befinner sig här i huset med sin syster.
– Hur mår mitt olivträd? Vad tyckte du om badrummet? Drick upp allt rött för dessa kommer vi inte öppna själva… Och, just det, ni finner långa ljus i skåpet i korridoren…
Det är nitton grader och det är fortfarande ljust kvart över sju på kvällen i den lilla franska byn. Jag stirrar ut genom ett hotellfönster på sjätte våning. Ser bara det svenska mörkret och en neonskylt i versaler – COOP. Påminner mig själv om att bestämma nästa datum jag ska åka till södra Frankrike.
Har ni sett Brita och Kalles nya program på SVT? Det är en programserie som visar deras dröm om ett franskt litet hus och resan med detta hem. Det andra avsnittet visas på torsdag och du finner serien här – hjälp vi har köpt ett franskt ruckel,
Hej på dig lilla kök. Längtar som en tok efter att komma hit och landa några dagar. Läsa klart böcker och vila. Det blev lie väl intensivt med sociala aktiviteter och arbete när jag var här senast så vill få en ny vilsam chans.
Kanske jag ska måla om korridoren och entrén. Låter motsägelsefullt. Men den här sortens arbete kan verkligen vara en sorts vila för mig. Tänk att bara sätta en bok i öronen och ha rollern i händerna. Dröm!
Minns när vi målade om detta rum då det var 42 grader varmt och vi inte hade AC.
Oj oj, det visade sig att vi målat om med helt fel kulör och fick göra om allt igen. Katastrof. men det löste sig. Ska leta upp bilderna från arbetet och visa er en dag.
Sovrummet var det första rummet vi målade om och vi har barnens sovrum kvar. Tyvärr ryker tapeterna.
Och så ska jag besöka Pezenas vintagebutiker för att finna gardiner till dessa fönster. Note to self.
Även här – det kan behövas lite mer textil för den ombonade känslan.
Som här. Dessa gardiner hade jag i vårt förra franska hem. Det är vita linnegardiner från Ellos som jag växtfärgade i svart te.
Varenda pinal jag plockat in här bär på en liten historia. Det är fint att ha minnen kopplade till vad som hänger på väggar och står i skåpen.
Minns ni när jag köpte oljemålningen i Montpellier på en vintagemarknad under en bro? Den hängde över sängen i vårt förra hem.
Min man tyckte den var för dyr men jag stod på mig och ångrar mig inte en sekund.
Godmorgon –
Jag sitter här tidigt igen med kaffet och ljuset som flämtar. Denna natt ringde dock klockan och räddade mig från mardrömmen jag just tragglade mig igenom… Jag hade fått i uppdrag att döda mitt man och mitt barn och jag har ingen aning om varför jag jag tackat ja men tur jag kom på andra tankar och ångrade mig … Så sjukt. Också tur klockan ringde vid 05.
Jag ska iväg. Har fyllt termos med kaffe och mixat smoothie med allt jag tycker jag behöver.
Det sämsta med att bo borta en vecka på hotell så här och vara iväg på en grej jag inte inte har kontroll över är att jag inte vet hur mina rutiner blir. Allt från citron och kaffe på morgonen till hur mycket protein jag kommer bli serverad. Blir det mycket gluten, laktos och socker så vet jag att jag kommer må dåligt. Har packat frukt, nötter och citron. Låter det som en ätstörd människa som skriver detta?
Men är jag verkligen det…?
Igår åt jag pizza med stor glädje och tjugo minuter efter fick jag otroliga magsmärtor – som ett brev på posten. Varje gång jag äter fika med socker i mår jag så sjukt illa så det är nästan aldrig värt.
Varje gång jag startar dagen med mackor mår jag piss och varje gång jag startar dagen med ägg och smoothie mår jag toppen. Varje lunch jag äter dränkt i grädde eller smör får mig att bli både yr och illamående i en timme efter och hoppar jag över det och tar protein och grönsaker mår jag kanon.
Nog om det. Det var inte mat jag skulle skriva om. Jag ville bara önska er en fin vecka och uppmana er alla att ta er ut i den vackra naturen nu i oktober innan alla gyllene löv faller till marken.
Det är magiskt just nu! Varje årstid kommer med en magi som slår mig rakt i magen. Inte ett knytnävslag i solaplexus. Utan mer som att jag tappar andan över det vackra och så får jag en varm känsla inom – vi går runt här i våra små liv och allting bara börjar om gång på gång igen. Det är häftigt.
Här är min kompis Marina på hennes ställe Strömma Farmlodge. Hon är alltid häftig – året om.
Så. Nu ska jag slå ihop datorn och bära ut mina väskor till bilen. Det blir en lång dag.
Kanske hör ni från mig ikväll igen. Ha en bra start på vecka nu.
