Min vecka startade med kameran i högsta hugg. Fotografering inför kommande släpp stod på agendan och det var skönt att vara i vår hemmamiljö då förra ägde rum på ett stort slott.
Man blir alltid lite mer trygg, avslappnad och smidig i miljöer man är van vid. Där ljuset faller på det sätt man känner till, kaffet puttrar i bryggaren och man har bästa spellistan på. I mitt fall Country Mix med stor del av Zach Bryan. Besatt.
Jag fotade Moa som var med oss även sist. Älskar hennes page ~ blir sugen på egen.
Vi skulle fota beige och svarta kläder så jag tyckte vår bruna back drop passade fint till detta. Det är en duk för måleri på rulle och jag använder baksidan som är som ett material i jutetyg. Det ger lite struktur och fin varm kulör.
Jag tycker om att fånga kroppar i oväntade rörelser och när de inte poserar klassiskt. Ibland får jag kommentarer om att modellerna inte ler eller är glada. Att det skulle vara trevligare att titta på som följare eller kund. Ja, så kan det vara. Men jag själv är av åsikten att det blir bäst när modellen har ett neutralt uttryck och fokuset riktas mot klädesplagget vi vill visa upp.
En som var glad och hade ett strålande leende var Clara Morberg som kom förbi för att hämta några av sina tavlor.
Hon kommer ha en utställning i Göteborg och behövde lite av den fotokonst hon har ställt ut hos oss under sommar och höst. En otrolig fotograf!
Jag passade på att knäppa några foton på vinterns nyheter också. Ska bli spännande att visa er.
Innan jag lämnade Moa på tågstationen stannade vi och knäppte tre outfits utomhus till sociala medier och landningssida.
Är nöjd över dagens arbete och sitter just nu och redigerar alla bilder. På återseende.
Godmorgon –
I natt har jag laddat batteriet till kameran och innan jag nattade mig själv så plockade jag fram all min utrustning och lade detta på rad i soffan. Idag är det nämligen fotografering för kommande släpp och jag ska fota inomhus i vår lokal och så tror jag att vi åker till en åker för ett par bilder utomhus också. Jag har bara bokat modellen halv dag så det gäller att vara effektiv.
Vid tre har jag ett möte där jag ska presentera en idéskiss för en grupp människor. Just nu sitter jag och lägger till anteckningar till min pp. Jag känner mig varken nervös eller osäker. Jag känner mig mer tvivelaktig om jag gör på korrekt vis eller inte. Jag har aldrig tagit på mig ett liknande uppdrag tidigare och inatt drömde jag om att jag berättade för Gert Wingårdh – minns inte hans reaktion men jag tror den var kärleksfull och full av pepp. Vi säger så i alla fall. Tänk om jag hade vaknat efter en dröm där han tittat på mig med avsmak och tyckt att jag tagit mig vatten över huvudet, skakat på huvudet och fnyst åt mig. Det hade inte varit en bra start på den här veckan. Förhoppningsvis blir det hela offentligt på torsdag och jag kan berätta för er vad det handlar om.
Jag har haft en helg blandad med arbete, vila och familj. Jag har inte tränat på 14 dagar för den där mykoplasman kom och tog hela familjen. Jag tror det var det för vi har varit sjuka allihop med liknande symptom. Jag var sängliggande ett par dagar och sedan har det suttit kvar i bröstet ända till nu tyvärr.
Läser:
Ungefär en av tio som smittats får lunginflammation. Andra vanliga symptom på mykoplasma är heshet, feber och torrhosta. Oftast går det över snabbt men ibland kan hostan hålla i sig i veckor.Den som misstänker att den smittats av mykoplasma ska behandla det som en vanlig förkylning. Om man känner sig riktigt dålig, till exempel att det känns jobbigt att andas och gör ont i bröstet och ryggen, ska man kontakta vården genom 1177.
Har ni haft det också?
Från det ena till det andra. Förra veckan var jag på anhörigvecka. Om en närstående är på behandling för en beroendesjukdom så kan det ingå en anhörigvecka. Det finns ett av fåtal behandlingshem i Sverige där den inskrivne patienten får möta sin/sina anhörig/anhöriga ”live”.
Behandlingen sker då tillsammans med andra anhöriga och patienter i behandling under en veckas tid.
Det är väldigt viktigt att anhöriga får kunskap och insikt om beroendesjukdomen och hur den påverkar ens tankar, känslor och beteenden. Jag har gått på mängder av föreläsningar, suttit i gruppcoaching och även individuellt, läst otaliga böcker och lyssnat på poddar Men det var första gången jag var på anhörigvecka. En otrolig upplevelse. Både smärtsamt, skönt, tungt och trösterikt.
Under denna vecka får anhöriga kunskap om beroendesjukdomen och hur ett medberoende kan se ut. Man får även insikt om att man inte är ensam – anhörigveckan är uppskattad och leds av duktiga behandlare. Det känns tryggt.
De säger att man först åker dit för att stötta sin beroendesjuka men förstår sedan att man är där för sin egen skull. I en familj med sjukdomen så blir alla sjuka och medberoende på olika sätt – jag tycker det är viktigt att identifiera ens eget beteende och försöka hjälpa sig själv.
Det som kännetecknar medberoende och beteendemönstret är att det börjar påverka ens liv på ett negativt sätt och det är inte ovanligt att man beskriver det som ”att man lever för någon annan”. Man låter någon annan styra ens mående beroende på vart hen är i sjukdomen just då. Eftersom man regelmässigt åsidosätter sina egna känslor och istället inrättar hela livet efter den som har ett missbruk. Man försöker hjälpa, täcker upp, tar överdrivet ansvar och försöker få sin anhörig att ändra sitt beteende. Man skapar ett otroligt destruktivt kontrollbehov som äter upp allt.
Beteendemönstret utvecklas ofta i hemmet men går sen igen i alla områden i livet, t.ex. på arbetsplatsen och i kompisrelationer. Medberoende leder ofta till psykisk ohälsa som depression, utbrändhet och ångest. Den här veckan har jag verkligen fått insikt i att mitt medberoende har spillt över i alla delar av mitt liv och alla mina relationer.
Beroendesjukdomen är kronisk och dödlig. Lever du sida vid sida med med den så gör du bäst i att få verktyg för att kunna må så bra du kan själv för att inte gå sönder bredvid.
Om ni vill så kan jag berätta mer om detta men naturligtvis inte om min egna familj – utan mer om ämnet och om vad man kan få för hjälp.
Bilderna är från min hotellhiss upp och ner mellan dagarna på behandlingshemmet. Väldigt oinspererande visuellt för ögat men så viktigt och läkande för det inre. Känner mig ödmjukt tacksam över upplevelsen.
Nu är det en period då jag kan ha både buketter från trädgården samtidigt som jag fyller hemmet med mängder av ljus.
Det mörknar redan vid sex om kvällarna och det ljusnar inte förrän efter sju om morgonen. Det är mysigt. Eller vad tycker ni?
Känns det deppigt att gå in i mörkret och ha långa vintern framför sig?
Jag räknar snabbt på fingrarna – november, december, januari, februari, mars… I april börjar det knoppa lite och dagarna blir ljusare.
Det är många långa månader. Känns deppigt. Måste skapa väldigt mycket mys och ha härliga rutiner för att ta mig igenom. Ska genast göra en lista med livsnjut att ägna mig åt under kommande säsong.
Bastu, middagar, museibesök, böcker, serier, bakning, städa ur lådor, promenader vid havet… Är ”städa lådor” livsnjut förresten?
Kommer inte på mer. Hjälp mig gärna.
Jag bytte tallrikar i hyllan, plockade in rosenskäror och tände ett ljus.
På jobbet placerade jag de sista dahliorna och tände ännu fler ljus.
Hösten är så mild här på västkusten – allt blommar om en gång till. Så fint!
Det står buketter i varje hörn.
Hoppas ni har en härlig helg.
Lyssnade ni förresten på podden denna vecka?
Marina har gått och blivit operatör för hotellet som ska öppna i Tullhuset och Kallbadhuset i Varbergs hamn. Planerat öppning 2027. I podden berättar hon allt om denna resa och jag berättar också vart jag höll hus förra veckan. Lyssna här.
Funderar över mitt hår då det är dags att gå till frisören och klippa. Vill helst inte alls men jag så tovig i nacken hela tiden så behöver klippa bort det slitna.
Mitt nål de senaste fem åren har varit att hitta tillbaka till mitt långa mörka hår som jag hade förr så jag skulle slippa gå att klippa och slinga så ofta. Detta är 2010 på ett bröllop. Det var exakt 12 timmar kvar till jag födde vår Igor och jag hade gått över sexton dagar. Var minst sagt frustrerad men ser glad ut ändå. Här har jag en mörk toning i håret som jagt i själv – min naturliga hårfärg är lite ljusare och det bleks också slingor av solen löpande för varje år.
kanske var det 2014 jag klippte av i page och blekte blont. Jag trivdes väldigt bra i det. Lite sugen igen faktiskt.
2019 mådde jag inte bra och tappade hår. Jag trodde det berode på at jag blekt det så mycket så jag färgade allt brunt och bestämde mig för att låta det vila med bara massa kärlek och omsorg. Inga hårtorkar, plattängar eller någon blekning.
Jag trivdes väldigt dåligt i mörk page. Eller så var det på platsen jag befann mig på i livet. Jag var i ett mellanrum och mådde inte alls bra.
Jag känner knappt igen mig själv på dessa bilder faktiskt.
Håret växte ut och precis som jag bestämt så varken färgade jag eller blekte. Jag lät solen ta hand om det och det visade sig ge naturliga gyllene slingor i mitt skandinaviska råttfärgade hår.
Mörkt i botten och lite ljusare längre ner. En eller två tvättar i veckan med inpackning. Sover med olivolja och kokosolja i längderna en gång i veckan.
Det är till och med lite självfall i håret. Drömmen hade varit att ha lockigt lång mörkt hår. Jag ska nog investera i sådana där spolar man sover med så man vaknar med ett svall.
I början av detta året klippte jag lugg och det var en härlig förändring som gav frisyren lite mer variation och volym.
Tyvärr har det medfört att jag har börjat styla mitt hår mer med plattång och hårtork och det har såklart påverkat negativt och gjort håret slitet.
Nu känner jag åter igen att mitt hår är alldeles för risigt och måste tänka om. Blir det ett klipp till page igen? Ska jag byta kulör? Eller ska jag bara lägga allt åt sidan, klippa topparna rejält och låta håret vila igen? Stora frågor denna lördag, hahaha…
Jag har inte tränat på tio dagar och det sätter sig verkligen på humöret. Har varit sjuk och känner mig oerhört otillfredsställd.
Känns faktiskt lite sorgligt att jag gick genom livet hela vägen till jag var 44 år utan att riktigt förstå de mentala fördelarna med regelbunden träning. Jag hade till och med fördomar om det och blev även provocerad då och då av människor som tränade mycket.
När jag gick in i 2023 så valde jag HÄLSA som värdeord och såg över hela min livsstil. En människa behöver sömn, fysisk aktivitet, rutiner, goda relationer, beröring, glädje, sund kost, trygghet & njutfulla upplevelser i naturen om du frågar mig.
Vad är njutfulla stunder i naturen?
Jo, en promenad längs havet, en simtur i en sjö, att vandra i en skog, plocka svamp, arbeta i trädgården, fika i en park – helt enkelt stanna upp och ta sig ut och njuta av vår vackra natur.
Jag signade upp mig på ett medlemskap på ett gym i min hemstad som använder träningsmetoden Crossfit.
CrossFit är en träningsform som bygger på en kombination av kondition- och styrketräning som utförs genom funktionella övningar under hög intensitet och med konstant variation.
Träningen utgår från naturliga rörelser. Utmaningar som människan ställts inför under miljontals år men som vi idag allt mer sällan gör som vuxna: sitta ned och stå upp, springa, lyfta, kasta, klättra, hoppa, knuffa och släpa. Det är förenklat en blandning av tyngdlyftning, styrkelyft, gymnastik, löpning och intervallträning i olika former. Tanken är att skapa en så allsidig och varierad träning som möjligt.
Detta visade sig vara helt rätt träninsgsform för mig. Jag behöver gruppens energier för att genomföra, jag behöver utmaningen för att inte bli uttråkad och jag behöver variationen för att känna att jag utvecklas. Framförallt tror jag att jag älskar farten. Jag vet att jag gör det. Bruset i min skalle blir alldeles tyst och jag kan vara totalt närvarande, bara jobba tungt med kroppen och fokusera på mina rörelser. Känslan i kroppen och i huvudet är fantastisk.
Jag har inte bara byggt en stark kropp under dessa år utan jag har märkt tydligt att jag har blivit mer trygg inom mig. Klarare i mina tankar, ödmjukt reflekterande och mer snäll mot mig själv. Både kollegor, vänner och familj kan intyga att träningen har gett mig stora fördelar i livet.
Jag har varit iväg en vecka och tittat inåt. Grävt i den djupaste smärtan.
De sista kloka orden jag fick med mig från en terapeut var ”Ta hand om dig själv och se till att du mår bra i livet – det ger ringar på vattnet till de som finns runt dig”.
Och det stämmer. Ni vet det där med syrgasmasken och att föräldrar ska sätta på den på sig själv på planet för att de sedan ska kunna hjälpa sina barn…
Ibland kan det kännas egoistiskt att prioritera sig själv när andra inte mår bra. Man har fullt upp med att släcka bränder och hjälpa till så gott man kan och det känns dessutom skamfullt att prioritera sitt egna mående då. Men det är precis det man måste göra för att klara av utmaningarna.
Men om vi kommer till det ytliga med träningen då. Hur ser kroppen ut och hur känns den nu efter all tid på gymmet.
Jag vet inte vad jag förväntade mig mer än att jag önskade mig själv lite rundare rumpa & stoltare hållning.
Det har jag fått. Numer har jag svårt att få plats med rumpa och lår i mina jeans och de sitter lösare över midjemåttet. Den stora överraskningen är dock min ryggtavla. Jag har jobbat på med ett mål om att klara göra pull ups och msukler har kommit på köpet. Ibland tycker jag det är coolt och ibland känner jag mig grov och maskulin. Jag är inte van vid detta och det är oftast dagshumöret som styr blicken på mig själv. Jag har gått upp i vikt sedan jag började träna – ungefär fem kilo. Det är muskelmassa min kropp lagt på sig och jag har också börjat äta mer näringsrik mat för att ge kroppen det den behöver. Jag har märkt att min hud har blivit fastare, celluliter har minskat och min hy i ansiktet känns friskare. Jag har inte lika mycket gaser, magsmärtor, huvudvärk och ledvärk som tidigare. Jag har artros i ryggslutet och låg vaken långa stunder om nätterna med smärta tidigare men det är nästan borta.
Jag känner mig stolt och glad över denna utveckling. Jag känner mig frisk och sund. Jag känner att jag ger min kropp de bästa förutsättningarna för att orka länge och må bra.
