Det är svårt att känna någon mening med någonting då en anhörig är sjuk. Livet pågår någonstans därute och det känns som du står på avstånd och tittar på de andra som bara fortsätter i sin vanliga vardag. I semestertider blir det ännu värre. Det är svårt att glädjas. Kan man ens glädjas mitt i mörkret och vad säger det i så fall om dig?
Kanske drar man sig undan och vill inte vara med. Jobbigt med människor som utstrålar att de är bekymmerslösa och även jobbigt med dem som också bär på ett mörker – man orkar inte höra deras smärta för man har nog med sin egen. Och de “lyckliga” vill man bara undvika.
Man vill heller inte vara till last, dra ner stämningen så att säga.
Aldrig känner man väl sig så ensam som under sommaren då solen skiner, människor är glada och lediga.
Denna vår drabbades vår familj av sjukdom igen. Samma kroniska sjukdom som vi försökt hantera och leva med i tio år nu. Jag skriver inte om det i sociala medier av förståeliga skäl men har gjort den här poddinspelningen med tillstånd från berörd – det handlar om att vara mamma till ett barn som lider av en svår beroendesjukdom.
Jag tittade på en film som handlade om en tonåring med diagnosen Schizofreni. Pojken hallucinerade, gick in och ut ur psykoser, kände sig förföljd och människor drog sig undan och vara rädda för honom. Han och hans familj hade det svårt och de gjorde allt de kunde för att det skulle fungera i skola och i sociala sammanhang men denna psykiska sjukdom tog över hela deras liv och förstörde allt.
Han sa vid ett tillfälle att en flicka han läst om fått cancer, svår cancer och skulle med stor sannolikhet inte klara sig. Människor hade flockats kring den sjuka flickan för att finnas där för henne, stötta och hjälpa henne uppleva sina sista önskningar. Pojken var sorgsen då han berättade om hennes historia och reflekterade över sin egen sjukdomshistoria – hur människor drog sig undan, tystade ner och inte visade någon som helst empati.
Människor dör av psykiska sjukdomar hela tiden och det är svårt att få hjälp av vården när man går in i destruktiva perioder. Ingen bryr sig. Ingen vill höra.
Men det kanske håller på att vända. Jag lyssnade på Avicci musikdokumentär i P1 – ( del 1 & del 2) den handlar om missbruk och psykisk ohälsa. Fler filmer och serier görs där man porträtterar människan bakom sjukdomen och inte bara det hemska som blir konsekvensen av den. Förhoppningsvis sprids större kunskap och förståelse för dessa sjukdomar. Kanske blir vården bättre och det är lättare att få hjälp.
Igår fick jag ett sms av en tjej som skrev “som du vet så ser jag en person bakom sjukdomen och bryr mig genuint och kommer förmodligen alltid göra det”
Så tacksam för dessa rader. Det är en ensamhetens sjukdom och samhällets syn på den är oftast “bristande uppfostran”. Som om man någonsin hade ifrågasatt föräldrar till barn med cancer om hur mycket tillsatser och cancerframkallande situationer de utsatt sitt barn för…
Jag vill, utan att blotta vår egen situation, göra mitt bästa för att förbättra samhället för familjer och sjuka som lider av detta. Det gynnar oss alla. Om du inte bryr dig om människan så kan vi kika på hur mycket det kostar samhället då dessa familjer inte får rätt sorts hjälp och vård.
På HBO Max finner du en serie som heter Euphoria – den porträtterar en ung tjej och beskriver vilken oerhörd ångestfull avgrund det är att leva med detta och hur familjen står maktlösa inför sjukdomen.
Beautiful Boy är en film som spelades in 2018 med Timothee Chalamet i huvudrollen – filmen är en verklighetsbaserad historia om journalisten David som har alltid har försökt ge sin älskade son allt han behöver men vare sig David eller Nics mamma Vicki kan hindra sonen från att börja experimentera med droger. Finns på Viaplay.
Här kan du finna podden där jag delar mina erfarenheter. Stort tack till alla som hört av sig efter ni lyssnat.
Här kan du läsa ett inlägg från 2020:
Det känns som jag har vigt större delen av mitt liv till att försöka att rädda människor från detta helvete – jag har jagat, bönat och bett fulgråtandes, har försökt vara listig, försökt tala samma språk, gömt undan, låst in, letat överallt, bett om hjälp, kört runt runt runt, fått panik och allt det där andra som hör medberoende till. Lägg till djup ångest, självhat och sömnlöshet.
Känslan av att inte kunna rädda den man älskar mest, om den inte vill bli räddad själv, är förlamande. Till slut måste du rädda dig själv.
Jag blir så ledsen när jag skriver om det här – sjukdomen är otroligt stigmatiserad i samhället – så jag väljer mina ord med stor omsorg här.
Jag önskar så att jag skulle kunna skriva mer om mina erfarenheter i ämnet men det är svårt när det gäller anhöriga.
En dag i framtiden kanske.
Min man Jonas och jag har förts samman i livet, vi delar smärtan – vi sitter ihop i den och vi bär varandra. Upp och ner. Men vi går framåt. Jag har fått lov att berätta om David. Jonas lillebror. Jag vill att hans minne ska vara ljust och leva vidare genom oss som blev kvar efter den där dagen i april.
Och jag vill också att vi lyfter blicken och ser familjerna bakom dessa öden. Det drabbar vem som helst och det är inte en viss sorts familj eller ett visst föräldraskap som leder till missbruk.
Olika människor har olika hög genetisk risk att utveckla ett beroende med oss från födseln. Oftast är det umgänge i tonårstiden och olyckliga omständigheter som gör att sjukdomen eskalerar och blir ohanterbar – man tappar kontrollen och det går snett.
Här kommer en intervju med min man som förlorade sin 24-åriga lillebror efter flera års sjukdom. Läs mer här…
Hej! Tack för ett väldigt fint poddavsnitt som du gjorde med fru Vintage, det gjorde stort intryck på mig. Mitt barn är bara 3 år men jag är glad att redan nu få med mig värdefulla tankar inför framtiden och till mitt föräldraskap.
Vänligen Kristin
Kram ♥️ relaterar.
Tack för att du delar❤️
Ditt inlägg berör mej så mycket. Jag har ju en dotter som har en historia som påminner mycket om din sons. Ibland känns det som att gå i en ägg fabrik. Så rädd för motgångar – hur ska hon ta dem? Trilla igenom igen? Alla bra dagar är sköra och skräcken när hon inte svarar i telefon på första eller andra signalen är ständigt där. Och en skam, som jag vet är helt absurd, över att jag driver ett företag som är lustfyllt och går bra. Men som egentligen inte är viktigt.
Jag önskar att jag kunde mildra eller hjälpa er på något sätt. För just nu orkar jag, för vi är i en bra period. Men jag vet att det inte är så det funkar.
Men att höra att du är bra, och att du gjort vad du kunnat, kanske kan hjälpa lite. För vi gör ju det, mammorna. Vårt absolut bästa. Och ibland papporna. Och mer går faktiskt inte att göra. Vi gör det vi tror är bäst just då.
Hoppas att ni kan få en fin sommar, trots allt. Du är långt ifrån ensam. Men du är en av få som berättar. Det är jädrigt bra!
Kram! Karin/ Dakabom
Tack för att du får oss att tänka till, att prata om detta. Jag lider med er i den tuffa situation ni är i och kan inte föreställa mig. Det jag kan göra är att spela upp intervjun du gjorde och som jag lyssnat på, för mina tonårsbarn. Jag vet att jag tänkte göra det när jag lyssnade på den själv men tyvärr så föll det bort. Nu är jag på road trip genom Sverige och tänker göra mina barn klokare genom att lyssna på dina kloka ord. Tack! ❤️
Hej … thanks for these touching words and despite my little knowledge of Swedish I tried to translate everything. I am very touched by your story and think it is so important that you write about it openly. our society needs more love and understanding for these diseases and we all still have a lot to learn. It really touched me and I send you lots of good thoughts…strength and love…you are a wonderful thoughtful woman …thanks so much for sharing this…send you a big hug …much love to you and your family …Ines 🙏🌿💛
Vet hur du känner, somrarna är värst då man förväntas vara glad och göra saker hela tiden. Men den som är sjuk tar inte semester…och därmed inte vi anhöriga heller…
Vi har smärtsam erfarenhet av både psykisk sjukdom och cancer i vår familj och jag trodde som du, att cancer var något som andra “accepterade” och var hög status på så att säga. Men tyvärr hade jag så fel, vi blir lika dömda och många går över på andra sidan vägen för att slippa konfrontation även vid cancer tyvärr. De som stöttat oss och vår psykiskt sjuka anhöriga är också de som varit vid vår sida när cancern också dök upp. Samma människor som ofta själva har svåra erfarenheter i bagaget men som släpper allt för att hjälpa till. Det är en handfull människor som gör detta och de är ens riktiga vänner kan man ju lugnt säga.
En varm och stöttande kram i er svåra tid!
Åh, all styrka och kärlek till er ❤️ Och så viktigt och bra att du använder din plattform till att skriva om detta. Det finns så mycket fördomar och som du säger ett så skevt beteende kring och orättvis syn på beroendesjukdomar från omgivningen mot andra sjukdomar.
Har levt med beroende runt omkring mig sedan jag var barn, min pappa dog vid 45 års ålder av sin sjukdom och min syster har varit väldigt illa däran i många år, men jag kan inte ens föreställa mig känslan när det är ens eget barn som är sjuk. 😔 För min syster tog det många år, men är sedan några år nu helt nykter/drogfri, så det finns hopp även om man i stunder inte kan se det ❤️
Fint skrivet och jag lider med dig och hela din familj❤️
Jag har en mycket nära vän som är alkoholist. Där började det, som så ofta, med psykisk ohälsa i tidig tonår och nu som vuxen man är det så han lever sitt liv, som den där klassiska alkisen som är förtidspensionerad, börjar dagen med starköl hemma i den slitna skinnsoffan, i det ostädade hemmet. Tänder som faller ur munnen och en rädsla för att röra sig utanför det egna kvarteret på grund av en grov social ångest (som bara blir värre av alkohol). Hans liv rör sig i en triangel, mellan hemmet-bykrogen-bolaget. Hans liv kunde ha blivit så mycket mer, men nu blev det såhär. Jag älskar honom och hälsar på ibland, även om alkoholen förstört hans hjärna så han numera alltid pratar om samma saker, om och om igen. Och varje dag tänker jag att han en dag snart inte kommer finnas mer.
Att ha en nära anhörig med beroendesjukdom är att leva med ena foten i ett svart hål, och att ens egna barn hamnar där i är mer än jag kan stå ut att tänka på. All styrka till dig/er på alla sätt!
Så viktigt att prata om detta! Jag förlorade min pappa när han tog sitt liv, jag var 22 år gammal. På hans begravning beskrev jag hans sjukdom likt cancer, en sjukdom som är svår att tämja och som tar liv. Vi levde med pappas psykiska sjukdom mer eller mindre hela livet (och vi var som vilken normfamilj som helst), men den var som sagt bara den sjukdom han drabbats av. Pappa var fantastisk! Den roligaste, charmigaste och kärleksfullaste av pappor. Läste för ett tag sen att den vanligaste dödsorsaken för män mellan 24-49 år är just suicid. Pappa var helt enkelt som vilken man som helst. Tyvärr ägnade jag min barndom och mitt unga vuxna liv åt att tro att vi var ensamma om det vi levde i och den tragedin vi drabbats av.
Brinner för att diskutera detta viktiga ämne, är livrädd för att råka ut för samma öde som pappa och liksom gå miste om livet och är samtidigt så lycklig varje dag jag får vara frisk. Livets alla nyanser!
Mkt ♥️ till dig!! Vilken viktig kunskap du delar, ökar förståelsen och ger insikt. Önskar er allt gott och att det lättar ♥️
♥️♥️♥️♥️ alla dar !!
Tack snälla du för att du delar. Hoppas innerligt att det vänder för er snart. Vänder för gott, om det går.
Tack Kristin för att du delar. Finns så mycket fördomar kring psykisk ohälsa o beroendesjukdomar. Så svårt att få hjälp. Samtal och öppenhet behövs verkligen. Att veta att man inte är själv. Sänder er varma tankar ❤️
Tusen takk!
Du har den beste bloggen!
Samtalen med Fru Vintage var også hjertevarm og bra, takk <3 !
Jeg behøvde å høre det du sa om valg og sykdom.
Alt godt til deg og dine <3
Randi
Ps, jeg har egentlig bokkjøpestopp, men boka di må jeg nok allikevel ha 🙂
Ps, jeg finner ingen bokhandel som sender boka til til Norge?
Randi
Önskar dig och er all styrka, hopp och kärlek. Jag har själv smärtsamma erfarenheter av medberoende. Det betyder så mycket att du lyfter detta svåra och delar med dig. Jag läser din blogg dagligen och det ger mig alltid hopp och inspiration, när du skriver om såväl stort som smått, svårt som lätt. Tack för allt du gör <3