Månad: oktober 2021

Ska vi prata om pengar?

Alltså, nä, nu börjar plötsligt många skruva på sig. Redan som barn förstod jag att pengar var ett känsligt ämne.
Det spelade ingen roll om du hade lite eller mycket av dem – man skulle helst inte prata om pengar, vad saker kostar, vad man tjänar eller hur mycket man tar betalt. Väldigt stigmatiserat

Jag är uppvuxen med en far som var egenföretagare – min pappa drev Borås Slamsugningsverk. Han sög alltså upp kiss och bajs ur människors brunnar när de var fulla och behövde tömmas. Jag tyckte det var spännande att följa med i passagerarsätet på lastbilen – äta äggmacka med de andra lastbilschaffisarna på morgonen, kika på de gigantiska spindlarna under brunnslocket och ha fri tillgång till små chokladbitar. På minussidan var att det luktade det apa och jag blev retad i skolan som bajssugare.
Min pappa jobbade otroligt mycket, det lilla företaget växte och till slut kunde vi flytta in i det stora huset på kullen, ha långa sommarlov i stugan och åka till Gran Canaria på vintern. När jag fyllde fjorton så var det inga som helst problem att få mina föräldrar att köpa coola jeans och svindyra sweatshirts. Som tonåring hade jag ganska lite respekt och förståelse för pengar, sparande och ekonomi överlag.
Ett priviligierat liv, åtminstone materiellt, även om vi som alla andra, drogs med våra svårigheter och sjukdomar inom familjen.

När jag var 16 år flyttade jag hemifrån efter ett stort bråk med mina föräldrar. De motsatte sig relationen jag var i men jag var tyvärr fast – jag valde honom.
När man hoppar av skolan slutar också studiebidraget att komma och man får heller inget ekonomiskt stöd från socialen då föräldrar anses vara försörjningsskyldiga tills man är myndig. Men för att få deras hjälp var jag tvungen att flytta hem och det gick ju bara inte. Jag hade mer eller mindre vänt ryggen till både vänner och familj.
Under denna tid bodde jag hemma hos min kille, pantade väldigt många burkar och var otroligt hungrig, typ jämnt.
Elen stängdes av under perioder i den lilla ettan  – ibland fanns pengar men oftast inte. Jag hade noll inkomst men började dela ut tidningar på nätterna då jag fyllde sjutton och senare fick jag också jobb i ett grillkök precis utanför Borås Lasarett. Ekonomin var fortfarande kass – min kille tog pengarna jag tjänade och tvingade mig också köpa massa saker på kredit så fort jag blev myndig.
Jag fick skulder och slutade i princip att öppna posten – det var för jobbigt, det fanns ju ändå inga pengar att betala med.

Åren gick och jag lämnade relationen som nästan fick mig att gå under. Därefter följde några år av arbete på hotell och restaurang där jag både byggde upp min självkänsla och min ekonomi igen. Jag hade inte många kronor på mitt lönebesked men helt ärligt så var jag bara glad att jag levde.

De här åren gjorde mig ödmjuk och gav mig många insikter. Pengar kommer och går – de definierar inte vem jag är. Pengar är absolut ett bra drivmedel till att förverkliga vissa drömmar, men det är  inget som skänker hållbar långsiktig lycka. Det är trygghet, hälsa, tak över huvudet, mat och kärlek som vi människor behöver.

Jag var 25 år då jag träffade min man då vi båda jobbade säsong på en restaurang och nattklubb – han ville börja jobba med ekonomi och ledarskap och hade några års studier på Handelshögskolan framför sig. Jag var servitris och han hade studielån.
Vi hade ingen vidare inkomst tillsammans och vi hade dessutom min 6-åring att ta hand om och försörja. Vi brukade fantisera om hur härligt det skulle vara att ha råd att veckohandla på ICA Kvantum, tänk att stå och välja i charkdisken, köpa ekologiskt eller att kunna köpa kräftor till fredagsmyset….
Klipp till nutid. Mina skulder är idag avbetalade och bolaget jag lyckats bygga upp gav mig en avkastning som möjliggjorde en gemensam dröm om ett litet hus i Frankrike. Varje gång jag nu handlar på Kvantum är jag så tacksam. Tar inget för givet.
Men ibland tänker jag att jag var lyckligare förr – när vi bodde i en liten lägenhet och inte hade några pengar, då vi hade roliga gårdsfester med grannarna och jag sydde mina egna kläder.
Livet var lite lättare, barnen var små och problemen mindre.

Jag vet inte – men, jag önskar vi kunde prata lite mer odramatiskt om pengar. Både när det gäller att stötta upp och hjälpa varandra som företagare men också om hushållsekonomi – vi har så mycket att lära av varandra.
Jag önskar att jag kan lära mina barn pengars värde så de får en sundare inställning till dem än vad jag hade som barn. Att de lär sig att skapa sig själva en trygg hushållsekonomi och kanske en dag också har modet att starta något eget.
Framförallt vill jag lära dem att inte bedöma varken andra människor eller sin egna lycka baserat på vilka materiella tillgångar man har.

Du är inte oumbärlig – sluta upp med att tro det. Du gör alla en otjänst.

oumbärlig:

som /är så viktig att/ man inte kan vara utan /den/
Synonymer: nödvändig, omistlig, oundgänglig
Antonymer: umbärlig
Jämför: oersättlig

Är det bara jag eller får du också känslan av att vissa kvinnor tar sig själva på så stort allvar så de tror att hela världen kollapsar om de inte är där och styr upp?
I familjelivet. På arbetsplatsen. I kompisgänget.

Att åka iväg så här en månad och låta andra ta ansvar för allt är egentligen det bästa man kan göra – alla växer och utvecklas när de tar ansvar för saker någon annan brukar styra upp.
Om man tar vår familj som exempel så tror jag inte det blir så stor skillnad för det brukar ändå alltid vara min man som håller reda på veckobrev, läkartider, inköp av skor och det mesta praktiskt som behöver göras. Klart man saknar varandra men man är bara ett videosamtal bort.
Och det är fint att få sakna – det gör att man inte tar varandra för givet tänker jag.
Det hade nog varit en större utmaning för mig om min man hade åkt bort faktiskt, men jag hade såklart löst det – inga problem. Det hade varit en spännande utmaning och jag hade tyckt det varit jättehärligt att vara själv med barnen för man får en helt annan närvaro som förälder när man slipper förhålla sig till en annan vuxen hela tiden.
Det finns naturligtvis många år i vårt familjeliv då det skulle vara uteslutet att åka iväg så här eftersom våra barn behövt båda föräldrar hemma – men just nu är vi i en bra period i livet och barnen mår väldigt bra. Det funkar fint. Skulle något katastrofalt hända åker man ju bara hem.

Jag tror det är just de kvinnorna som känner sig oumbärliga som nu sitter och skakar på huvudet åt hur egoistisk jag är som lämnar min familj till sitt egna öde så här länge. Hualigen.
”Att man bara kan göra så? Man vill väl vara med sin familj alltid eller – annars ska man väl inte skaffa barn ens?”

Jag tror inte att en man som åker bort och arbetar en månad får frågan om hur han löser allt praktiskt hemma. Vad tror ni?
Ofta finns det ju grannar, släktingar, vänner och syskon att be om hjälp om man inte får ihop det som ensam förälder.

Just nu försöker jag övertala min man att åka hit ner och stanna själv under en längre period – han kan ju jobba digitalt också tänker jag. Han slingrar sig, tror han är rädd för att han ska bli uttråkad och känna sig ensam. Hävdar att det absolut inte går ihop med hans jobbsituation. Kanske är det så – eller så är det inget för han helt enkelt.
Och jag tänker då också på att man är olika som individer och har olika behov – det måste vi förstå innan vi börjar kritisera hur andra väljer att leva sina liv.

Ja, hur tänker ni?