Jag läste ut Fråga aldrig om Marianne av Carolina Neurath för ett tag sedan och nu känner jag mig redo att sammanfatta upplevelsen.

Vilken oerhört sorglig tragedi – blir så ledsen för alla inblandade. Det är Carolina som skrivit om en familjetragedi som ägde rum på 60-70-talet. Det hela mynnar ut i den tragiskt dödsfall av en ung flicka.
Boken handlar om Ingrid och hennes längtan efter ett större mer äventyrligt liv än det hon har på gården i Småland. Ingrid är en rastlös och vacker kvinna som efter ett kort äktenskap lämnar Sverige och flyttar till Frankrike. Här möter hon Pierre och han är hennes stora kärlek – tillsammans får de dottern Marianne. Mannen inleder en relation med en annan kvinna och Ingrids svartsjuka vet inga gränser.

Som liten hörde Ingrid sina föräldrar gräla en gång och snappade upp orden ”Ingrid är en ond flicka”. Så fruktansvärt det måste vara att få höra ens föräldrar säga så.
Ingrid beskrivs som egoistisk och känslokall i boken och det smärtar mig  – jag tycker mest synd om henne då hon verkar ha svårt i sociala situationer och lida av stor psykisk ohälsa.

Genom dagböcker, farfaderns anteckningar och återberättade episoder försöker Carolina Neurath bena ut Ingrids öde och återberätta sin släkts mörka hemlighet. Jag tycker språket i boken är riktigt bra och dramaturgin är gripande och tar läsaren framåt. En bladvändare helt klart. En bra bok.
Men som sagt – en stor klump i magen över att inte Ingrid fick den läkarvård och stöd hon uppenbarligen behövde.

Vilka är ni som var med och läste denna gång? Och vad tyckte ni?

Jag har lite förslag på nästa bok – tar detta med er inom ett par dagar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Fråga aldrig om Marianne – vad tyckte vi?

  1. Hej!
    Jag har också läst boken, och kan inte annat än hålla med om vilket tragiskt livsöde. Jag tycker den var bra skriven, och kunde inte sluta läsa. Spänningen över att få veta vad som hänt höll sig ju ända tills slutet. Ett tag tänkte jag att man kanske inte skulle få veta sanningen.
    Ingrid måste ha mått väldigt dåligt och lidit av psykiskt ohälsa som ni andra skriver. På den tiden hade man inte lika mycket kunskaper om detta, och det skulle också hållas bakom stängda dörrar. Tänker på Ingrids syster och man, som försökte hålla detta hemligt, samt stötta henne för att hålla fasaden uppe. Tycker det speglar den tidens syn på psykisk ohälsa. Jag som är uppvuxen på 80-talet känner igen det från mina egna föräldrar. Man visar inte om man mår psykiskt dåligt. Man biter ihop, går till jobbet och utför sin dagliga plikt för att inte rämna fasaden. Har man ett dåligt förhållande, inte trivs med sitt jobb, är slut som mamma, eller känner sig nedstämd av andra orsaker, så pratar man inte om det. Man klistrar på ett leende och låtsas att allt är bra. Att må psykiskt dåligt var samma sak som att spärras in på ett dårhus. Den synen är jag uppväxt med iaf, och det påverkar en mer än vad man tror som vuxen.
    Det är så bra att man är mer öppen om detta idag.
    Ser fram emot nästa bok i cirkeln.
    Ha det gott!

    1. Tillägg; Ingrids man försökte ju också hålla fasaden uppe utåt sett, tills han en dag istället hamnade i armarna på en annan kvinna och lämnade Ingrid.

  2. Vilket öde, så sorligt och konstigt att det kunde bli så.
    Samtidigt en spännande bok som griper tag i en, väl värt att läsa eller höra som jag gjorde. Tack för tips

  3. har inte läst boken, men om man får höra nästan varje dag av sin mamma att man är oönskad/inte värd nånting osv. då är det väl klart att man har flera traumata och lider av psykisk ohälsa.
    det är inte så ovanlig för många barn och senare vuxna som man skulle önska sig, därför antar jag att denna bok är väldigt viktigt så att folk (som hade en lycklig barndom) förstår.
    Ser framemot att läsa den!

  4. Jag håller helt med dig, Kristin, det är en sorglig och tragisk berättelse. Man kan så väl förstå frustrationen att inte få veta eller förstå sin familjs hemlighet. Ingrid är så nära att leva sin dröm men samtidigt brottas hon med psykisk ohälsa som gör livet svårt att reda ut. Det tragiska öde och liv som Marianne tvingades uppleva gör ont ända in i mammahjärtat.
    Boken är bra skriven men det förundrar mig att Carolina Neurath som hämtar berättelsen från sin egen släkt inte tycks se den psykiska ohälsa som Ingrid lider av.
    Jag tycker att boken är väl värd att läsa men när jag avslutade den var det helst klart med en klump i magen och en feel bad känsla.