Idag gick jag till jobbet extra tidigt med pirr i bröstet. Det doftade vår ute och var alldeles ljummet. Hade med mig små lökväxter jag pillade ner i krukorna utanför entrén och satte körsbärskvistar i vaser innanför dörren. Så pepp på våren och sommaren här i butiken!
Vi jobbade hela dagen med öppen dörr och jag frös inte det minsta även om jag hade exakt samma outfit som ovan – en stor linneskjorta och mina bekvämaste svarta jeans.
Tänk att plocka med sig trädgårdens blomster att smycka lokalen med och sina egenodlade grönsaker till lunch. Ja, den tiden finns runt hörnet väl?
Eller just det, det är ju faktiskt sju månader till augusti…
Detta var sensommarens blomster augusti 2023. Rudbeckia, tagetes och rosenskäror. Ett måste i min trädgård.
Så fina att sätta så här i små vaser.
Eller så här i en stor bukett.
Påminner mig själv om att uppdatera detta moodboard lite oftare för en härlig variation då man besöker oss. Ska genast samla ihop material som ska få symbolisera ss224.
Kanske får den här tavlan flytta på sig om lämna plats för en ny?
Om sommaren så brygger vi alltid kallbryggt te till alla gäster.
Det uppskattas jättemycket och vi som jobbar får en möjlighet att prata med alla gäster då vi serverar. Nu på vårvintern serverar vi fortfarande varmbryggt te ur termos men jag tror vi byter där fram i april kanske. Vid påsk?
Sofi är med oss i år igen och det är vi så glada över. En klippa!
Vi planerar att ha öppet lite mer och vi satsar också på att utöka vårt sortiment i butiken. Vi behöver fylla hyllorna med massa finheter så det är vad jag ska sätta näsan i den kommande veckan. Det vankas även en snabbvisit till storstaden.
Helg i sikte. Jag har suttit med datorn i knät i en timme och prokrastinerat. Och ja, telefonen var i handen.
Vad hände – jag som skulle jobba så fort med mail, bilder och blogg och så bara tiden försvann i ett enda värdelöst scroll. Nu kommer snart nyckeln vridas om i låset och familjen kommer vara redo för ledighet. Även fest de inte bryr sig om jag sitter fast vid datorn så borde det ju verkligen vara på sin plats att jag försöker vara klar.
Så nu skriver jag rakt ur huvudet vad som kommer upp utan att ha den endaste aning om vad det blir.
En sak jag har börjat fundera över och försöker att inte lägga någon värdering i är när vissa profiler berättar att de ska logga ut från sociala medier för en paus. Eller skriver att de går igenom något jättejobbigt privat och inte kan vara så närvarande. Har jag gjort detta själv – ja det har jag såklart säkert gjort här på bloggen någon gång. Så jag skiter väl i det blå skåpet nu.
Men egentligen – behöver man göra så? På Instagram?
Saknar verkligen någon en om man inte uppdaterar på sju dagar? Skulle inte tro det… Folk har väl fullt upp med sina egna liv. Antingen loggar man väl ut och tar en välbehövlig paus och går det inte på grund av bokade arbeten eller andra omständigheter får man hålla sig lite flytande med gammalt content eller vad som?
Bloggar tycker jag dock är lite annorlunda – om man till exempel följer Elsa B som postar ett inlägg klockan sex varje morgon och hon inte postar på sju dagar så kanske man blir orolig över att något hänt. Fast man har ju inte med det att göra ändå liksom. Vad tycker ni?
Funderar också på hur många som läser Bloggbevakningen?
Uppenbarligen många eftersom hon är en av Sveriges mest lästa blogg. Men hon är ju så elak. Folk gillar att läsa elaka saker om andra på nätet.
Jag lyssnade på Underbaraclara och Wollins podd och de pratade om att ha med sina barn i sociala medier. Egentligen diskuterade de den här artikeln i DN tror jag – För mammainfluerarna är barnen en lönande affär.
Wollin sa att den enda anledningen man skulle ha för att inte visa upp sina barn på nätet om man är influencer skulle vara att barnen är för fula att visa upp.
Hahaha!
Just då märkte jag hur det föll så illa i mig eftersom jag har helt andra anledningar till varför barnen inte är närvarande i mina kanaler längre.
Men så påmindes jag om att sociala medier, krönikor, bloggposter, poddar och allt drar det till sin spets för att provocera och nagga lite på den förbjudna frukten. Det folk tänker men kanske inte vågar säga. Som Alex och Sigge som hånar Camilla Läckberg år efter år. Jag älskar dem men ibland tycker jag givetvis att de drar det för långt. Men det är väl också därför de är en av Sveriges mest lyssnade poddar?
Man vill inte ha mellanmjölk. Man gillar när Clara ryter ifrån, då Bloggbevakningen drar ner byxorna på influencers och då någon man följer går igenom en kris inför öppen ridå. Fram med popcornen liksom. Vet inte hur många poddar jag lyssnat på det senaste som dissikerat deltagarna i Love is Blind. Inga snälla saker om man säger så.
Tankar kring detta?
Men gud. Nu blev ju detta jättelångt och min man har redan klivit in genom dörren. Tur jag lurade ut honom med hunden så jag får sätta punkt…
Men du – jag provpratar här. Jag kommer varken med sanningar, rätt eller fel. Jag analyserar och tycker här på kammaren bara. Kappan kanske vänder redan imorgon.
Alltså bildera till texten. Konstigt.
Har egentligen ett gott recept att dela på kakorna. Men ni får det en annan dag. Trevlig helg. Hej på er.
Men hallå! Gissa hur trött jag var på min trädgård här någonstans på höstkanten förra året då mina solrosor vält i nattens stormvindar?
Vilket arbete det blev att röja upp här.
Ja, det blev det sannerligen! Jag fick hjälp av min man och eftersom han inte är så intresserad av detta så ser han det bara som jobb och inte så lustfyllt i huvudtaget.
”Perenner nästa år kanske Kristin…!?”
Denna milda men ändå bestämda önskan kommer varje år då jag står med tårarna i ögonen och river mitt hår över att jag inte får ordning på bevattning, uppbindning och röj.
Alltså jag förstår. Kanske borde jag ha en trädgård full av perenner så det slipper bli så här varje år. Men jag tror det är för att jag åker iväg där i juni och sedan går in i min mest intensiva jobbperiod i juli – det gör ju helt klart något med tiden som nog skulle lagts här ute i min gröna oas. Är det rimligt att ha en så stor trädgård med sommarblommor när det är så ont om tid under den mest krävande tiden på säsongen? Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag har lika mycket fröer i år och några perenner är faktiskt inte nergrävda. Dahliaknölarna ligger i papperspåsar i källaren och i växthuset möglar alla kuddar jag missat bära in. Där inne är ett kaos. Katter och fåglar har uppenbarligen haft rave under vintern och det rester från mina stackars druvor ligger i en sörja på golvet. Deppigt. Detta lilla hus behöver kärlek och såpa.
Men jag har både lust och tid under våren. Sommaren får jag helt enkelt styra upp med att anställa människor som kan avlasta mig i trädgården. Någon som kan och vill?
Tar tacksamt emot tips.
Det finns verkligen hopp om vår och en ny säsong här ute.
Aldrig någonsin har det grävts ner så här många tulpanlökar i min trädgård. Jag började i december med blombäddarna utanför växthuset och i mitt grönsaksland. Nu i sena januari tog jag tag i de sista rabatterna.
Mina tulpanlökar hade legat ute i sina lådor under snö och minusgrader så jag tänker att de fått sig sin köldknäpp.
Jag la dem ovanpå kälen så här. Solen värmde mitt trötta ansikte och fåglarna sjöng. Vårpirr!
Det tog sin lilla tid och hux flux var det skymning. Jag hade massa jord som skulle täcka mina lökar så det var bara att ligga i. En bra podd i öronen och trädgårdsarbete – det drömmigaste jag vet.
Man blir ju glad!
Plötsligt blev det riktigt mörkt och nu har jag bara några krukor också som ska få lök. Det får jag ta en annan dag. Plantera tulpanlök i februari – går det?
Ja, vi får väl hålla tummarna. Det får bära eller brista helt enkelt.
Är ni laddade för kommande trädgårdssäsong?
Vill ni att vi ska fortsätta med vår TRÄDGÅRDSLIVE – Hanna Wendelbo och jag?
Jag är en vanemänniska. Älskar mina rutiner så mycket och håller stenhårt i dem. Jag som lever med människor som har NPF har sugit i mig mängder av kunskap genom åren som både dotter och förälder – och jag vet att ja, äpplet faller inte långt från trädet.
En av mina största utmaningar är när det inte blir som jag förväntat mig eller när saker planeras utan mig. Då blir det jobbigt.
Jag har egentligen inget utåtagerande beteende men jag är väldigt impulsiv så i min lekmannahjärna, om jag ska diagnostisera mig själv, så är det kanske ADHD jag har ändå. Vi har både ADHD och ADD här hemma och man kan säga att man vid ADHD har svårighet med uppmärksamhet och koncentration, överaktivitet och impulsivitet men att man vid ADD enbart har problem med uppmärksamhet och koncentration.
Jag tittade på Stjärnorna på Slottet då det var Caroline af Ugglas dag, och inför det hade jag hört en hel del hån och skratt om att hon var totalt gränslös och inte alls visste vad som passade sig att säga i sällskap och i en tv-ruta. Som att hon var helt galen. Jag tittade. Och ja, jag känner bara att hon var genuin, gav allt hon kunde, försökte få de andra må bra och ha en bra dag samt göra ett riktigt spännande och roligt program. Det fanns inget ont i detta. Men på något sätt blir vårt samhälle alltid så sjukt provocerade av dessa människor – de är för mycket, de tar för stor plats, det går för fort och det som kommer ur deras munnar är totalt gränslöst. Men ändå fascineras de och applåderar ibland. Men oftast blir människor provocerade.
Jag undrar varför. Varför blir vi så provocerade av kvinnor som tar plats och inte uppträder likt normen?
I alla fall. Jag pressar min halva citron i vattenglaset. Dricker långsamt och häller sedan upp kaffet i min morgonmugg. Men på min plats i soffan denna morgon vid 05.30 sitter redan min man som inte heller kunnat sova. Hm. Nu blir det tokigt känner jag.
Tog han min plats?!
Om vi lägger utmaningen åt sidan då och fokuserar på det som är bra. Jag hintade lite igår på bloggen om att pusselbitar föll på plats och det bara är att ösa ur den kreativa källan. Så ja. Jag går med min hund på en stig och ser plötsligt allt helt klart framför mig. Ringer min kollega som läser mig som en öppen bok och säger direkt ”jag antecknar!” så berättar jag alla kulörer, stilen, inspirationen, vilka mönster och olika kombinationer som ska skapas och designas. Skärmdumpar skickas fram och tillbaka i etern och jag skriver också i mina anteckningar vilken information jag ska leta upp och vad som ska skissas på.
Phu. Lägger på och står och stirrar rakt ut i dimman där två svanar simmar långsamt genom ett grått stilla hav. Det gick fort. Så skönt. Fortsätter runt hela udden och drar in januari i lungorna.
Tänk så fint att vi är olika. Jag tycker det är fantastiskt. Tycker inte vi ska bli så skrämda och leta fel hos människor som inte är som oss själva. Mer ha en öppen nyfiken inställning och vara med ödmjuka kring att alla behövs, Både de där trygga, lugna och strukturerade. Men också de yviga och snabba som tar lite mer plats än just Du tycker passar. Alla kommer med baksidor men det fina är att man kan fokusera på framsidorna och hjälpa till att sätta guldkanter på dem.
Alla mina sparade skärmdumpar just nu är god och vacker mat, brittisk inredning eller tjejer i drömmiga gardinluggar. Därför har jag bokat en klipptid för att se över möjligheten att skapa en frisyr som ovan. Vad tycker ni?
Idag gick jag en lång promenad längs havet i dimman med min hund och alla tankar skingrades och plötsligt stod det klart. Har skapat fantastiska kollektioner som ligger i produktion och senare lanseringar – känner mig så otroligt stolt och nöjd. Men sedan när det kom till kommande kollektion blev jag bara blank – vad kommer sen då?
Och det måste ju komma ett senare annars är det ju bara att lägga ner. Detta har aldrig hänt mig förr så jag var minst sagt orolig över en framtid med mitt varumärke. På andra klädmärken är det ofta ett helt team som letar inspiration och sätter riktlinjerna för kollektioner. Ja, usch, det stod helt still. Är så fullmatad och mättad – eller överinspirerad. Eller bara tom?
Jag vet inte vad.
Men plötsligt satt det. Och det kommet bli helt jävla fantastiskt! Så det så.
