Det känns som det är första gången jag är här uppe och känner ro i hela kroppen. Då alla mår bra och uppskattar fjällen. Det kanske låter världsfrånvänt men bara för man byter miljö och befinner sig på en plats som borde göra alla glada och må bra så är det ju inte alltid så det är.
Missförstå mig inte – vi har haft åtta underbara vintrar här och en hel del turer under somrarna också. Alltid så läkande och givande för familjen. Men ofta har det varit någon kris, något som skaver och som äter min energi på ett sätt som gör det väldigt svårt att njuta av en semester fullt ut. Men nu så är det njut – alltså så mycket! Barnen älskar backen och att spela spel, mannen strålar, hunden jublar och jag sov elva timmar i natt. Vi äter god mat, åker skidor, bastar, pratar, spelar och går promenader. Inte ens 29 grader minus kan få mig på dåligt humör.
Jag investerade i ett par vantar och drog ett kladdigt glans över nariga läppar.
Sedan gav jag mig ut i backen. Jag är sämst av oss alla såklart men de andra är natural proffs så de får väl stila hur mycket de vill. De väntar dock alltid på mig nere i liften. Det är något med att ha stora barn i backen. Jag som inte är uppväxt med fjällsemestrar har verkligen tyckt att småbarnsåren här uppe har varit en pina med gnälliga, kissnödiga och nedkylda barn. Fy. Ta mig till en strand och en bikini har jag tänkt medan pjäxorna bara gjort ondare och ondare och barnen skrikit högre. Min man ska ha världens största eloge för att ha stått ut med både uppgiven fru och småbarn dessa år – nu får han sannerligen skörda efter stort tålamod och arbete. Hade jag varit honom så hade jag tappat det för länge sedan men han har köpt skidor, kittat mig med varma kläder, vallat skidor och masserat fötter. Vilken hjälte!
Gissa vem som är gladast nu när alla faktiskt tycker det här är kanon?
Så här ser det ut på morgonens promenad i skoterspåret bakom stugan. Förundranseffektem jobbar hårt dessa dagar och jag är tacksam.
En födelsedag närmar sig med stormsteg och det känns så himla bra att fortsätta få åldras – så någon åldersnoja har jag inte alls. Det bästa jag vet är att få upplevelser, skratt, kramar, god mat och gott i glaset. Men visst har jag knåpat ihop ett ytligt collage av ”must haves” också.
-Hårprodukter av Kevin Murphy samt hårmask Nioxin eller K18 skulle inte vara tokigt. Behöver fylla på!
-Mitt favoritmönster Hawaii på en kudde från Svenskt Tenn. Skulle ligga fint i soffan.
-Jag behöver nya brallor och sportbh att träna i – byxor och bh från Björn Borg skulle inte var dumt.
-Mina skor är helt slutkörda och har stora hål i sig – behöver absolut nya dojor och har spanat in dessa från Nike.
–Collegetröja från Anine Bing – så fin!
– Lövet och ekollonet i en kedja från Ole Lyngaard, ja tack!!
Jag tog den här skärmdumpen från en story idag. Den säger så mycket tycker jag.
Vad tycker du?
Man kämpar sig genom helgdagar i mängder. Kämpar låter kanske lite negativt och det är inte så jag menar. Vad jag menar är att jag är ganska dålig på att vara ledig och det är fullt av folk hemma mest hela tiden – känner mig en aning klaustrofobisk i mitt eget liv då jag inte hittar ensamma stunder och längtar efter vanlig vardag. Så jag verkligen kämpar med att ha en positiv inställning.
Är det bara jag?
Nu ska här packas och letas efter utväxta underställ och det väntas tjugotvå minus. Hade det varit upp till mig så hade jag gärna stannat hemma och fått ner alla tulpanlökar i rabatteb. Men nu lever man ju i en familj och då får man anpassa sig såklart och allt kommer bli bra. Jag ska basta, elda och läsa. Grädda våfflor med hjortron på och spela kort med mina killar. Allt blir bra.
Med tårna in i 2024 vill jag önska er allt det ni behöver och önskar. Är det en kram? En hundvalp? En hel natt sömn? Eller kanske en egen termosbadrock?
Jag fick en av min mamma i julklapp och även om det sannerligen inte var det vackraste jag dragit över axlarna så fick den följa med på årets sista bad.
Det blåste ostlig iskall vind och regnet låg i luften. Det var runt runt fyra grader men den höga luftfuktigheten gör alltid att det känns som minus tjugo tyvärr…
Älskar torra och kalla vintrar. Men dessa blöta och rå är en pina faktiskt. Jag drog på mig mina badskor och gick naken ner för bryggan med endast blå toppluva på huvudet. Därefter sänkte jag ner kroppen i mörka Kattegatt och räknade sakta till tjugofem. Det räckte gott och väl denna dag där väderförutsättningarna var i tristaste laget.
Boris var med.
Därefter knäppte jag inte en enda bild på vårt nyårsfirande förutom denna selfie i vardagsrummet medan jag väntade på våra gäster. Vi skulle ha ett gäng tonåringar på middag och hade preppat med snittar och olika rätter. Så roligt att de ville äta middag med oss denna afton.
Idag är det årets första dag och jag känner inte något särskilt om jag ska vara ärlig. Ska leta efter en go känsla både i kallbad, träning och bastu. Därefter hörs vi igen.
Det är årets näst sista dag och jag har fortfarande inte funderat över om jag ska göra en sammanfattning av året som gått här på bloggen. Fokus har legat på julhandeln och på att lansera K. LAGERQVIST.
Men nu sitter jag här med datorn i knät en tidig lördagsmorgon och funderar på om jag inte ska punkta ner lite olika händelser som formade 2023, gav mig upplevelser, erfarenheter, nya insikter eller lite mer ödmjukhet inför livet.
I januari åkte jag ner till Frankrike runt min födelsedag och packade ihop vårt lilla hus för att flytta in i ett större. Det var svinkallt, jag fick feber och det blev inte riktigt som jag tänkt mig men bra ändå.
I början av året red också sjukdomen hela familjen hårt – jag gick nästan sönder av maktlöshet, panik och oro men hade stor hjälp av att ha digitala möten med en coach i medberoende Här skriver jag mer om medberoende för dig som behöver kunskap i området. Det är en ensamhetens sjukdom.
Vid årskiftet frågade min vän om jag ville haka på ett erbjudande i Crossfit. Fem pt- pass och en introduktion kring hur träningsformen fungerar. Jag som inte fastnat för en enda träningsform i hela mitt liv och strax skulle bli 44 år tänkte att ja, jag ger det ett försök och satte en målplan ihop med min tränare. Jag tror att det var en kombination av bemötandet av de som driver stället, de som redan var aktiva i passen och den högintensiva träningen som gjorde att jag blev helt förälskad.
Mitt varför, fokuseringen på att må bra och ha kul istället för på kroppens utseende var också helt nytt för mig. Inga speglar och inget flex. Bara glädje, hjälpsamhet och high fives. Den berusande känslan som infann sig då jag maxade kroppen och lyfte tungt fick mig också att hantera sorgen jag bär på. Jag gick från träningen lite lättare i hjärtat och mycket skarpare i hjärnan.
För att jag skulle hålla i och skapa bra rutiner så bestämde jag mig för att boka minst tre pass i veckan hela året, kroka arm med vänner som tränade crossfit, inte ta semester från träningen och fick även min man och son att signa upp sig på samma gym. Kanske ska jag skriva ett helt inlägg om 2023 träningsresa istället för att blöda ut om detta i min sammanfattning… ja, låt oss återkomma till detta ämne inom kort.
I april flyttade vi in i vårt nya hus i den lilla franska byn och påbörjade en lättare make over. Det är ett gammalt vinbondehus från 1850 som vi nu kallar vårt hem och jag ser fram emot att åldras och ta emot barnbarnen på denna plats. Mycket tankar, energi och arbete har naturligtvis lagts ner på denna otroliga upplevelse i livet. Är så tacksam över att vi har möjlighet att skapa ett liv för vår familj här nere.
En av årets stora händelser är att min vän Marina och jag startade en podd. Den har inte bara blivit uppskattad av er lyssnare utan även skapat ett otroligt systerskap mellan oss och vi har hjälpts åt ännu mer när det kommer till företagande och andra utmaningar i livet. Vi har alltid hjäpts åt men den mer regelbunda kontakten har skapat ännu starkare band. Det är jag tacksam för. Marina har också vunnit flera priser i år och det har varit en fröjd att se henne ta emot pris som Årets Företagare, Årets Destination, pris för byggnadsvård och även andra priser. En otrolig prestation! lyssna här.
Vänskapen till tjejerna har betytt mycket sedan vår kompis Diba lämnade oss förra året. Både sjukdomen, döden och sedan begravningen var en smärtsam sorgeprocess och vi hjälptes åt. Vi blev så himla tacksamma, ödmjuka och medvetna om liv och död. När sedan Jennie föll ihop i trädgården i en stroke denna vår och blev liggandes i koma flera veckor så var det som om mattan dragits undan. En fruktansvärd tid av oro.
Men hon kom tillbaka till oss på sommarkanten då de första jordgubbarna gick att smaska i sig och nu skapar vi så mycket härlighet, skratt och liv vi bara kan tillsammans. Här stickar vi och rensar nyplockade kantareller i en trädkoja i höstsolen.
Pandemi, sedan inflation och lågkonjunktur…Det har aldrig varit så utmanande att driva företag som de senaste åren. År 2020 lanserade jag mitt egna varumärke och det har varit en spännande resa fram till nu. Jag får mer och mer klarhet i vart mitt entreprenörsskap ska ta mig och jag känner mig trygg i det jag skapar. Mitt arbete genomsyrar i princip allt jag gör i livet så för mig har det aldrig varit arbetstimmar och ledigt – allt flyter in i vartannat och det passar mig bra. Nu när barnen är stora så finns det ännu större möjligheter att satsa och bygga bolag. Mitt val har dock alltid varit att växa organiskt utan varken banklån eller investerare. Vid årets slut har vi precis gått ut med vårt namnbyte till K. LAGERQVIST vilket ger en nytändning på alla håll. Ser verkligen fram emot kommande år och kollektionen jag skapat för ss24 är bannemej det finaste jag gjort.
Jag skulle vilja tacka er som fortsätter läsa bloggen varje dag och följer min resa genom livet. Det är fantastiskt faktiskt! Hur länge har ni varit med mig – får man fråga?
Bloggen har under åren öppnat så många dörrar. Jag började skriva 2008 och då jobbade jag som servitris på ett hotell om dagarna och städade spaanläggningen om nätterna. Samtidigt var jag småbarnsmamma och min man pluggade i Göteborg. Mycket vatten har runnit under broarna sedan denna tid och helt ärligt så är jag bara tacksam över att få vara med. Jag försöker göra det bästa jag kan av hela alltet även om det brinner runt om och det tror jag är en styrka att klamra sig fast vid. Tack för all pepp och kärlek genom åren. Den här dialogen vi har här är så himla fin.
Gott Nytt!!!
Vill ni lista tre saker ni uppskattat, som fått er på ny bana eller smärtat er i livet under 2023? Känns fint att vi delar erfarenheter med varandra – det gör att man känner sig mindre ensam. Stor kram
