Intervjuer, Varberg

Sonjas Veranda i Tvååker

Idag öppnar Sonjas Veranda i Tvååker. Ett gammalt järnvägshotell som min kompis Marina nu rustat upp och skapat en fantastisk samlingsplats i det lilla samhälle hon kallar hemma – Tvååker, en tio minuterrs biltur från Varberg och där hon också har Strömma Farmlodge sedan tio år tillbaka. Här finne man nu café, restaurang och butik och det är verkligen värt ett besök.

Jag hänger ju rätt mycket med den här damen eftersom hon är en av mina närmsta vänner och det är med både pirr, beundran och stolthet man ser henne ta sig an ett sådant här projekt. Marina är fantastisk och Tvååker ska skatta sig lyckliga att hon bygger verksamheter här som ger arbetstillfällen och härlig puls, platser för ungdomarna att sommarjobba på och ortsborna ett ställe att mötas över en god måltid eller fika. jag kan tänka mig att det blir en hel del destinationsbesökare som tar sig till Sonjas också.

Jag ställde några snabba frågor till Marina inför öppning – håll tillgodo.

Berätta – vad betyder detta hus för dig?
Jag älskar gamla hus! Och just detta huset har jag värnat om i mitt hjärta och i tanken i säkert 20 år. Drömt om det på nätterna och dagdrömt varenda gång jag kört förbi i snart 20 år.
Genom åren har jag tagit med barnen på promenader genom samhället Tvååker bara för att spana på det vackra huset. Ibland gick vi två varv runt kvarteret bara för att titta på det från olika håll och vinklar.
Det var först 2020 jag första gången var inne i huset efter ägaren ringt och erbjödit mig att komma och kika på det. Vi var i totalchock över hur stort och fantastiskt det var.
Min mamma och mina två morbröder följde med och kikade på huset.
Vi utbytte kärleksfulla och typ helt galna blickar till varandra när vi gick genom huset för att på något sätt inte visa upp hur fascinerade vi var av huset och platsen. Det spratt i hela kroppen. Så huset betyder otroligt mycket för mig!

Vad är Sonjas Veranda nu?
Sonjas Veranda är kärlek, värme och omtanke!
Och såklart ett fantastiskt hus som genomgått en totalrenoveringen med väldigt varsamma händer.
Huset är byggt 1889 och vi har gjort allt för att bevara känslan av det.
På Sonjas kommer vi erbjuda kafé, restaurang och butik.
Såklart vill jag ju som vanligt att gästerna ska känna med hela kroppen och bli genuint glada och varma i hjärtat när de kommer till huset.
Jag vill att Sonjas ska vara en trygg mötesplats för såväl gamla som unga i byn men också en plats folk vill åka långväga ifrån för att besöka!
Jag vill förmedla en fin värme och trygghet som jag oftast tycker de två generationerna bakom oss gjorde.
Du vet, de där hemmafruarna som alltid stod bakom mannen eller familjen och gjorde så hela livspusslet gick ihop för alla. Dom vill jag hylla! Jag tänker att de inte alltid var så skoj men oftast gjordes det med stor omtanke och kärlek som jag tror vårt samhälle behöver.
Bevara kakorna, husmanskosten och den traditionen runt omkring.
Dessutom få göra detta året runt i alla årstider och högtider. Du vet ju att jag är en sucker för julen…

Vilken känsla vill du att dina gäster ska få då de besöker Sonjas?
Och svaret på sista blir ju lite som förra.
Äkthet, värme och kärlek!
En gnutta hopp och framtidstro!
Inspiration att gå hela vägen vad man än tar sig för eller bara trygg mötesplats om du känner dig ensam eller vill ses med familj och vänner.

Lillebror och var där dagen innan invigningsfesten och det var fullt röj i huset – det putsades fönster och speglar, skrevs skyltar, skruvades och bakades.
Kunde inte sluta kolla på sortimentet Marina köpt in – allt är så fint! En blandning av Fröken Friman, Villa Villekulla och Madicken.

Min kompis Jennie var också där – skrev skyltar och fixade. Det är hon som gjort den grafiska designen och de fina vykorten i butiken.

Det ä verkligen fint hur vi hjälps åt i våra verksamheter. Är så glad över mina tjejer.

Här kan man finna många julklappar.

Vi var i Paris i slutet av sommaren och då köpte Marina in en hel del av av grejerna och det är verkligen en fin butik hon skapat.

Alla run är inredda med tidsenlig inredning och i högtatalarna ljuder det musik som ger ännu mer för upplevelseb. Här finns runt 120 platser och det är många olika rum man kan slå sig ner i – de har även inrett et rum för barnen att leka i. Så mysigt!
Menyn för nästa vecka ser ut så här.

Vill annars tipsa om deras bakverk – de är otroliga. Kom hit och fika vetja! Eller boka in en långlunch med vännerna en lördag eller söndag. Sonjas har öppet alla dagar i veckan.

Mintgröna väggar, rosa tak, tapeter och tavelväggar. Marina har gått all in och det är en upplevelse att strosa runt bland rummen.

Hejdå Marina! Här lämnar vi henne då hon sätter upp små franska gardiner i butiken.
Lycka till med Sonjas nu – du är en stjärna!

In och följ @Sonjasveranda på instagram nu så ni inte missar något. Här är deras hemsida med öppettider och meny. 

Vardag

Den tredje november

Den tredje november faller de sista gula löven från träden på vår gata och jag ligger vaken om natten och googlar cancer i njurarna. Den där jävla rädslan smittar skriver min kompis i ett sms och jag funderar på vilka energier jag bär runt på. Smittar jag?
Jag fotar mig igenom vår senaste kollektion – först i köket och sedan i skogen. Vi låtsas att vi finner ett fyrklöver och jag säger att vi ska ”fejka till vi mejkar” och därefter börjar det regna.
Jag slänger in allt i bagaget på bilen – kamera, kläder och ja, det var inte så mycket mer. Vi är bara två i vårt lilla team och jag har varken med mig reflexskärm eller dator. Tur batteriet inte satt kvar i laddaren hemma. Men det blir bilder ändå. Flera hundra faktiskt och jag sitter och redigerar i ett helt dygn därefter.

Sedan går jag till läkaren och ber dem ta alla prover som finns att ta för att utesluta allt. Se vad som är fel. Säg mig – är något fel? Allt är ju fel.
Kanske är du utbränd säger min man då jag beklagar mig över den orimliga tröttheten och att jag inte orkar någonting.
Det är världsläget säger jag sedan. Känns som allt står i brand.
Rädsla smittar tänker jag och verkar gå emot alla mina principer när jag matar detta monster med steroider.

Nu ska jag ta mig samman. Ta mig samman. Det är sådant man gör.

Trädgården, Vardag

Söndag i oktober –

Jag har tillbringat hela dagen ute i min gyllene trädgård. Röjt, krattat, klippt och sågat. Kors vad vi jobbat hårt hela dagen!

En stilla, ljummen och solig söndag tackar man ju inte nej till. Så välbehövlig!
Bastustunden efteråt var mer än ljuvlig och nu sitter jag i köket efter middagen och längtar efter sängen.

Fina Boris var med oss här ute idag. Världens bästa sällskap.

Ja, detta blogginlägg innehöll ju knappt någonting men jag ville ändå kika in och säga att jag mår ok. Tack för alla fina ord på dm och i kommentarer. En dag i taget.
Kommande vecka ska jag fota vinterns kollektion för KLco, göra några uppdrag, röja klart i min trädgård inför vintern, sätta tulpanlökar och glasera keramik.

Hoppas ni haft en fin helg. Skrev först mjuk men suddade ut då jag kom att tänka på det här roliga inlägget... hahahah.

Hem & Inredning, Vardag

Längtan efter Frankrike

Ibland längtar jag så mycket så det trycker lite under bröstbenet. Speciellt nu när jag är lite vilsen i min egna vardag här hemma i allt det vanliga. En vardag jag älskar såklart men ja, man kan väl få längta ändå, även fast man trivs bra?

Jag älskar känslan jag har i kroppen när jag är här. Den blir mer vilsam och mindre pressad.
Just nu tänker jag ju extra mycket på detta huset eftersom det har varit flera visningar denna vecka och det verkar som att en budgivning är igång. Ska väl inte jinxa det här nu – men får vi rätt pris så säljer vi men annars får det vara. Allt löser sig.
Pirr och vemod på samma gång. Avgudar denna plats.

Men vi är som sagt öppna för att flytta in i ett större där vi kan ta med hela familjen och kanske lite vänner. Tittade på Husdrömmar i Sicilien med Bill och Marie denna morgon då jag vaknade. Ja, jag har absolut varit vaken sedan 05 och klämt 1,5 avsnitt. Blev så himla pepp på att åka ner och hänga med goda vänner  – visa dem vardagen vi byggt upp här nere och låta dem njuta av den tillsammans med oss. Kul att åka ner med min mans lilla familj och ha en mysig tid tillsammans.

När vi var där i februari stod mandelträden i blom. Älskar att våren kommer tidigt.

Jag satt här med blicken fäst på tornseglarna som flög fram och tillbaka över taknockarna.

Det var då vi fotade vårens kollektion för KLco här nere. Vi får se om vi gör om detta nästa år.

Månaden efter skulle jag lansera min bok och här var känslorna rätt svajiga inför detta. Boken skrev jag ju faktiskt här i Frankrike under oktober året innan och den har sålt på bra sedan den släpptes i mars. Tusen tack för att ni läser.

Det är spännande att se vart livet tar en om man är öppen för förändringar och vågar tacka ja till saker man är rädd för. Utmaningar lär mig alltid mycket och det är oftast värt att försöka – ett misslyckande är också lärorikt och bör därför ses som en naturlig del av livet. Man går vidare, lite vatten rinner under broarna och så känns allt lättare efter ett tag. Bättre det än att inte våga tycker jag.

Önskar jag kunde bädda ner mig i denna säng med en bok just idag. Jag har lagt fram svarta långbyxor och letat efter svart kappa i källaren – jag vet att vi sa att man kan ha vad som helst på sig, bara man känner sig bekväm, men det kändes ändå bäst. En vän ska sjunga i kyrkan. Det blir äppelkaka sedan. Jag kunde inte få i mig frukosten idag.

Vardag

Handlingsförlamad

Jag skriver rubriken innan texten idag och jag funderar på om handlingsförlamad är rätt, kanske borde det stå att jag gått i ide…
Min vän skriver sms, hon vill bara gå i ide och sova bort alltihop. Jag sover inte. Om det är något jag inte gör under oktober så är det sova. Ide har jag inte gått i men jag har nog försvunnit bort bort ett tag. Dragit mig undan. Min kompis lämnade oss en måndag i början av oktober och jag kan fortfarande inte begripa hur hon ena dagen var där och den andra dagen inte fanns. Mina existentiella funderingar har tagit sig till en helt annan nivå samtidigt som mitt medberoende för en nära anhörig har blossat ut i orimlig ångest.

Navelskåderiet här på bloggen breder ut sig mer än vanligt medans pelargonerna vissnar i fönstren och en orm ålar sig upp genom en lampa på nyheterna. Det är som när man blev någorlunda vuxen att inse att föräldrar och lärare inte alls hade någon aning om vad de håller på med. Står med hakan i backen och tror inte mina ögon över utvecklingen runt om just nu. Jag har ett tappat förtroende och jag tror i ärlighetens namn att det är många med mig.

Mina vänner och jag planerar en begravning – det är en surrealistisk situation så jag fokuserar på de små grejerna för att palla – hur kommer äppelkakan till minnesminglet, vart ska gästerna börja ta från buffén, vilken spellista ska ljuda ut ur högtalarna och hur kyler vi ner drickan – ska jag köpa is? Jag har en lista på vad jag har kvar att handla och min vän säger att hon ska ta med sig sand från havet och lägga runt kistan – hon älskade ju havet så. Och att resa.

På morgonen sitter jag där med kaffet igen. Tänder ljus och väntar in dagen. Längtar efter kvällen då jag får gå och lägga mig.  Känner mig handlingsförlamad för energin är som bortblåst – får tvinga mig själv att utföra saker jag annars tycker om. Oktober kom med sina gyllene löv, skörhet och smärta. Jag tog mig igenom med hjälp av vandring i skog, lillebrors kramar och bastubad vid bryggan. Aldrig har jag varit mer medveten om att leva fullt ut och ta tillvara på dagarna jag får. Aldrig har det varit svårare att göra just det.