Krickelins

Jag maler bönor och brygger dagens första kopp kaffe, tittar ut över trädgården genom köksfönstret och gnuggar mig i ögonen. Det är ljust men solen går inte upp än, klockan är bara halv fem och jag kan inte sova. Ett regn har fallit under natten och det är precis vad mina nyplanterade plantor önskade sig,
Jag ska med ett tåg vid sex så jag antar att det är därför kroppen är orolig. Eller så är det för att årsdagar ligger framför – jag blir alltid lite melankolisk och tänker kanske lite mer på det som var och hur det blev. Nu är det 23 år sedan jag blev mamma för första gången och inget gör mig stoltare än att vara mamma till tre pojkar. Men första tiden som förälder var vidrig – vi levde i ett liv som fylldes av våld, oro och trauman och de lade ingen trygg grund att växa upp i.

Förutsättningarna är inte densamma för alla barn. Det finns miljö och arv som spelar stor roll i hur allt faller ut i livet och det är extra utmanande för många.
I början av året var jag med i  Fruvintage podd och berättade om hur det är att leva som förälder med stort medboeroende till ett beroendesjukt barn. Jag skriver ju inte om det här av förklarliga själ men jag fick tillåtelse av hela min familj att lyfta detta ämne i podden.
Inte för att jag känner ett behov av att berätta  för främmande människor men för att kunna använda min möjlighet att nå ut med ett ämne som är stigmatiserat och skamfullt i vårt samhälle – för att fler ska få hjälp och för att människor som inte lever med denna sjukdom ska få kunskap.
Denna sjukdom tystas. Det är en ensamhetens sjukdom.

För att flytta fokus från barnet och berätta ur föräldrasperspektivet så kan jag säga att jag kan inte tänka mig något mer smärtsamt och ångestfyllt. Dagar då jag önskar att en fysisk sjukdom drabbat oss istället för detta helvete har varit många. Som beroendesjuk får du inte samma stöd av vården och samhället  – det finns ingen sjukhussäng att besöka med choklad, böcker och små blombuketter. Din anhöriga är någonstans och du vet inte var, du ringer, du vädjar, du letar och du vet varken om hen lever eller inte. Maktlösheten är total och ångesten är förblindande – man blir desperat.
Det finns ingen som väljer den här sjukdomen och det är väldigt svårt att bli frisk. Jag har en förälder som lider av den och jag har även en svåger som tragiskt gick bort i ett beroende när han endast var 24 år.
De kämpar! Tro mig, ingen väljer detta liv.

Jag har fått otroligt mycket feedback sedan vi släppte detta avsnitt och många har hört av sig och berättat egna erfarenheter. Hur ni lider i tystnad, förlorat anhöriga och kämpar med ert medberoende.

Jag tittar ut över klorofyllgrön trädgård och dricker upp kaffet. Inget är så läkande som naturen och dess skönhet. Vill helst av allt gå ut och gräva i jorden men måste hoppa in i duschen och ta mig till stationen – några dagars jobb på annan ort. Vi ses när jag är där.

Du kan lyssna på podden här.