hej där.
Står på ett fullproppat tåg och bloggar från mobilen. Vill mest kika in och säga hej samt önska er en fin helg.
Vill också tipsa om att gå in och kika på intervjun jag gjort mer Ellos. Så roligt jobb!!
Rätt kul upplägg tycker jag och jag ställer mig själv frågor som handlar om kroppen, stil, inredning, trender, konsumtion och mycket mer. Jag tycker slutet av filmen var riktigt kul så hoppas ni orkar kolla igenom hela intervjun.
Ibland tycker jag att man är så rädd över att prata om saker för man är orolig att bli missuppfattad eller ifrågasatt. Jag är för dialogen – precis som jag vet att Ellos är efter flera års arbete med detta team. Läs mer på deras hemsida och spana in både min intervju men även Marie Olsson Nylander och Alexandra Bring. Här finner du alltihop.
Jag sitter i min säng och jobbar tidig morgon. Klockan åtta kommer ett team hit och ska arbeta med mig hela dagen inför en kampanj som släpps under sensommaren. De kom redan igår och huset är fullt av prylar och utrustning. Vi hann faktiskt fota några bilder igår vilket var turligt eftersom det ska regna idag.
Jag har ett bultande och växande munsår på underläppen, är helt förstoppad av pizza både till lunch och middag igår, uppsvullen av att precis fått mens också såklart och längtar hem till mina barn. Sorry för deppig hälsostatus – den här risiga människan ska i alla fall ta och tvätta håret.
Att bolla flera jobb samtidigt är inget konstigt för mig då man jobbar i nutid och framtid hela tiden känns det som. Men lite splittrad känner jag mig denna morgon. Jag jobbar med många externa projekt parallellt och mailtrådarna är gigantiska. Den mesta dialogen till vardag jag har med mina leverantörer är via What’s Up dock och nu har jag helt missat beställa tags till nacken på våra nya stickade plagg. De ska nämligen ha den nya designen vi tagit fram och det är olika leverantörer, jag blir helt matt – nu kommer dessa bli försenade på grund av att jag missat. suck!
Nästa vecka lanseras badkollektionen och jag skapar texter till detta och imorgon släpps en annan kampanj jag frontar och jag behöver skapa texter till detta också. Men nu kommer gänget om 30 minuter och så var det mitt hår som behöver tvättas också ju… hahaha! Omg. Allt kommer bli bra såklart.
Nu stänger jag datorn. Här nedan kan du se de nya stickade plaggen vi tagit fram. Merinoull och kashmir, älskar dem.
Hoppas de dyker in i sortimentet i juni.
Jag är inte så lagom. Men det vet ni ju såklart redan. Idag var jag på marknad i Clermont l’herault och jag var så nöjd med mig själv för jag körde hela vägen över bergen och genom byar utan gps – jag fann vägen alldeles av mig själv. Sedan struttade jag runt där på marknaden och låtsades att jag kunde bra mer franska än vad jag egentligen behärskade. Kom hem med det här. Oljemålningen går ju inte alls i samma stil som inredning inne i huset men det är ju just det som gör det spännande och kul.
Häromdagen var jag på Jardinland och köpte med mig allt det här samt massa jordsäckar. Om jag hade problem med att få in det i bilen så var det ännu mer besvärligt att bära upp det alla trappor till takterassen. Phu.
Men nu börjar det bli ganska ombonat här uppe. Mysigt liksom!
Jag har varit här själv hela helgen och imorgon hämtar jag upp kollegor att jobba med i två dagar. Det har gjort mig väldigt gott att landa i tysthet och ensamhet här nere efter en intensiv tid.
Jag har jobbat en del och fixat här hemma. Men idag tog jag faktiskt en tur till havet och låg på stranden en lång stund. Hade med mig en bok, aprikoser, kokta ägg och svettig ost. Det var underbart i havet och jag låg i en bra stund. Över tjugo grader nu tror jag. När solen står som högst på himlen är det 28 till 30 grader här nu och jag blir lite stressad över mina fina olivträd på terassen. Ett hade faktiskt dött när jag kom.
Ska vi kolla hur det blev i sovrummet med den nya tavla? Eller den jättegamla tavlan får jag nog säga för den har nog en herrans massa år på nacken döma av baksidan.
Jag gillar det!
När inredning blir överraskande, kul och får en att vilja se mer – gå fram och se vad det står på de små vykorten som är uppspikade och vilja se vad det står för böckerna i bokhyllan. När man bygger på höjd i grupperingar, med olika former men då kulörerna ändå gifter sig med varandra.
Middag för en denna afton. Jag ska skapa utskick, ringa FaceTime till min familj och sedan gå och lägga mig tidigt.
Jag vaknade här efter nio timmars sömn och känner in dagen. Jag är här för att jobba några dagar och i ärlighetens namn så kändes det inte roligt att åka från familj och trädgården igen så snart inpå min förra jobbresa. Men jag har landat i mitt eget hus i den lilla franska byn så på ett sätt känns det ju som hemma. Jag är här själv ett par dagar och förbereder och sedan kommer ett team som ska fota mig i början på nästa vecka.
Jag har en riktigt seg morgon. Gör listor, äter gröt långsamt och brygger minst två koppar kaffe. Pyjamasen är fortfarande på även fast klockan har passerat tio och jag borde egentligen snabba mig lite – butiker och marknader stänger strax efter tolv här så det är lite annorlunda. Butikerna öppnar visserligen efter två igen men ändå…. lite bra plenering krävs.
Jag ska spika upp lite tavlor här idag.
Och så ska jag fota mig själv i lite kläder från KLco – senaste kollektionen Trädgård & Hav, ss22.
Så galet att jag inte hunnit med det innan lansering men jag tänker att det blir lite som en trestegsraket in i det stora kollektionssläppet – jag har också bokat ett jättefint samarbete med en kollega jag tycker mycket om och som tolkar kläderna magiskt. Längtar efter att visa er.
PÅ vår mellanvåning in mot sovrummet. En dag ska jag måla trapphuset i kalkfärg också. En sak i taget.
Känns det fortfarande påsk här med allt det gula? Ska se om jag finner en fin duk i någon vintagebutik idag. Sedan ska ag plocka en stor bukett blommor på min promenad upp i bergen och ställa på bordet.
Denna morgonens soluppgång på terassen. Magi känner jag.
Ljuden som fyller byn med mängder av svalor som sjunger och tystnaden som råder på detta skapar en otrolig atmosfär. Är tacksam över att ha möjlighet att få uppleva detta – att få ha en egen plats här nere.
Okej. Nu tar jag tag i denna dag. Hoppas ni får en fin lördag.
Jag maler bönor och brygger dagens första kopp kaffe, tittar ut över trädgården genom köksfönstret och gnuggar mig i ögonen. Det är ljust men solen går inte upp än, klockan är bara halv fem och jag kan inte sova. Ett regn har fallit under natten och det är precis vad mina nyplanterade plantor önskade sig,
Jag ska med ett tåg vid sex så jag antar att det är därför kroppen är orolig. Eller så är det för att årsdagar ligger framför – jag blir alltid lite melankolisk och tänker kanske lite mer på det som var och hur det blev. Nu är det 23 år sedan jag blev mamma för första gången och inget gör mig stoltare än att vara mamma till tre pojkar. Men första tiden som förälder var vidrig – vi levde i ett liv som fylldes av våld, oro och trauman och de lade ingen trygg grund att växa upp i.
Förutsättningarna är inte densamma för alla barn. Det finns miljö och arv som spelar stor roll i hur allt faller ut i livet och det är extra utmanande för många.
I början av året var jag med i Fruvintage podd och berättade om hur det är att leva som förälder med stort medboeroende till ett beroendesjukt barn. Jag skriver ju inte om det här av förklarliga själ men jag fick tillåtelse av hela min familj att lyfta detta ämne i podden.
Inte för att jag känner ett behov av att berätta för främmande människor men för att kunna använda min möjlighet att nå ut med ett ämne som är stigmatiserat och skamfullt i vårt samhälle – för att fler ska få hjälp och för att människor som inte lever med denna sjukdom ska få kunskap.
Denna sjukdom tystas. Det är en ensamhetens sjukdom.
För att flytta fokus från barnet och berätta ur föräldrasperspektivet så kan jag säga att jag kan inte tänka mig något mer smärtsamt och ångestfyllt. Dagar då jag önskar att en fysisk sjukdom drabbat oss istället för detta helvete har varit många. Som beroendesjuk får du inte samma stöd av vården och samhället – det finns ingen sjukhussäng att besöka med choklad, böcker och små blombuketter. Din anhöriga är någonstans och du vet inte var, du ringer, du vädjar, du letar och du vet varken om hen lever eller inte. Maktlösheten är total och ångesten är förblindande – man blir desperat.
Det finns ingen som väljer den här sjukdomen och det är väldigt svårt att bli frisk. Jag har en förälder som lider av den och jag har även en svåger som tragiskt gick bort i ett beroende när han endast var 24 år.
De kämpar! Tro mig, ingen väljer detta liv.
Jag har fått otroligt mycket feedback sedan vi släppte detta avsnitt och många har hört av sig och berättat egna erfarenheter. Hur ni lider i tystnad, förlorat anhöriga och kämpar med ert medberoende.
Jag tittar ut över klorofyllgrön trädgård och dricker upp kaffet. Inget är så läkande som naturen och dess skönhet. Vill helst av allt gå ut och gräva i jorden men måste hoppa in i duschen och ta mig till stationen – några dagars jobb på annan ort. Vi ses när jag är där.
