Vår strävan efter att bli omtyckta av alla och att vara många till lags kan verkligen göra vem som helst utmattad. Det är en väldigt mänsklig egenskap – om man nu kan kalla det egenskap.
Förr – då vi levde grottor och dagarna gick ut på att få tag på mat så var det förenat med livsfara att bli utesluten ur gruppen och inte få vara med – då dog du av svält.
Så man kan säga att vi människor är programmerade att komma överens och lyssna på andra för att vara en del av sina känslomässiga och sociala miljöer
Men kanske anstränger man sig så jäkla mycket för att vara omtyckt stundtals så man tappar bort sig själv på kuppen. Jag tycker detta är en snårig skog och känner en stor sorg, nu när jag snart fyller 43, att jag vänt ut och in på mig själv för att ”pleasa” andra genom åren.
Med sociala medier blir det såklart ännu värre och jag som jobbar i detta forum har en smått omöjlig uppgift om min önskan är att vara omtyckt av alla. Jag fattar såklart att det är människor som rakt av ogillar mig men ändå vill ta del av vad jag gör. Det är så det funkar, tyvärr. Jag får ju också så otroligt mycket kärlek och pepp för mitt jobb så det är absolut inte synd om mig.
Men ibland poppar det upp och börjar snurra i huvudet. Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna deras förakt – kan jag skruva lite på mig, vara på ett annat sätt så jag får dem att gilla mig?
Ibland går jag och besöker vägvisare som spår i kort. Jag tycker det är trösterikt och skönt, ibland får det mig att reda ut saker i mitt liv och det känns lite som att jag går i terapi. Vid ett tillfälle befann jag mig i ett sällskap där vi gick laget runt. Träffsäkert fick kvinnorna runt mig klokheter som stämde mycket väl in på deras livssituation och när jag turen kom till mig fick jag rådet att vara på min vakt, att det är människor som inte tycker om mig men gärna vill vara en del av mitt sammanhang ändå. Obehagligt och ledsamt. Undrar såklart varför – den där lilla ”pleasern” lever ju inne i mig helt klart och jag vill ju att de ska tycka om mig.
Men min nyktra hjärna tänker dock att om andra vill lägga energi på att ogilla mig eller andra så får de hålla på med det bäst de vill.
Karma och allt det där vet du. Jag vill i alla fall tänka kärlek. Hata på. Jag förlåter dig och tänker inte hata tillbaka.
Så tänker jag på de mest utsatta åren av mitt liv och hur de format mig. Tonårstiden var skakig – när som helst kunde man få ett hugg i ryggen av en ”bästis” som bytte kompisgäng och min strävan efter att vara omtyckt av män var absurd. Vid sexton hamnade jag i den värsta möjliga relationen – blev bokstavligen spottad på och slagen för att jag var fel och värdelös. Jag var hatad på riktigt – ett förakt fyllde hela min rymd.
Han sa att alla hatar mig och att jag aldrig någonsin kan bli älskad.
Kanske är det därför jag ibland går runt och tror att folk tycker illa om mig och att jag är fel och för mycket?
Men som sagt, jag fyller 43 år snart. Jag vet att det viktigaste av allt är att jag älskar mig själv och att min närmaste klick av familj och vänner älskar mig och supportar mig oavsett.
Allt annat får vara som det är och jag kan inte göra mer än att promenera min väg rakt fram och göra så gott jag kan i livet. De egenskaper jag har som andra skruvar på sig av avsmak för är precis de egenskaper andra älskar hos mig. Man kan verkligen inte vara omtyckt av alla.
Många grubblerier denna vecka. Är uppe med tuppen och laddar inför jobb – då kommer liksom sådana här tankar till mig. Inte helt välkomna, men det är bra att skriva om det för det känns alltid lite bättre då. Vad känner ni för detta ämne?
Går ni runt och oroar er för att inte vara omtyckta eller kan ni släppa det? Vi kanske kan hjälpas åt här med bra tips och klokheter?
