Krickelins

Så jag köper en keps där det står ”slow down” i versaler på och packar ner böcker som ska göra mig klokare. Jag plockar också ner kärleksbrev, egengjord salva och livsnödvändiga kaffebönor. Fattar knappt att jag ska åka och skickar inlämningar till höger och vänster samtidigt som jag håller tummarna för att inget ramlar mellan stolarna. Det känns ungefär som man har satt sig i bilen och kört motorvägen hem och upptäcker att man glömt ett av barnen på Liseberg då man kör förbi Kållered – har aldrig hänt mig, men tänk om.

Jag fotar mina dahlior såklart. Sådana viktigheter får man inte glömma innan höststormar och frost tar dem. Jag blundar åt att bananflugor och getingar har fest i växthuset med vindruvor jag inte skördat av men glädjer mig åt att hjälpa lillebror komma ikapp i matten och att skjutsa storebror till jobbet.

Sen fotar jag min samling. Det blev några grejer ändå. Fat, muggar, skålar och små brickor. Inga spektakulära saker men hallå – har ju precis börjat.
Hade ingen plan med att det skulle gå i gult och grönt – det bara blev så. Tänkte mest beige och brunt först men sedan gick glaseringen av bara farten och det blev både randigt och tvådelat.

Har fortfarande inte lärt mig centrera på den här. Det kanske är närvaro och mer ”slow down” den behöver för att svara snällt på min omfamning?
Vi tar nya tag i november tänker jag och då ska jag ta med mig te, värmefläkt och tända massa ljus här ute.

Allt finns kvar. Allt blir bra.

Hej där

Hur är det med er?
Detta inlägg har jag börjat skriva på flera gånger nu och sedan suddat ut. Jag har testat med olika ämnen – trädgård, föräldraskap, ekonomi, återhämtning…
Men inget har liksom kommit till mig som det brukar göra när jag bloggar. Faktum är att hjärnan är sprängfull. Eller helt tom.
Det beror på hur man ser det – orden sitter långt inne och jag känner mig som en nybörjare med kameran.

Men det finns väl inget värre än när en privilegierad människa beklagar sig över den situation hon själv satt sig i – det är ju rent av oförskämt, så jag ska bespara er detta.
Jag står själv här i mitt hörn och hämtar andan lite bara – sen ska jag skriva så tangenterna glöder. Var så säker.

Något jag funderat på det sista – nu när det mesta öppnar upp och folk börjar träffas som vanligt igen.
Det är det sociala umgänget – events, fester, sociala jobbsammanhang och vännerna.

Ända sedan pandemin drog igång har jag knappt umgåtts med folk alls – jag har bara jobbat eller varit med min familj.
Medan andra har uttryckt en sorg över detta så har jag tyckt det varit hur bra som helst – jag har verkligen kunnat fokusera, satsa och jobba som tusan utan avbrott. Det har passat kalasbra nu när jag startat upp en ny verksamhet att bara ha digitala möten, inga jobbresor och längre sittningar.
Jag har verkligen mått bra av att ”slippa” träffa människor. Och det betyder ju inte alls att jag inte älskar mina vänner – jag mår jättebra av att hänga med dem men har verkligen dragit fördel av att inte vara social och börjat njuta mer och mer av att vara själv.

Funderar på om jag är en introvert personlighet trots allt. Har nog aldrig trivts i större sammanhang och folksamlingar. Ser verkligen fram emot att vara helt själv under några veckor i Frankrike och kan inte tänka mig något härligare än att få slippa anpassa mig och prata med någon annan. Är det pandemin som fått mig att bli ännu mer ensamvarg? Eller är det mitt jobb?
Eller min familjesituation?

Hur känner ni för det sociala i livet? Får ni energi eller tar det energi?
Spelar såklart stor roll vad det är – så mysigt och bra att sitta och skratta bort ett par timmar med vänner och slippa vad i sin egna hjärna hela tiden.

Lite av vad jag funderar på…, verkar ju som det blev ett blogginlägg med lite mer djup än vad mina dahlior har för kulör  – trots allt.

Det var nog allt.

Ok, så nu ska jag runda av det här inlägget och ta mig i kragen. Fyra snabba innan jag lämnar er.

1.Jag var hos revisorn och han gav mig en high five för ett fantastiskt H1.
2.Förhör mellanbror inför prov i samhällskunskap och blir stolt över att varken han eller jag tappar det. Båda har stora koncentrationsvårigheter – Vi håller ut och ihop.
3.Lyssnade på Gunhild Stordalen om vikten att lyssna på sin egen kropp och tillgodose alla behov  för att undvika sjukdom – träning, sömn, kärlek & beröring, bra mat, återhämtning.
4.Tog mig äntligen i kragen och köpte en Hövding idag.

Med trötta armar börjar jag äntligen klippa ner tunga druvklasar från växthusets innertak. Det droppar sött ner i håret och doften avslöjar att en del av frukten är övermogen och har börjat jäsa –  plötsligt sticker en geting mig i fingret och jag svär över att jag inte tagit tag i detta tidigare.
Jag svär mycket nu. Grova svordomar. Allt rinner mig ur händerna och jag är så besviken på mig själv.
Det är en otrevlig känsla.

Men lite till nu då. Håll i. håll ihop.
Gör listor. Sov och ha tålamod. Allt blir bra. En del blir riktigt dåligt men det får gå ändå.

Humlen sträcker sig upp över glashuset och dess gröna små kottar är som konstverk över den grönskande väggen. Vilken otroligt växtkraft.

Jag googlar recept på druvjuice och finner det här – varsågod, till er också:

Ingredienser
– 2 liter vindruvor
– 1 liter vatten
– ½ dl citronsaft
– 1½ dl strösocker

Gör så här:
1. Koka upp druvor och vatten. Låt rinna av i silduk ca 30 minuter.
2. Mät upp saften och häll tillbaka i kastrullen. Tillsätt citronsaft och socker. Smaka gärna av efter hand. Koka upp så sockret smälter och blandas med saften.
3. Om druvorna är söta krävs mindre socker, men tänk på att hållbarheten då minskar. Häll upp på väl rengjorda flaskor och förvara i kylskåp.

Vi stänger av värmen till poolen och bastar – nu blir det bara kallbad fram till isen lägger sitt täcke över den turkosa ytan.
Hösten breder ut sig – den tar för sig och snart har den strippat varenda träd på gatan. Kanske biter frosten tag i min blomster nu snart också.
Kanske behöver också jag vissna ner och gå i dvala för att samla energi för en ny blomning nästa år. Inte en så tokig idé ändå, nu när jag tänker efter…