Våldet hade brutalt eskalerat de två senaste veckorna och jag står med böjt huvud över mina skor i hallen. På den orange plastmattan försöker jag göra mig så osynlig och liten som möjligt medan barnet skräckslaget gråter i min famn. De överröstar varandra – jag är en hora, en jävla smutsig patetisk fitta och jag ska ut ur hans hus och den jävla skrikande ungen, få käft på han då!!! Allt är mitt fel, jag får honom att bli sådan här och jag är helt jävla värdelös, gormar han och tar den öppna högerhanden och slår mot sidan av mitt huvud. Det tjuter i öronen och blixtrar bakom ögonen.
“Det är lugnt, det är lugnt, vi ska gå…” viskar jag i min ettåriga sons öra samtidigt som jag pressar ner fötter i skor, får på oss ytterkläder och trycker upp dörren. Utanför står barnvagnen och jag placerar med skakande händer barnet i den och rullar ut oss mot friheten. Gårdsplanens lilla sluttning uppför och ut på grusvägen, rundar granarna och börjar småspringa. Det är 1,5 kilometer till busshållsplatsen vid den stora vägen och jag tänker att jag liftar eller vad som när jag når den om inte bussen kommer, bara vi kommer bort från huset och honom. Hjärtat hoppar nästan ur bröstet, adrenalinet pumpar och jag vågar knappt tro att det ska gå denna gång heller – detta har vi varit med om förr. Han kastar ut oss och sedan ångrar han sig och så fortsätter allt i en loop som drar oss alla ner på botten.
Samma vecka har han vid två tillfällen sagt att han ska köra ihjäl oss rakt in i en bergvägg och besinningslöst tryckt ner gasen för att visa allvaret i hotet. Hur ska detta sluta? Hur kan det sluta?
En natt står jag med handen på den vassaste kniven i kökslådan – funderar över om det är jag som ska avsluta denna fruktansvärda mardröm så vi alla kan få ro från skräck och vansinne. Ett snitt över hans hals, går det med en sådan här räfflad kniv? Är den tillräckligt vass, tänk om det inte går? Vad händer då? Då är jag död.
Jag kommer åka in för mord och barnet omplaceras om jag lyckas. Ska jag avsluta mitt eget liv? Vad händer med barnet då – ska han växa upp med honom? Herregud, jag kan inte tänka klart – jag är så förvirrad. Detta måste få ett slut.
Jag vänder mig om efter 50 meter och ser hur han kommer i rusande i full fart mot oss. Han skriker och sparkar våldsamt mot barnvagnens ena sida så hjulet viker sig – jag får lyfta ur barnet och trösta, schhhhh, jag måste lugna dem båda. Vad ska jag göra? Vad vill du att jag ska göra – ska jag gå eller vända? Schhhh, vi går tillbaka, ska vi göra det?
Jag försöker läsa av läget och kalkylerar frenetiskt i huvudet vilken strategi jag ska ha för att ilskan ska ebba ut – ska jag resonera, vara tyst, trösta, vara hjälpsam, försöka stå emot och bli arg…? Arg fungerar aldrig så det går bort, det blir bara värre och jag drar vagnen mot huset igen samtidigt som jag pratar i lugnande haranger om hur allt kommer bli bra. Se, nu är vi på väg hem igen, allt kommer bli bra.
Det blir inte bra – det finns inga gränser för vreden som forsar fram i det lilla timmerhuset. Ännu en gång sätter jag barnet i en vagn och rullar ut på grusvägen – denna gång sulkyn eftersom barnvagnen inte går att köra längre och nu måste vi verkligen komma iväg. Jag hinner lite längre denna gång och när han når ikapp mig så tar han sats och sparkar ner mig så jag faller mot gruset – han brukar inte slå mig utanför husets väggar och jag blir förvånad över vad som hände och tittar mig om. Är det någon som ser vad som händer? En pappa har precis sparkat omkull en mamma på grusvägen i den lugna stugbyn och ett ettårigt barn sitter och gråter i sulkyn bredvid. Ja, det går någon hundra meter bort. Vi går hem igen. Han är skamsen, ångerfull och orolig – nu kommer polisen snart och allt är mitt fel, säger han. Han blir så orolig och ursinnig över detta så han börjar tända eld på tidningar som han slänger runt om sig.
“Lika bra vi brinner inne allihop”
Jag har fortfarande mina skor på mig och med barnet i famnen släcker jag alla små bränder av papper på trägolvet i vardagsrummet. Helt plötsligt öppnar han dörren till altanen, rycker barnet ur min famn och puttar ut mig ur huset. Sedan drar han för alla gardiner så jag inte ser in. Paniken som slår till i magen är obeskrivlig och jag kippar efter andan. Efter detta är det svart. Jag minns ingenting. Jag har spenderat 22 år med att fundera på vad som faktiskt hände efter det men jag har ingen aning – det är helt raderat från mitt medvetande.
Dagarna efter gör jag något jag aldrig gjort förut, under fem års tid har jag aldrig någonsin tagit mig mod – jag tar upp telefonen och ringer min mamma.
– Ni måste hjälpa mig härifrån – stannar jag kvar så dör vi.
Det är ångestfyllt att lämna. Jag skriver ett långt brev och har dåligt samvete. Vi flyr in i sommarnatten till ett skyddat boende där mammor gömmer sig med sina barn. Våldet upphör inte där men jag kan tygla det på ett helt annat sätt när jag får en geografisk distans och hjälp av omgivningen – till slut ebbar hoten ut, fem år senare.
Jag har inget behov av att blotta mina trauman för er men jag har ett behov av att upplysa och skapa förändring i samhället. Jag har skrivit om detta förr – men det tar så mycket av mig varje gång så det blir inte så ofta. Men det är värt det om jag kan hjälpa andra. Dessa inlägg är är några av dem.
2018 – Vi måste våga prata om det
2019 – Att leva med skam. Ingen annan förstår.
2019 – I hans våld
2021 – 21 år senare
1. Lever du under våld och hot så sök hjälp. Berätta för någon du litar på. Det finns mycket information och stöd att hämta hos Unizon och Kvinna till Kvinna. Ta kontakt med socialtjänsten för att få hjälp med flyktplan. Ingen ska behöva leva i våld.
2. Misstänker du att någon i din omgivning utsätts för våld? Det finns mycket bra information hos Huskurage – Huskurage är en våldspreventiv metod för att förebygga, förhindra och stoppa mäns våld mot kvinnor och våld mot närstående. Metoden innebär att kunskap om våld och civilkurage sprids för att få fler att agera vid oro för att någon far illa i sitt hem. Att knacka på, att hämta hjälp av fler grannar, att ringa polis och att kontakta socialtjänst är vad du som granne kan göra för att bidra till ökad trygghet och minskad utsatthet i huset eller i grannskapet där du bor!
3. Prata med ungdomarna, både killar och tjejer, om hur en sund relation ser ut. Att det inte är gulligt och kärleksfullt med svartsjuka och ett kontrollerande beteende. Att våldsporren/porren som finns tillgänglig digitalt är missvisande och rent skadlig för deras hjärna, deras syn på sex och relationer överlag. Hos Unga Relationer finns väldigt mycket kunskap och information – bra för både föräldrar och ungdomar.
4. Reflektion – Du är inte ditt trauma så låt det inte definiera vem du är. Dina upplevelser har gett dig erfarenheter och djupa sår men det går att ta sig vidare och skapa ett bra liv. Det är du skyldig dig själv och du är värd det – det är skitjobbigt och tufft, du kommer tvivla på dig själv och andra ofta men kärlek och empati kommer hjälpa dig. Gå inte vilse i mörker och bitterhet. Gå framåt.
❤️
Återkommit till ditt stycke sedan då du publicerade.
Tack
Förlåt för människan
Känsla av skam över att vara just en människa finns, självfallet även sedan tidigare pga det som är ont som pågår i vår värld.
Jag önskar dig att du vet ditt värde i alla stunder i din vardag i det liv du har nu.
Så fantastiskt fint att du inser, vågar och tar vara på möjligheten att lyfta detta här. Vi som vill väl känner iom det du gör en gemensam känsla av hopp. Jag och andra som blir tyngda och ibland känner misströstan över hur människor, både i väldigt stort och i smått, inte behandlas med medmänsklighet får då en känsla av att en god kraft samlar oss för att fortsätta orka hålla ögonen öppna och att hjälpas åt att sprida gott där vi kan.
Tack för det du gör, Kristin
..fortsättning några timmar senare och efter ytterligare reflektion
I konceptet att vara människa med HSP ingår att känna på sig när något är på tok. Som jag uppfattat det har en ganska stor del av befolkningen detta personlighetsdrag ( – eller vad fanken det rör sig om). När man läser beskrivningen av HSP vet man iaf om det gäller en själv eller inte. Det jag vill säga är att fr o m nu, bl a efter ditt textstycke Kristin, kommer jag i ännu större utsträckning lita på känslan som stunderna när något inte stämmer ger. Jag, och jag hoppas vi, ska ännu mer ta (genomtänkt) ansvar för att det är vi som är grannen, arbetskamraten, släktingen – i situationer som inte är lika uppenbara som när vi är ”en som går hundra meter bort”, eller i respektlösa samtal mellan okända. Göra det svårare för dem, bra formulerat där.
Jag har gått från missmodighet till beslutsamhet. Nästan rentutav tänd!
Vi behöver alla tänka – vem vill jag vara?
Tack igen, för att du anger viktig riktning
Jag känner igen mig och skulle behöva stöd.
MVH/ M
Hej. Kan du ringa någon jour för att få stöd, finns det någon chans under en promenad, när den andra personen är på jobbet, när du ska gå hemifrån för att handla, eller liknande. Till exempel kvinnojouren i Gällivare har öppet dygnet runt, tele 0970-100 88
Du har rätt till ett liv utan våld, ett liv där du själv bestämmer om ditt liv. Ring så fort du kan. Det finns hjälp att få. Och du är väldigt mycket värd det.
KRAMAR
Hej Madelene,
Så här ska du inte behöva ha det – det finns hjälp att få och det går att ta sig därifrån även om det känns omöjligt. Börja med att berätta för någon du litar på.
Har du en aktiv kvinnojour i din stad som du kan kontakta ?- eller så kan du höra av dig Kvinnofridslinjen 020-50 50 50
https://kvinnofridslinjen.se/sv/
Stor kram
Tack för att du ändå orkar dela! Din historia är viktig och kan vara precis det någon behöver läsa för att våga lämna! Men kan ana att det tar enormt med energi att skriva! ❤️❤️❤️
Så jävla arg och ledsen för att du och andra kvinnor och barn har behövt vara med om det här. Tack för att du delar med dig, det är värdefullt och bidrar till förändring är jag övertygad om <3
När jag läser detta kastas jag tillbaka till minnena från den relation jag lyckades ta mig ifrån. Det viktigaste var att jag visste att jag kunde prata med den personen jag öppnade mig för när jag behövde hjälp. Alla behöver en sådan person i sina liv, mamma, syskon, vän eller kamrat.
Tack för att du berättar <3.
Tack att du delar din berättelse,påminner om mitt eget liv under 20 år, innan jag kom ifrån.Det är så fel i samhället att våldsutsatta ska behöva leva med skyddad identitet och förövarna går fritt omkring,dessutom har flera fått sin identitet avslöjad.Året 2022 mycket behöver bli bättre.Ha de fint🌞
Förutom att du är modig och generös, så skriver du fantastiskt. Alltså verkligen fantastiskt. Din text får mig att hålla andan och det gör ont ända in i själen. Så fint att du använder din gåva till något som är så viktigt.
PRECIS så kände jag med när jag läste och begrundade orden. Precis så.
Herregud så berörd jag blir av din historia. Detta är så viktigt att prata om, framför allt med våra tonåringar. Jag ska läsa upp detta för mina barn när jag kommer hem idag. Lovar!
Jag gråter! För det du varit med om, för det andra kvinnor är och varit med om. Det gör ont att det ska vara så här.
Tack! För att du delar även om jag förstår att det gör fruktansvärt ont. Men kanske kanske det ger någon annan i liknande situation mod att lämna det svarta.
♥️
Kan inte andas medan jag läser <3 Känns som en film. Dina ord är viktiga att delas, tack Kristin
Tack för att du delar ❤️ Ledsen att du behövde gå igenom allt det hemska… Viktigt att det pratas om våld, relationer och sex. Önskar alla ungdomar får ta del av detta 💞
<3 !
😭😭😭♥️ styrka och mod till dig som har behövt gå igenom något så fruktansvärt, även om det suddas ut så försvinner det aldrig …
Så modigt att dela med sig av detta.
Tack för att du delar med dig! Så viktigt att detta lyfts och att allas ögon öppnas för det. Tack!
Tack för att du berättar! Det här är ett svenskt initiativ för att underlätta https://www.brightact.org/