Det var sommaren 2004 och dansgolven fylldes av sommargäster hoppandes till en röst som klämkäckt skrålade hej hej monika i högtalarna. Jag hade fyllt tjugofem och ödet hade tagit mig till Varberg några år tidigare. Min son och jag hade flyttat in en liten lägenhet mitt emot tågstationen och jag kände mig både ensam och full av livslust på samma gång då jag nu byggde oss ett liv i denna vackra sommarstad.
Efter flera år på den anrika restaurangen känd för sin kolgrillade fläskfilé hade jag sökt ett nytt jobb i Sociétetshuset i Varberg – den stora vackra parkbyggnaden användes nu som restaurang och nattklubb och var omåttligt populär. Under samma tidsperiod hade Jonas Bengtsson flyttat hem till sin barndoms stad efter en tid i Stockholm där han blandat drinkar på Sophies på Stureplan de senaste åren.
Jonas var ett år yngre än mig och hade fått tjänsten som barchef på vår nu gemensamma arbetsplats.
Det var en varm sommar och jag bollade familjeliv, jobb och ett växande roligt socialt liv. Det var en fantastisk sommar på så många sätt – min föräldrar hade skilt sig ett par år innan och som ensamstående mamma fick jag stor hjälp av dem båda under denna period. Det var skönt – efter en jobbig och destruktiv tonårsperiod hade jag mycket att ta igen – är så tacksam att de stöttade och ställde upp så mycket som morföräldrar under denna tid.
Att vara ung mamma – jag vet inget annat men ofta önskar jag såklart att jag hade kunnat ge honom en mer trygg start i livet. Men det finns också fördelar med att få barn tidigt.
23 år gammal nu men den här varma dagen på Skara Sommarland känns som igår då min sons uppfordrande isblå ögon bestämt blickade in i mina. Tänk vad livet tog oss igenom.
Jag tänker på hur han dök upp och rakt in med hela hjärtat så självklart. Hur kunde det bli så?
Han hade precis kommit in på Handelshögskolan i Uppsala och gjort högskoleprovet med högst resultatet i Halland. Så ambitiös och med så stora planer för livet. Han kändes viktig och på en helt annan nivå än vart jag kände mig.
Jag hade inga planer. Jag levde timme för timme. Ensamstående vilsen mamma utan vare sig utbildning eller ambitioner. Bara glad att få leva. Ingen aning om vad han såg hos mig men i efterhand har han sagt att han gillade min mage – den var fin. Tur för mig att det var en sommar då det var poppis med korta tröjor och låga jeans. Eller tur för honom.
Men kanske att det var något mer än magen som fick honom på fall. Jag kan ju vara rätt charmig när jag själv vill 😉
Jag hade nog lite fullt upp med allt för att fatta att han blev förälskad. I mina ögon var han lite för snygg och bra. Ett tag i början trodde jag dessutom att han var gay för han visade inte lika stort intresse för tjejer som jag upplevde att andra killar gjorde. Han var cool, snygg och trevlig. Upplevde honom som en människa med väldigt hög integritet – känner fortfarande så och det är en fin egenskap tycker jag.
Först var han såklart inte ute efter något seriöst. Han var ju dessutom på väg därifrån och mellanlandade mest i sin hemstad. Kanske var det just det omöjliga och otippade i situationen som var det attraktiva och fängslande för oss båda?
Åh. Här är jag lite slirig ser jag – det är efterfest i slutet av säsongen och vi hade officiellt kommit ut som ett par i arbetsgruppen. Jonas ser lycklig ut. Fint!
Ibland får jag skamkänslor över att jag fick honom att ge upp allt för mig. Att han blev kvar här – att han flyttade sina studier, blev ofrivillig förälder tidigt och kastade om sina drömmar. Men vi skapade nya ihop och anpassade hans högt flygande planer med mitt liv. Och det var ju faktiskt hans höga krav på livet som fick mig att också höja blicken och vilja mer – tro mer och våga utmana mig själv.
Så unga. Så kära. Allt blev bra. Aldrig har jag tvivlat på hans kärlek. 18 år nu.
Kärlek bär. Kärlek lyfter berg och tröstar. Jag önskar alla människor får uppleva en sådan kärlek.
