Proppar, åderbråck och tromboflebiter – man älskar ju att åldras

Jag har sålt kläder i många år nu och ofta stöter jag på kvinnor som vill ha långa shorts för att låren ska döljas. Jag har tänkt mycket på det där när jag själv åldras och min kropp inte längre ser ut som jag kanske önskar eller är van vid. Jag undrar för vems skull jag känner att jag vill skyla mig i 30 gradig värme… För min egen eller de runt omkring mig?

Överlag är det många kvinnor som har otroligt negativa fördomar om sin kropp tycker jag. Kan inte bära olika plagg för de ser ut si och så – inte stoppa in blusen på grund av olika omständigheter och inte ha ärmlösa toppar.

Instagram skrev jag om mina ben igår och fick ett rasande stort gensvar. Många kände igen sig. En del struntade att skyla sig men många mådde dåligt över celluliter och åderbråck och kände sig inte bekväma med att visa. Det framgick tydligt i kommentarerna är det inte bara är kosmetiska bekymmer med ben som förändras av graviditeter, arv och ålder –  utan det är också väldigt många som har ont och lider av smärtan åderbråcken ger.

Jag själv ha fått erfara detta de senaste åren då den här venen liksom växer sig större och större – blåare och blåare. Den ringlar sig från ljumsken, över låret och tar också en sväng bak i knäleden. Jag låter inte detta stoppa mig från shorts och korta kjolar men det är ganska ömt faktiskt. Som blåmärken. Jag får också smärtor i vänstra benet någon gång då och då och tror att “nä, nu har något brustit här inne!”

För ett par veckor sedan  så svullnade det upp på benet, blev alldeles hett och hårt under ett arbetspass. Jag var mitt uppe i en fotografering och blev väldigt irriterad över att benet skulle ställa till det. Jag lyckades tränga bort oron och smärtan, hoppades på det bästa. Så klantigt, Hör ju hur det låter. Men att åka och sätta mig på akuten en söndag kväll kändes inte lockande och jag tror att jag hade fått ligga dubbelvikt i smärtor om jag skulle överväga detta. När jag kom hem, efter 23 någon gång var jag helt slut och huset sov. Det var fortfarande samma symptom och jag kände bara att jag inte pallade med att ha problem så jag gick bara och la mig. När jag vaknade dagen efter hade jag ett stort blåmärke och det såg ut som att venen brustit och det runnit ut blod i benet. Olustigt. Ont gjorde det också. Hm…
Lång kö på 1177 såklart. Men en vän som är läkare messade.

Skönt. Då var det inte propp. Men började ändå googla. Varför gör man så?  Om det är en propp så kan den vandra vidare till lungan och då är det jättefarligt.

Så ja, jag har landat i att det var en tromboflebit. Kommer det fler? Ska jag vara orolig över att den där venen spricker, kan den göra det? Läste att den inte ska vara mer än 3mm men den här är nog över en cm… ? Vad ska man göra för att underlätta för benen mer än att ligga med benen högt och använda stödstrumpor?
Mycket ska man gå igenom med den här kvinnokroppen. Kanske borde jag gå till en läkare och rådfråga.

Ja, ni hör ju. Trodde jag hade det jobbiga förklimakteriet som den största utmaningen och så poppar det här upp som en bubblare på min lista av “problem” jag absolut inte orkar deala med och jag kan liksom inte sluta tänka på det. Har jag kommande proppar i hela benet och är som en tickande bomb?

Hej från mobilen

Vet ni, jag skulle absolut skriva om mina ben, om åderbråcken och en jäkla artär som typ brast men jag fick inte till det idag. Eller jo, vem försöker jag lura. Jag prioriterade helt klart bad i hav, häng med barn och promenader. Och nu när jag skulle sätta mig med bloggen så fick jag oerhört sug efter att kolla serier istället. Så det där lite längre inlägget får vi skjuta på till imorgon. Här får ni lite mobilbilder som gör mig glad istället.

Min klänning – jag älskar den så mycket och är så stolt över hur uppskattad den är av kunderna.

Mya kontoret/biblioteket. Så pepp på förändringen här och har nu tagit lite bilder med den stora kameran som jag ska redigera och visa för er.

Har ju målat en hel del denna vecka. Ja, herrejösses. Tre rum har fått make overs med kulörer och ommöblering. Och jag började nästan gråta när stolarna till matbordet levererades idag. Åh, det kommer bli så fint!

Här är klänningen med en kofta över. Ok. Nu ska jag dricka massa vatten och krypa ner i sängen med lillebror och en  serie.
Hörs imorgon igen.

Det handlar om hemmet och lite allt möjligt

Hej där!
Det är väl inte bara jag som får ett oerhört sug efter förändring i hemmet nu när säsongerna skiftar och man är mer inomhus? Ska jag vara ärlig så hade jag velat flytta ut på landet och bygga ett helt nytt hus i minimalistisk stil och bara tagit med mig typ man, barn, hund och ja…mitt soffbord kanske? Det älskar jag. Resten kan jag sälja vidare.

Hahaha, det låter ju inte speciellt hållbart, eller hur? Jag tror jag får jobba med det jag har istället. Här står jag i pyjamas och stickat efter mitt sköna morgondopp i havet. Alltså baden är otroliga just nu – de gör mig lugn inombords och tillfreds hela dagen.

Den tidiga morgonsolen letar sig in genom skitiga fönster och sträcker sig över gårdagens schackspel. Vi spelar varje dag nu – alla kvällar med en kanna te och imorse efter frukost. Lika bra att låta det stå framme så man får lust för ett parti.

Det har sannerligen hänt grejer i vår hall denna vecka. Det har tidigare varit halvt tapetserat och halvt målat, avskavd färg i trappen och allmänt oskönt. Ja, ni minns ju det här blogginlägget häromdagen där jag berättade om inspirationen inför en förvandling. Nu är den gjord och alla är nöjda!
Blev så bra, fotar strax och delar även med er såklart med färgkoder och allt.

Jag har också möblerat om vårt kontor/bibliotek. Jag hade en plan om att ett stort skrivbord skulle stå i mitten och alla skulle kunna sitta där och jobba samtidigt. Men det blev inte direkt så – det lilla skrivbordet har fått flytta till ett annat hörn och “jag har fått ett pyntbord” som min man kallar det. Ja, ja, det blev faktiskt jättefint så alla är nöjda där med.

Från det ena till det andra. Igår var vi på Håkan som så många andra och det var en sjukt mäktig upplevelse. Jag var på Ullevi även förra gången och har boken här hemma. Den åkte fram igen på bästa “pynt-läge” såklart och nu spelar jag bara Håkan i högtalarna. Vi hade med oss ett av barnen och det var en mäktig upplevelse att få dela.

Honungsljus från dagens marknad på Strömma Farmlodge. Älskar!
Jag ska städa min ljuslåda och ladda upp med riktigt bra ljus inför höstens mysiga dagar och kvällar inomhus. Faktum är att jag tänt två ljus nu bredvid mig där jag jobbar, har mitt godaste te i kannan och regnet öser ner utanför mina fönster. Jättemysigt!

Min man drog precis ut på en lång cykeltur dock så jag undrar lite hur det går för dem…

Nu hoppar vi till nästa ämne. Har ni något önskemål mellan dessa fyra till Bokcirkeln nu när den drar igång igen?
Jag läser Beckomberga  av Sara Stridsberg just nu och den är otrolig. Ett varmt tips.
Hoppas ni har haft en skön helg.

Detta gör mig sur – eller snarare förbannad…

Jag gjorde en omröstning på Instagram där jag frågade om nästa inlägg skulle handla om mitt hem eller vad jag blev sur av. Flest önskade följande.

Ja, vad gör mig sur egentligen? Ingenting om du frågar min man som tycker det bästa med mig är att jag alltid anstränger mig för att välja bort konflikt och surhet. Dels för att det helt enkelt är meningslöst att lägga energi på och att jag aldrig är långsint blandat med att jag tror det mesta alltid är mitt egna fel och är snabb på att förlåta. Kanske beror det på att vi lever med NPF hemma hos oss – det är aldrig värt att brusa upp eller vara negativ, då får man betala dyrt i längden och ett lågaffektivt bemötande är alltid det bästa.
Men det svartnar hos mig också såklart. Låt mig rabbla nedan.

Jag kan bli förbannat irriterad på detta:

1.Rökning. Jag har själv varit rökare i väldigt många år. Slutade när jag skulle springa Göteborgsvarvet när jag var 30+ så med risk för att skita i det blå skåpet, eller vad man säger…
Jag verkligen hatar när någon tänder en cigg bredvid mig på perrongen, när jag står i kö, sitter på en klippa i solnedgången, ligger och solar vid havskanten, när jag sitter och äter på en uteservering eller vart som. Varför ska  jag behöva andas in den skiten och få mina kläder att dofta rök? Verkligen provocerande.

2. Människor som kör långsamt i vänstra körfältet. Vad är det för fel på dem??!!! Blir förbannad när jag bara tänker på det. Kör in till höger, snälla, lämna plats åt de som vill ta sig fram.

3. Högerregeln och väjningsplikt. Otroligt hur många som stannar och tänker högerregel när de ser att jag har väjningsplikt med de de där taggarna i gatan.
Varför stannar de när de ser att jag har väjningsplikt och står still? Idiotiskt.

4. Människor som alltid ser det negativa hos andra och i situationer. Man frågar hur de haft det och de bara “ja, det här var ju inte så bra….” så drar de upp det enda som var dåligt på en veckas semester. Eller när de ska beskriva en människa och berättar dess negativa egenskaper, så taskigt och småsint liksom.

5.När andra säger till mig att jag ska vila och ta det lugnt.  Det är en trigger för mig för det känns som de ifrågasätter mitt sätt att vara på. Jag är snabb, jag gör saker, vill att det ska gå fort. Jag vilar när jag har lust  – andra behöver inte uppfostra mig. Jag har en man och en mamma som kan prata med mig om detta.

6. När jag vill göra något med hemmet som känns vackert och min man ifrågasätter mig praktiskt. Blir så jävla förbannad inombords  – oftast för att han har rätt såklart. Jävla skit.

Hm… Nu kan jag inte komma på fler grejer. Klart jag kan rabbla upp vilket ojämställt samhälle vi lever i och göra ett feministiskt inlägg av detta. Eller prata om integration och orättvisor. Politiken inför slutspurten i valet gör mig vansinnig just nu btw. Deppigheten över detta är konstant såklart. Jag kan inte gå runt och sura i mitt liv och vara negativ för det i alla fall. Och det var heller inte ett sådant inlägg jag tänkte mig.

Vad blir ni sura eller förbannade av?

Ångest – lever du också med det?

Igår vaknade jag upp med världens ångest och den lämnade mig inte på hela dagen. Idag gick jag upp med ömma skulderblad och en känsla av att jag burit hela världen på mina axlar under alldeles för lång tid.

När jag har ångest så brukar jag ha svårt att andas, det känns som det sitter någon på mitt bröst, en stor fysisk tyngd och hela hjärnan är inställd på fara. Jag har svårt att svälja och har en klump i magen som bara växer. Det känns som jag har gjort något stort fel, skam och maktlöshet tävlar om att få störst utrymme i min kropp. Jag får också tankar som att det är synd om alla som behöver ha med mig att göra. Att de skulle må bättre utan mig och att det egentligen är jag personligen som står bakom all tragik som korsat vår väg under livet. Det är ett helvete. Det är vansinne och min friska hjärnhalva rabblar “det går över, lugn, det går över…”
Oftast springer jag ifrån ångesten och ser till att jag får riktigt mycket jobb att ta tag i så jag slipper känna. Men ibland får jag bara vara i det för det finns inget jag kan sätta i händerna som får det gå över. Som igår – det satt i hela dagen. Jag flöt med.

Egentligen behöver jag inte förklara för er här på bloggen vad som orsakar ångest hos mig – det är naturligtvis individuellt och personligt. Många lever med ångest. Det kan vara ett sjukt barn eller förälder, tidigare trauman eller stress. Det kan vara klimakterie, osunda relationer eller oro i föräldraskapet. Det kan också vara kopplat till psykisk ohälsa. Vi alla har ju som sagt olika svårigheter i livet att deala med oavsett vilket adress man bor på och vilket jobb man får sin lön ifrån.

Ångest som är kronisk och inte går över bör man verkligen söka hjälp för tycker jag. När jag får mina skov så berättar jag det för mina närmsta och då är de beredda på att lyssna på när jag maler en stund i min negativa spiral och sedan försöker de hjälpa mig reda i det rationellt. Ibland säger jag bara att jag inte vill ha kloka råd utan bara vill berätta att jag har ont så de fattar varför jag är låg – och de är okej med det.
När det är riktigt skit och ridån är helt nere så isolerar jag mig och är bara med min man och mina barn, ser på serier, ligger i badkaret och tar långa promenader. Då går det över.

Men som igår. Då gjorde jag bara snälla saker på kvällen efter jobbet. Badade med min man, åt god och ren mat, spelade schack med lillebror, tog på en ansiktsmask och gick och la mig tidigt. Idag har jag försökt vara lika snäll. Försökt att inte döma mig själv för hårt.
This too shall pass.

Så till er som lider av ångest. Ni är inte ensamma. Det finns hjälp att få. Det går över. Berätta för någon så känns det bättre. Rör dig eller bada för att lätta på det värsta trycket.
Stor kram.