Jag är född och uppvuxen i Borås, uppe på kullen Hedvigsborg – backen upp till höger vid Pelins grusgrop innan du kör in i staden om du kommer söder ifrån.

Borås, även känd som staden med flest regndagar per år, ett mecka för stora tyg- och klädindustrier, en stad fylld av konst och knallar. Jag har alltid haft en känsla av att pengar talar i Borås och att människor över lag bryr sig väldigt mycket om hur det ser ut och mindre om hur det egentligen är.
Men vad vet jag – själv lämnade jag staden då jag var 20 år och svor att jag aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var dock inte staden i sig som gjorde mig illa utan det var snarare vilka sammanhang jag hamnat i som fick mig att hata platsen så mycket.

Mina föräldrar förbjöd mig från att hänga på Hässleholmen då jag blev tonåring men jag blev ändå ihop med Paolo som bodde just där redan i sjunde klass. Jag började också röka Marlboro Light, dricka vad jag än kom över varje helg och visst åkte jag till och med dit för snatteri på Åhléns en gång. Jag svär att det var enda gången jag snattade men det spelar ju inte så stor roll – jag snattade. Jag tog en almanacka med Monet motiv och lite naturgodis efter lång övertalning av min vän Maria. Helt oacceptabelt såklart!
Men kan ni ändå förstå – jag tog en almanacka med Monets näckrosmålningar på, komiskt faktiskt, jag älskade ju hans trädgård så mycket även fast jag var vilsen tonåring på randen till avgrunden.

Jag var på många sätt totalt gränslös och vilsen som tonåring och ägnade inte så mycket tid hemma – jag var på fritidsgården fram till det stängde och helgerna var helt tillägnade fylla, killar och fest. Jag tappade kontakten med mina föräldrar och de blev främlingar för mig.
Vi uppfostrade varandra – mina kompisar och jag.
Och eftersom jag umgicks med människor som var flera år äldre och senare också blev ihop med en fem år äldre kille så var jag på väg utför – minst sagt.
Relationen höll på att kosta mig livet och varade i ungefär fem år – jag hoppade av skolan under första året på gymnasiet, flyttade hemifrån och bröt nästan helt med både familj och vänner. Under dessa år var jag väldigt ensam och levde med våld varje dag under de viktigaste åren i mitt liv.

Jag lyssnade på en podd häromdagen och där en ung driven boråsare intervjuades kring sitt företagande. Med bred boråsdialekt berättade hon sin inspirerande historia. Så häftigt!
Det finns så många grymma entrepenörer uppväxta i denna stad och två av mina största kunder har sitt huvudkontor här, så visst åker jag hit då och då.
Jag tänker att jag vill ha en ny chans – jag vill göra om och göra rätt, men det blir svårt att göra om åren mellan 13 och 21, vad som är gjort är gjort och det får jag finna mig i.
Men undrar om jag kan skapa mig en ny relation till staden och ge den en ny chans.

Ibland träffar jag människor från min ungdom och jag känner mig alltid smutsig i dessa sammanhang – de känner gamla svaga Kristin, hon som gick vilse.
De vet vad jag gick igenom. Det är svårt att förhålla sig till. Jag vill dock inte ursäkta mig för det som var.
Vad jag vill ha är däremot en stor ursäkt från alla som stod vid sidan och såg på – grannar som inte knackade på och hjälpte mig.

Nu bor jag på västkusten – i vackra Varberg, som framförallt är välkänt för att vara en kurort sedan flera hundra år tillbaka och för att platsen lockar surfare från hela världen. Sommarbarn sedan 4 års ålder men flyttade hit permanent då jag fyllt 21 – jag älskar denna stad. Platsen som räddade mig.

Jag funderar ofta på om en plats kan läka. Eller är det så att man gräver där man står och det finns läkande platser överallt i världen, att det bara är att höja blicken, vara nyfiken och utforska dem? Gå ut i naturen och andas djupt. Sätta sig själv i sammanhang som får kroppen och sinnet att vila.

Men här – närheten till havet, där många cyklar och badar på lunchen året om och tar ledigt från jobbet när det är vind och bra surf – tempot och den avslappnande mentaliteten gör något med mig. Platsen och människorna här får mig att vilja vara mitt bästa jag.
Att ta en löptur längs strandpromenaden och kliva i för en simtur vid Subbe Fyr eller bara stå i badrumsfönstret och borsta tänderna medan solen sakta sjunker ner i havet bakom hustaken. Det är fint så. Och fler rosa solnedgångar har vi framför oss.
Vi har ett liv framför oss – spännande, vackert och ogjort. Oavsett vad vi gått igenom.

Bor ni på en plats ni älskar? Vad har ni lämnat? Finns det en plats ni inte vill återvända till, eller finns det en plats ni behöver förlåta?
Låt oss snacka i kommentarsfältet.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Om platsen – den man lämnat och den som läkte

  1. Sen kommentar, men usch vilka flashbacks från uppväxt i Borås. Staden där vad du har för kläder var så mycket viktigare än hur du beter dig… Riktig skitsnackarstad på den tiden jag växte upp och innan jag så fort som möjligt flyttade till Göteborg. Förhoppningsvis har högskolan och lite annat gjort att det är annorlunda numera. Men 75% av alla boråsare bor väl numera i Varberg? 😆

  2. Jag tror att platsen kan spela en enorm roll för din hälsa och ditt välmående. Tänker på min dotter, det höll på att gå riktigt snett i gymnasiet. Som föräldrar levde vi ständigt med hjärtat halsgropen.
    Vi bor i centrala Göteborg, vilket passar oss och hennes bröder jättebra. Hon hatade det!! Som genom ett under hoppade hon av gymnasiet och hittade både jobb och boende på en hästgård. Hon är en äkta lantis min stadstjej och med ansvaret som kom med jobbet så har hon helt vänt sitt liv.
    Vår ”hjärtansplats” som vi dock delar hela familjen är vårt lantställe vid kusten i Varbergskommun. Där kan vi alla mötas och må riktigt fint (förutom brorsan som behöver betong för att andas, men det är ett annat barn och en annan historia).

  3. Tack för att du tar upp svåra ämnen. Men hur skall man göra om man står bredvid och ser en ung människa ha en dålig/skadlig relation? Om man säger något kommer den personen förskjuta en för lång tid framöver, kanske hela livet framöver för personen i fråga kan ju inte ta in att hen faktiskt är i en destruktiv relation. Nu kanske det inte har gått så långt som till misshandel men partnern kanske är tidigare dömd eller har suttit häktad.

    1. Jag tycker det är väldigt viktigt att berätta att man ser att något inte står rätt till, att man bryr sig och finns där för den unga människan.
      Bekräfta, lyssna, vara kärleksfull och inte komma med för starka åsikter om hur man vill att någon annan ska leva. Hon/han kommer tacka dig för det en dag.
      Blunda inte för en destruktiv relation för att du är rädd för att lägga dig i – det finns mjuka sätt att visa att man bryr sig. Börja med att berätta hur mycket du bryr dig och att du är orolig.

      1. Tack för så bra svar. Jag skall spara detta och hoppas kunna prata med personen på det här sättet framöver. Kram och styrka till dig Ps: har hittat mitt ställe där jag mår bra, att ha lugn vacker utsikt utan störande ljud är fint.

  4. Du är så fantastisk som delar med dig av det djupa och händelser som många helst vill gömma undan. Jag har väldigt svårt för en ort söder om Stockholm. Född där och uppvuxen en bit utanför. Uppväxtåren var bra, men i 25-årsåldern hade jag en relation där det förekom psykisk misshandel (vilket jag inte fattade då och inte förövaren heller). Jag mådde väldigt dåligt under flera år och att försöka ta mig ur relationen skrämde lika mycket som att vara kvar. Varje gång jag besöker orten och även orten där mitt ex växte upp så känner jag stark olust. Flyttade därifrån när jag var 35 ungefär och det känns bra. Trivs där jag bor nu, även om det är närmare huvudstaden och jag vissa dagar blir galen på trängseln. Det finns dock en plats i mitt hjärta och det är Provence, Alpes-Maritimes. I synnerhet byn Valbonne, men även byarna i närheten. Inbillar mig att det bor en liten fransyska i mig. När en liten dröm om att bo i Provence så småningom.

    Tack för allt du delar med dig av! Du är fantastisk! ❤️

  5. Förstår precis vad du menar. Jag har samma känsla, inte om en stad men om hus. Jag har ett hus som jag kallar för helveteshuset. Där hade jag det uppenbarligen inte bra. Nu bor jag i ett annat hus och jag har en helt annan känsla. Givetvis är jag på en annan plats i livet som påverkar hur jag ser på mitt hem. Jag tror att det finns platser för alla – men kanske inte alltid där man står just. Jag märker själv att denna plats jag är på nu har gjort mig frisk och fått mig att ändra ett destruktivt förhållande till något bra. Jag har alltså inte brutit mitt förhållande utan har lyckats vända det till något bra men tror inte jag hade lyckats med det utan en flytt. Den har antagligen påverkat oss båda. Jag önskar så att jag ska hitta mitt hemma – men jag tror att det alltid kommer att vara olika ställen för mig. Även om jag för stunden tror att jag hittat rätt så kommer det antagligen att ändra sig med tiden. För en del av oss är det så – vare sig man vill det eller inte. Tack för ditt inlägg – jag förstår mig själv i det.

  6. Vi har levt helt olika liv du och jag. Men just den här biten med tonåringar som går vilse kan jag relatera till. Inte vad gäller mig men en tonåring i min närhet. Hur gör man, hur pratar man när man ser var det barkar hän. Frågor som jag funderat extra mycket på den här veckan.

  7. Jag längtar så avgrundsdjupt efter en plats som är min egen, efter otaliga lägenheter där jag inte trivts, där jag blivit knuffad, där jag suttit fast. Får ont i magen av att bara tänka på det. Nu sitter jag och den snällaste sambon i en lägenhet som kanske är full av mögel och han jobbar halvtid på grund av pandemin. Jag sparar varje krona till en kontantinsats på ett litet litet hus någonstans. Det har varit riktigt turbulenta år, men ändå känner jag mig lugnare än någonsin, kan KÄNNA i hela kroppen att nu är det nära. Snart gräver jag i rabatten, ligger platt på mage i gräset och borrar ner tårna i jorden och slår rot.

    1. Åh – jag ösnkar av hela mitt hjärta att ni snart har möjlighet att flytta till ett litet hus och få din egna lilla trädgård. Kram till dig JUlia

  8. Tack för en fantastiskt fin blogg och plattform som ständigt inspirerar och inte räds djupet.

    Jag har funderat på det du skriver i din text mest hela livet tror jag, fast särskilt det senaste året. Befinner mig i Nevada, USA där jag och min dotter lever i skyddat boende då vi förra året flydde för våra liv från min (numera) ex-make och min dotters pappa från misshandel. Den fysiska platsen vi befinner oss på är bedövande vacker. Den tar ibland bort allt det andra. Det som smärtar. Ökenlandskapet och bergen som omringar vakar över oss, och jag älskar platsen som sådan.

    Jag har tidigare levt ett liv på resande fot och alltid velat bort från Sverige då jag aldrig känt mig hemma där. Jag vet att jag har flytt från mig själv och platser förknippade med diverse traumatiska minnen. Jag har sökt efter en plats, eller flera, att göra till min(a). Och det finns flera som jag ständigt längtar till, alla med havet närvarande och som den gemensamma nämnaren.

    Det finns platser att längta till och platser att fly ifrån. Att återvända till en plats skapar många ofrånkomliga frågor: vart man varit, vart man nu befinner sig och vart man är påväg. Efter att jag fått min dotter har jag insett att platsen som sådan absolut påverkar, men innebörden av “hemma” har för alltid förändrats då det är varsomhelst där jag kan vara nära henne.

    1. Tack för att du delar – önskar ni kan leva ett tryggt där ni nu bor.

      Så fint att höra att ni hamnat på e plats där naturen är vacker – jag tror absolut naturen är läkande efter vad ni upplevt.

      “Det finns platser att längta till och platser att fly ifrån. ”
      Hemma är alltid där barnen är – du har så rätt. stor varm kram till dig

    1. Tack – jag vet det. Men man bär sina upplevelser i ryggsäcken oavsett och blir dömd för dem av både sig själv och andra – även om det inte bör vara så.
      Kram och tack för ditt avtryck.

  9. Jag känner en sån stark anknytning till mitt “hemma” så att det gör ont i mig. Min man är dock inte lika förtjust i platsen där vi båda kommer ifrån. Jag är född och uppvuxen där och han ditflyttad vid 10-årsåldern. Drömmen är och kommer alltid att vara att vi flyttar tillbaka “hem” och ut på landet. Även om jag inte tror att det kommer bli så.

    1. Åh, håller tummarna för att du flyttar tillbaka hem och på en plats på landet. det är viktigt att drömma och ta små små steg i den riktningen hela tiden. En dag är du där. kram

  10. Ojojoj, känns som om du skriver om mig och mitt liv, mitt i prick!
    Levde gränslöst som tonåring, hoppade av gymnasiet, träffade en 12 år äldre man som inte var snäll eller bra för mig, dålig kontakt med familjen, vänner som försvann.
    Samhället där jag kommer ifrån vill mig fortfarande inte gott, och i min verklighet känns det som om alla ser ned på mig och bara minns mitt gamla jag. Blir folkskygg så fort jag sätter min fot där och bara att gå in på Coop känns som en kamp.
    Önskar jag kunde backa bandet och ta bättre beslut och krama mitt unga jag och berätta att allt kommer att bli bra en dag 💔
    Tack för att du lyfter det krokiga och dina ord tröstar enormt ❤️ Vi var ju bara barn som ville bli sedda och älskade ❤️ Varför skall det vara så svårt att förlåta det barnet kan man undra.

    1. Tack för ditt avtryck här i kommentarsfältet – tänk att vi är så många som gick vilse i tonåren. Hoppas du mår bra idag och har hittat hem.

  11. Vi flyttade när jag var omkring 5år, tillbaka till mina föräldrars hemort, släkt och rötter. De pratar alltid om återflytten som sitt livs stora misstag, vilket påverkat mig enormt mycket. Jag har alltid haft en plan om att ”återvända” till min födelsestad, vilket speglas i nästan alla mina stora beslut i livet. Att jag sen har en misslyckad relation och väldigt få riktiga vänner kvar på mina föräldrars hemort, har ytterligare färgat mig.

    Direkt efter gymnasiet flyttade jag därifrån och efter universitetet träffade jag min man och flyttade tillbaka till ”min” stad. Vi har bott här i 15år nu och det kommer alltid vara ”hemma” för mig. Vi besöker mina föräldrar och min släkt ibland, men ingenting där känns lockande. Hatar småortsmentaliteten, jämförelserna, skvallret och jante-lagen. Den tvingande känslan att snygga till sig före man åker någonstans, ifall man skulle stöta på någon som annars kan föra skvaller om hur sliten, gammal, trött etc man såg ut. Yta yta hela vägen.

    Flytten gjorde också relationen till mina föräldrar bättre. Många konflikter från mina tidiga år runt 20 har begravts och vi förstår varandra bättre nu. De verkar på ett sätt lyckliga över att jag gjorde om och flyttade.

    1. Tack för att du delar – ibland är det just en flytt man behöver för att hitta “hem”
      Så fint också att relationen till föräldrarna blev bättre också. varm kram

  12. OJa!
    Jag bor verkligen på en plats som jag fullkomligt älskar!
    Dalsland!
    Men det är också för att jag har min familj och mina rötter så väl rotade här.
    Självklart har det funnits perioder i mitt liv (tonår) när jag inte ville något annat än här ifrån men OJ vad jag är tacksam för denna plats på jorden idag.
    Önskar jag kunde dela den med alla men samtidigt är jag rädd om ”mina” små pärlor och smultronställen så dem delar jag kanske mer med få utvalda personer.
    Men tänk om alla kunde få uppleva Dalsland!!😊😍
    Jag och min man bodde ett år i Skövde, ETT år!?!
    Det säger en del om att vi verkligen inte trivdes.
    Men ska jag va ärligt så är det ju inte plasten i sig utan våra omständigheter som var då som verkligen skapat ett litet skav hos mig för den staden.
    Jag fattar att man kan avsky en plats eller stad för att den triggar negativa och känslosamma minnen och upplevelser.
    Det låter som haft en otroligt slitig och smärtsam tonårsperiod, tack för att du delar med dig av det.
    💛
    Tack för all inspiration du ger i dag!

    1. Så skönt att höra – Dalsland är ju så vackert! Åker där igenom när vi åker till vår stuga.
      Tack för att du delar.

  13. Jag var också gränslös i tonåren o tidiga 20-åren, pga saker som hände i min familj då som ingen riktigt kunde hantera. Jag funderar ofta på varför jag reagerade så, nästan som att jag hade en dödslängtan. Och känner en skam runt det, har inte kvar mina vänner från ungdomen pga skäms för mitt beteende då. Varför hjälpte de mig inte undrar jag också ibland. Bor nu på plats där jag inte känner mig hemma, trots otroligt vackert o lugnt o fint. Men mitt ”hemma” är där allt galet hände så vet inte om jag trivts där heller – men känner ändå en längtan tillbaka. Kanske för att kunna får komma tillbaka till barndomen, när allt var fint o innan allt blev tokigt?

    1. Hej Malin – förstår dig och det gör mig ledsen att du inte funnit en plats som känns bra i magen och som hemma.
      Jag funderar också mycket på vad som triggade igång allt det destruktiva – så sorgligt, man vill liksom göra upp med den tiden.

      Kan du testa att flytta hem och lära känna platsen på nytt ?

      1. Det hade jag gärna testat men inser att platsen vi bor på är optimal för barnen med frihet, frisk luft och hav. ”Hemma” är storstad. Egentligen handlar det nog mest om en rotlöshet, en orolighet i magen över allt som blev fel och som jag fortfarande inte gjort upp med. O det kanske gör mig orolig o därför har svårt att komma till ro? Egentligen kanske det inte handlar om platsen utan något i mig som måste läka.

  14. Vad du sätter ord på så många tankar och känslor jag själv bär på ❤️ Blir både sorgsen och glad när jag ser min egna resa Tack

  15. Köpenhamn är mitt Borås. Jag älskade det av hela mitt hjärta, men en kille förstörde det för mig. Jag tvingade mig tillbaka flera gånger för att inte låta honom vinna, men det förstörde nog mer än hjälpte. Det går lättare att åka dit nu, men är alltid en utmaning, hur många år som än gått. Nu är jag i Göteborg, där jag är född. Det är hemma, det är mitt hjärta, men jag tror inte jag helt hittat mitt för alltid än. Eller så är mitt för alltid att ständigt söka något annat.

    1. Tänk att dåliga upplevelser kan sätta sådana spår och göra att man har svårt att uppleva platsen där de ägde rum ~ kroppsminne.
      Man måste inte ha en speciell plats tänker jag ~bara man känner sig trygg och mår bra.
      Kram till dig.

  16. Jag känner så väl igen mig. I allt, framförallt skammen. I många år var jag livrädd för att möta någon från min tidiga tonårstid. Jag var ju också den som älskade konst och att läsa men som ändå umgicks med människor som inte ville mig väl och som jag inte ens tyckte om. Ingen vuxen såg eller förstod. Så sorgligt. Mest sorgligt är hur länge det påverkade mig, gjorde mig rädd och svag. Först i 30-års åldern gick jag i terapi och knöt upp knutar.
    Idag mår jag bra men relationen till min familj är trasslig. Jag förstår mer och mer om mig själv varje dag och äntligen kan jag lyssna till vad jag behöver och sätta upp de gränser jag vill ha. Glad att du skriver om detta. ❤

    1. Så lika i upplevelser ~ undrar om det är för att man är en sökare som kreatör. Tack för ditt avtryck ♥️

  17. I höst flyttar vi tillbaka till min uppväxtstad Uppsala, från hus till lägenhet. Och jag längtar så!
    Hela mitt vuxna liv har jag bott på mindre ort, i villa, ca två mil söder om Uppsala, men är trött på att ta hand om hus och trädgård. Nu blir Stadsparken på andra sidan ån vår trädgård, cafét på hörnet vårt frukosthak, ja du fattar! Vi går mot strömmen och börjar leva stadsliv!

  18. Jag har också lämnat Borås, men inte alls pga samma orsaker. Jag har inte haft en svår tid som tonåring, inte värre än de flesta tror jag, men jag passade aldrig in i Sverige.
    Det visste jag tidigt, redan vid 6 års ålder, men så var jag otroligt försiktig och blyg när jag var yngre så jag lämnade inte Sverige förrän jag var 21 år.
    Platsen jag bor på nu, en mindre ort utanför Paris är “hemma”. Jag har hittat och kunnat köpa mitt drömhus, jag har en trädgård och jag älskar att bo här! Jag har äntligen hittat hem!
    Visst skulle jag vilja ha närmare till havet men jag bor på gång avstånd till en stor skog.
    Som de flesta Boråsare så har jag också en relation till Varberg där jag spenderade alla somrar tills jag flyttade från Sverige. Nu har jag inte kunnat besöka varken Sverige eller Varberg sedan 2019 men jag hoppas att det kan bli av i år! Varberg (Träslövsläge) är platsen dit jag längtar när jag längtar bort eller kanske också lite hem igen.

    1. Hej Alexandra,
      Tänk att du kände det redan som litet barn. Så spännande! Så fint att du fann din plats i Frankrike ~ önskar dig allt gott. Kram till dig