Jag hade stora planer för ett hälsosamt 2021 där jag skulle vara snäll mot mig själv med mycket vila, meditation, träning, bra kost och många kalla bad. Jag skulle också komma igång med olika kosttillskott för att reda ut om detta kunde hjälpa mig med det stora destruktiva ångestpåslag som slog klorna i mig en gång per månad.
Planen var bra och motivationen var på topp – varva konditionsträning med att lyfta tyngder minst fyra gånger i veckan, en timmes promenad varje dag och stretcha ut kroppen i yoga tio minuter varje dag. Mycket vatten, grönsaker, bra fetter, …. Nemas problemas.
Men så blev jag sjuk i corona i början av februari och så gick vi igenom en tung kris i familjen – & nu har jag knappt tränat en enda gång sedan jag blev sjuk. Nu är vi inne i maj.
Mina matvanor ligger inte alls i proportion till min ambition och kosttillskotten har jag ätit upp utan att köpa nya.
Jag ligger efter i allt. I jobb, i föräldraskap, i relationen, i mitt mående, i min trädgård och ja, det finns nog inget som är i fas i mitt liv och jag släcker mest bränder.
Oskönt. Riktigt oskönt faktiskt.
Är så besviken på mig själv.
Jag som dessutom ville dokumentera och skriva kring detta – dela med mig av tips och tricks om att må sitt bästa jag – istället håller jag på och gräver ner mig själv.
Jag jobbar för mycket och sover för lite, har svårt med prioriteringar och äter sämre än vad jag gjort på länge. Har ont i rygg och axlar och blir trött bara av att gå upp för trappan där hemma. Träningsvärk av att bära fem påsar jord från bilen till trädgården… Vad är det som händer?
Ska absolut inte skriva något om vikt eller att jag är ”missnöjd” med min kropp men men den där starka kroppen jag skulle jobba mot, den känns just nu ljusår ifrån mig…
Jag vill orka springa långt med min hund och bada i en evighet med mina barn utan problem – jag vill sova bättre, vara pigg och inte ha ont i ryggen.
Nu är det jag som sätter upp ett schema och prioriterar kroppen. punkt.
Något annat går jag inte med på.
Bland lådor, dagens lunch, kaffekoppar och fakturering. Hjärnan känns som en röra och brinner vid tinningarna och ryggen värker, men jag betar av. Jäklar vad jag betar av.
Har lagt fram en handduk eftersom jag har lovat kroppen ett bad vid bryggan och en bastu efter. Återhämtning står på schemat. Ska bara….
Det finns en fara med att jobba med sitt egna – man blir aldrig klar och ligger alltid efter. Men det positiva är att man äger sin egen tid och lägger upp arbetet precis som man själv vill – gäller att finna en hållbar arbetsmodell som fungerar för kropp och knopp.
Just nu längtar jag efter min trädgård och att läsa min bok. Har ni läst bokcirkelns denna månad?
Det ställde verkligen till det för mig att jag inte fann den som ljudbok – jag har inte haft möjlighet att vara still så mycket det sista.
Jag har lyssnat en del på poddar dock. Lyssnade bland annat på ”Hur kan vi” när Paolo Roberto gästade – var tvungen att bilda min egna uppfattning såklart. Den här är klockren och visar hur jag känner.
Har ni lyssnat & vad har ni att säga om detta?
Ja, ja. Nu så, nu har jag gjort hundra saker samtidigt som jag skriver detta och det är ju ingen bra kombination. Nu är klockan 15.43 och jag sätter punkt.
Undrar om jag hinner bada förresten … Nu har barnen börjat ringa för fullt nämligen, hahaha… Phu, kämpa Kristin.
Har snart tagit mig över denna puckel.
Jag är född och uppvuxen i Borås, uppe på kullen Hedvigsborg – backen upp till höger vid Pelins grusgrop innan du kör in i staden om du kommer söder ifrån.
Borås, även känd som staden med flest regndagar per år, ett mecka för stora tyg- och klädindustrier, en stad fylld av konst och knallar. Jag har alltid haft en känsla av att pengar talar i Borås och att människor över lag bryr sig väldigt mycket om hur det ser ut och mindre om hur det egentligen är.
Men vad vet jag – själv lämnade jag staden då jag var 20 år och svor att jag aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var dock inte staden i sig som gjorde mig illa utan det var snarare vilka sammanhang jag hamnat i som fick mig att hata platsen så mycket.
Mina föräldrar förbjöd mig från att hänga på Hässleholmen då jag blev tonåring men jag blev ändå ihop med Paolo som bodde just där redan i sjunde klass. Jag började också röka Marlboro Light, dricka vad jag än kom över varje helg och visst åkte jag till och med dit för snatteri på Åhléns en gång. Jag svär att det var enda gången jag snattade men det spelar ju inte så stor roll – jag snattade. Jag tog en almanacka med Monet motiv och lite naturgodis efter lång övertalning av min vän Maria. Helt oacceptabelt såklart!
Men kan ni ändå förstå – jag tog en almanacka med Monets näckrosmålningar på, komiskt faktiskt, jag älskade ju hans trädgård så mycket även fast jag var vilsen tonåring på randen till avgrunden.
Jag var på många sätt totalt gränslös och vilsen som tonåring och ägnade inte så mycket tid hemma – jag var på fritidsgården fram till det stängde och helgerna var helt tillägnade fylla, killar och fest. Jag tappade kontakten med mina föräldrar och de blev främlingar för mig.
Vi uppfostrade varandra – mina kompisar och jag.
Och eftersom jag umgicks med människor som var flera år äldre och senare också blev ihop med en fem år äldre kille så var jag på väg utför – minst sagt.
Relationen höll på att kosta mig livet och varade i ungefär fem år – jag hoppade av skolan under första året på gymnasiet, flyttade hemifrån och bröt nästan helt med både familj och vänner. Under dessa år var jag väldigt ensam och levde med våld varje dag under de viktigaste åren i mitt liv.
Jag lyssnade på en podd häromdagen och där en ung driven boråsare intervjuades kring sitt företagande. Med bred boråsdialekt berättade hon sin inspirerande historia. Så häftigt!
Det finns så många grymma entrepenörer uppväxta i denna stad och två av mina största kunder har sitt huvudkontor här, så visst åker jag hit då och då.
Jag tänker att jag vill ha en ny chans – jag vill göra om och göra rätt, men det blir svårt att göra om åren mellan 13 och 21, vad som är gjort är gjort och det får jag finna mig i.
Men undrar om jag kan skapa mig en ny relation till staden och ge den en ny chans.
Ibland träffar jag människor från min ungdom och jag känner mig alltid smutsig i dessa sammanhang – de känner gamla svaga Kristin, hon som gick vilse.
De vet vad jag gick igenom. Det är svårt att förhålla sig till. Jag vill dock inte ursäkta mig för det som var.
Vad jag vill ha är däremot en stor ursäkt från alla som stod vid sidan och såg på – grannar som inte knackade på och hjälpte mig.
Nu bor jag på västkusten – i vackra Varberg, som framförallt är välkänt för att vara en kurort sedan flera hundra år tillbaka och för att platsen lockar surfare från hela världen. Sommarbarn sedan 4 års ålder men flyttade hit permanent då jag fyllt 21 – jag älskar denna stad. Platsen som räddade mig.
Jag funderar ofta på om en plats kan läka. Eller är det så att man gräver där man står och det finns läkande platser överallt i världen, att det bara är att höja blicken, vara nyfiken och utforska dem? Gå ut i naturen och andas djupt. Sätta sig själv i sammanhang som får kroppen och sinnet att vila.
Men här – närheten till havet, där många cyklar och badar på lunchen året om och tar ledigt från jobbet när det är vind och bra surf – tempot och den avslappnande mentaliteten gör något med mig. Platsen och människorna här får mig att vilja vara mitt bästa jag.
Att ta en löptur längs strandpromenaden och kliva i för en simtur vid Subbe Fyr eller bara stå i badrumsfönstret och borsta tänderna medan solen sakta sjunker ner i havet bakom hustaken. Det är fint så. Och fler rosa solnedgångar har vi framför oss.
Vi har ett liv framför oss – spännande, vackert och ogjort. Oavsett vad vi gått igenom.
Bor ni på en plats ni älskar? Vad har ni lämnat? Finns det en plats ni inte vill återvända till, eller finns det en plats ni behöver förlåta?
Låt oss snacka i kommentarsfältet.
Här kommer en liten uppdatering om vad som händer i trädgården just nu.
Jag har fullt upp med att gräva ner mina dahlior, omskola sommarblommor, skapa trädgårdsland, röja i gamla rabatter och klippa ner vad som stjäl sol i mina blomsterbäddar. Mitt i allt detta blommar nu körsbär och äppleträd för fullt och min hund smaskar i sig bokashikomposten…
Inte undra på att det är skralt med blogginlägg för det finns ju en familj och två företag att ta hand om också.
Den här härliga drejskivan står nu alltså här och väntar tålmodigt på mig. Allt blir bra och den finns kvar. En sak i taget.
Passar på att skörda av tulpaner och skapar mig vackra buketter. Jag har beställt en hel del förädlade sorter och jag sparar inte löken efter jag skördat.
Jag är absolut ingen expert på tulpaner men lite har jag snappat upp.
Många tror att tulpaner återkommer år efter år när man väl har planterat dem. Men så är det tyvärr inte för alla lökar. Dessa förädlade tulpaner är för det mesta ettåriga växter.
Och eftersom jag skördar dem så kommer ingen näring tillbaka till löken igen så den har kraft till att bilda sidolökar som blommar nästa år.
Men det finns tulpaner som klarar av att producera nya lökar som blommar året efter, då kan man tro att det är samma lök som kommer åter när det är sidolökar som växer ut. @hannawendelbo har flera tulpanlökar som blommar om år efter år men det är för att hon inte skördat av dem utan låter dem vissna ner under hennes pioner i rabatterna.
Vill man ha tulpaner som blommar om så finns det vissa botaniska sorter och Darwin hybrider man kan välja ~ de har bättre egenskaper för att bilda sidolökar. Jag rekommenderar er att googla vilka sorter som är lämpade för detta.
Alla mina tulpanlökar behandlar jag som ettåriga & de hamnar på komposten efter jag plockat mängder av sådana här buketter.
Men vill du testa och låta dina lökar övervintra till nästa år även fast du plockat av dem så tycker jag absolut du ska göra det – de kan ju ha skapat sidolökar och blomma igen.
I mitt kök just nu.
Litet köksland på gång….
Och här händer det grejer. Undrar hur jag ska få plats med allt i trädgården, det har visat sig att jag har en hel del som frösått sig självt där ute och det kommer upp mängder av klint, vallmo och solrosor. Naturen har verkligen sin egen gång.
Rosenskäror, eternell och ringblomma väntar i alla fall på att få komma ner i rabatterna…
Hoppas ni har en skön helg och gör det som får er må bra.
Snälla dra i bromsen för jag hinner inte med. Varje år lovar jag att jag inte ska upprepa samma misstag nästa vår – men ändå står jag här och har tackat ja till för mycket samtidigt som hela Sverige blommar i rosa bubbelgum och alla dahlior ska grävas ner.
– jag vill ha en vecka till att komma ikapp i mitt hem
-jag vill ha en vecka till att komma ikapp i trädgården
-jag måste ha en vecka minst (!) att komma ikapp i mitt jobb
-jag vill ha en vecka för att komma igång med träningen igen och bada vid bryggan
-jag vill sova och läsa i en vecka också
-och så vill jag bara ligga under äppelträdet och titta upp i himlen med lillebror
-lära mig dreja vill jag ju också….
Snälla fina Maj.
Kan vi lösa ovan önskningar? Hur får vi ihop det? Går det?
Jag vet att jag var tidsoptimist i år igen, att jag aldrig lär mig. snark.
Men jag lovar dyrt och heligt att jag ska bättra mig till nästa vår…
