Det är lördag kväll och jag har precis kommit ut från bastun, duschat och ställt mig med maten. De andra i familjen spelar VR tills de blir alldeles svettiga och har laddat för en riktigt bra familjefilm efter middagen. Tur allt gör sig själv i ugn så jag kan slå mig ner och skriva några rader till er.
Jag har beslutat mig för att skjuta upp bokcirkeln denna gång – jag har inte hunnit läsa klart och flera av er har skrivit till mig om att de sitter i samma sits. Är det ok?
Maj är ju full av allt – vi får läsa sen.
Kolla vad det blommar i min trädgård! Och nu ska alla sommarblommor ner i rabatterna. Gräver nog ner det sista imorgon….
Men alltså tulpanerna! Kan vi ta en stund och bara glo och njuta av detta?
Jag ställer dem överallt – en bukett har till och med åkt in vid drejskivan i ateljén.
Den är inte välanvänd men den finns ju kvar – snart kommer en toppmatad ugn och så har jag beställt tre glasyrer i olika nyanser. Brunt, gult och vitt. Och lite aska. Har ingen aning om vad man ska ha det till men såg att en keramiker använde det i processen. Ska lära mig. En sak i taget. Jösses vad jag längtar efter att utmana mig med något nytt.
Hoppas ni har en mysig helg.
Missa inte Hanna Wendelbos och min live imorgon kl 10.00 på Instagram förresten.
Så glad att den är en sådan succe – över 29 000 personer har nu sett vårt senaste avsnitt då jag var resande reporter från Mårbacka och Hanna visade sin planering för trädgården. Kollar ni på oss om söndagarna?
Kan ni ge mig lite feedback på vad ni tycker?
Hej. Stig in i mitt kök vetja – här tronar tulpanbuketterna upp sig på skåpen och tavlorna är så många så de får inte ens plats på väggen. Sarah Klang står för soundtracket denna torsdag och dagen går precis i den takt jag behöver. Klängväxten är i blom i köksfönstret, jag brygger tekanna efter tekanna och bär med mig ut i trädgården eller till soffan.
Idag har jag bara varit hemma med undantag för promenader i skogen med Boris – jag har hämtat hem och försökta landa.
Så här kommer nu ett långt inlägg med mängder av bilder från min förmiddag. Blogginlägget innehåller information om min egna verksamhet.
Jag packade upp vårt nya smycket och hängde det runt min hals. Så vackert och magen pirrade härligt av att det äntligen var ett färdigt halsband – från idé till handling och sedan till klar produkt. Det är en resa.
Vill ni höra mer om den?
Ser ni – det är Hanna Wendelbos vackra pelargon som vi skapat både linneplagg och anteckningböcker av – nu även en vacker amulett i silver som hänger alldeles lagom tungt runt halsen.
Det är Johanna Garmland som gör alla våra smycken och våra andra Mårbacka smycken har sålt så himla bra – det är till och med många som lämnat in sitt gamla guld och skapat vår design med.
Vi har ett smycke som heter Subbe Fyr, fyren här i Varberg – det är väldigt uppskattat också. Så glad för det fina samarbetet med Johanna.
Vi lanserar detta smycke i början av juni då vi släpper hela kollektionen med mönstrade linneplagg.
Men en annan rolig grej – vi lanserar tröjor i finaste merinoull på söndag. 100% europeisk merinoull – så stolt och glad över detta.
Jag tycker det är fint att stoppa in den tjocka tröjan i brallan så här.
Här har jag suttit och jobbat idag. Men du – följ med mig ut i trädgården nu istället….
Här blommar det för fullt och trädgården blänker av regnet som föll denna morgon.
Det gäller att dokumentera körsbärsblomningen innan den är över – det går fort nu.
De stackars tulpanerna kom för en kort visit detta år – maj var så kall så de var sega som tusan och sedan stod de helt plötsligt där i full blomprakt och jag började skörda till vackra buketter. Men nu får de snart maka på sig för här ska ner dahlior, vallmo och slöjsilja.
Plockade mig en stor bukett.
Kaffe eller te här i?
Första koppen är alltid kaffe och sedan kör jag te resten av dagen för att magen ska må bra.
Kära Boris, min följeslagare här ute. Blir lite sur när han gräver i rabatterna dock – det är tyvärr efter katterna i området använt den som sin toalett… blä.
Ett fång kommer lastat med regntunga tulpaner, äppelblom och körsbärskvistar.
Och se – här har jag samlat ihop alla kaffemuggar jag fann utspridda i trädgården idag. De vackra till höger är från Götefors och säljs nu i butiken hos oss i Varberg. Kom in och hälsa på denna lördag vetja – då kan ni prova både tröja och spana in vår kökskollektion.
På jordigt bord i växthuset – här hamnade min bukett innan jag gick in och jobbade vidare.
Fast nu ska jag slå ihop datorn och plocka med mig den här boken ut i bastun. Övar ju på att välja livsnjut och skapa stunder av vila eller av rörelse för kroppen. Har börjat äta mina kosttillskott igen och andas djupare. Allt kommer bli bra.
Jag hade stora planer för ett hälsosamt 2021 där jag skulle vara snäll mot mig själv med mycket vila, meditation, träning, bra kost och många kalla bad. Jag skulle också komma igång med olika kosttillskott för att reda ut om detta kunde hjälpa mig med det stora destruktiva ångestpåslag som slog klorna i mig en gång per månad.
Planen var bra och motivationen var på topp – varva konditionsträning med att lyfta tyngder minst fyra gånger i veckan, en timmes promenad varje dag och stretcha ut kroppen i yoga tio minuter varje dag. Mycket vatten, grönsaker, bra fetter, …. Nemas problemas.
Men så blev jag sjuk i corona i början av februari och så gick vi igenom en tung kris i familjen – & nu har jag knappt tränat en enda gång sedan jag blev sjuk. Nu är vi inne i maj.
Mina matvanor ligger inte alls i proportion till min ambition och kosttillskotten har jag ätit upp utan att köpa nya.
Jag ligger efter i allt. I jobb, i föräldraskap, i relationen, i mitt mående, i min trädgård och ja, det finns nog inget som är i fas i mitt liv och jag släcker mest bränder.
Oskönt. Riktigt oskönt faktiskt.
Är så besviken på mig själv.
Jag som dessutom ville dokumentera och skriva kring detta – dela med mig av tips och tricks om att må sitt bästa jag – istället håller jag på och gräver ner mig själv.
Jag jobbar för mycket och sover för lite, har svårt med prioriteringar och äter sämre än vad jag gjort på länge. Har ont i rygg och axlar och blir trött bara av att gå upp för trappan där hemma. Träningsvärk av att bära fem påsar jord från bilen till trädgården… Vad är det som händer?
Ska absolut inte skriva något om vikt eller att jag är ”missnöjd” med min kropp men men den där starka kroppen jag skulle jobba mot, den känns just nu ljusår ifrån mig…
Jag vill orka springa långt med min hund och bada i en evighet med mina barn utan problem – jag vill sova bättre, vara pigg och inte ha ont i ryggen.
Nu är det jag som sätter upp ett schema och prioriterar kroppen. punkt.
Något annat går jag inte med på.
Bland lådor, dagens lunch, kaffekoppar och fakturering. Hjärnan känns som en röra och brinner vid tinningarna och ryggen värker, men jag betar av. Jäklar vad jag betar av.
Har lagt fram en handduk eftersom jag har lovat kroppen ett bad vid bryggan och en bastu efter. Återhämtning står på schemat. Ska bara….
Det finns en fara med att jobba med sitt egna – man blir aldrig klar och ligger alltid efter. Men det positiva är att man äger sin egen tid och lägger upp arbetet precis som man själv vill – gäller att finna en hållbar arbetsmodell som fungerar för kropp och knopp.
Just nu längtar jag efter min trädgård och att läsa min bok. Har ni läst bokcirkelns denna månad?
Det ställde verkligen till det för mig att jag inte fann den som ljudbok – jag har inte haft möjlighet att vara still så mycket det sista.
Jag har lyssnat en del på poddar dock. Lyssnade bland annat på ”Hur kan vi” när Paolo Roberto gästade – var tvungen att bilda min egna uppfattning såklart. Den här är klockren och visar hur jag känner.
Har ni lyssnat & vad har ni att säga om detta?
Ja, ja. Nu så, nu har jag gjort hundra saker samtidigt som jag skriver detta och det är ju ingen bra kombination. Nu är klockan 15.43 och jag sätter punkt.
Undrar om jag hinner bada förresten … Nu har barnen börjat ringa för fullt nämligen, hahaha… Phu, kämpa Kristin.
Har snart tagit mig över denna puckel.
Jag är född och uppvuxen i Borås, uppe på kullen Hedvigsborg – backen upp till höger vid Pelins grusgrop innan du kör in i staden om du kommer söder ifrån.
Borås, även känd som staden med flest regndagar per år, ett mecka för stora tyg- och klädindustrier, en stad fylld av konst och knallar. Jag har alltid haft en känsla av att pengar talar i Borås och att människor över lag bryr sig väldigt mycket om hur det ser ut och mindre om hur det egentligen är.
Men vad vet jag – själv lämnade jag staden då jag var 20 år och svor att jag aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var dock inte staden i sig som gjorde mig illa utan det var snarare vilka sammanhang jag hamnat i som fick mig att hata platsen så mycket.
Mina föräldrar förbjöd mig från att hänga på Hässleholmen då jag blev tonåring men jag blev ändå ihop med Paolo som bodde just där redan i sjunde klass. Jag började också röka Marlboro Light, dricka vad jag än kom över varje helg och visst åkte jag till och med dit för snatteri på Åhléns en gång. Jag svär att det var enda gången jag snattade men det spelar ju inte så stor roll – jag snattade. Jag tog en almanacka med Monet motiv och lite naturgodis efter lång övertalning av min vän Maria. Helt oacceptabelt såklart!
Men kan ni ändå förstå – jag tog en almanacka med Monets näckrosmålningar på, komiskt faktiskt, jag älskade ju hans trädgård så mycket även fast jag var vilsen tonåring på randen till avgrunden.
Jag var på många sätt totalt gränslös och vilsen som tonåring och ägnade inte så mycket tid hemma – jag var på fritidsgården fram till det stängde och helgerna var helt tillägnade fylla, killar och fest. Jag tappade kontakten med mina föräldrar och de blev främlingar för mig.
Vi uppfostrade varandra – mina kompisar och jag.
Och eftersom jag umgicks med människor som var flera år äldre och senare också blev ihop med en fem år äldre kille så var jag på väg utför – minst sagt.
Relationen höll på att kosta mig livet och varade i ungefär fem år – jag hoppade av skolan under första året på gymnasiet, flyttade hemifrån och bröt nästan helt med både familj och vänner. Under dessa år var jag väldigt ensam och levde med våld varje dag under de viktigaste åren i mitt liv.
Jag lyssnade på en podd häromdagen och där en ung driven boråsare intervjuades kring sitt företagande. Med bred boråsdialekt berättade hon sin inspirerande historia. Så häftigt!
Det finns så många grymma entrepenörer uppväxta i denna stad och två av mina största kunder har sitt huvudkontor här, så visst åker jag hit då och då.
Jag tänker att jag vill ha en ny chans – jag vill göra om och göra rätt, men det blir svårt att göra om åren mellan 13 och 21, vad som är gjort är gjort och det får jag finna mig i.
Men undrar om jag kan skapa mig en ny relation till staden och ge den en ny chans.
Ibland träffar jag människor från min ungdom och jag känner mig alltid smutsig i dessa sammanhang – de känner gamla svaga Kristin, hon som gick vilse.
De vet vad jag gick igenom. Det är svårt att förhålla sig till. Jag vill dock inte ursäkta mig för det som var.
Vad jag vill ha är däremot en stor ursäkt från alla som stod vid sidan och såg på – grannar som inte knackade på och hjälpte mig.
Nu bor jag på västkusten – i vackra Varberg, som framförallt är välkänt för att vara en kurort sedan flera hundra år tillbaka och för att platsen lockar surfare från hela världen. Sommarbarn sedan 4 års ålder men flyttade hit permanent då jag fyllt 21 – jag älskar denna stad. Platsen som räddade mig.
Jag funderar ofta på om en plats kan läka. Eller är det så att man gräver där man står och det finns läkande platser överallt i världen, att det bara är att höja blicken, vara nyfiken och utforska dem? Gå ut i naturen och andas djupt. Sätta sig själv i sammanhang som får kroppen och sinnet att vila.
Men här – närheten till havet, där många cyklar och badar på lunchen året om och tar ledigt från jobbet när det är vind och bra surf – tempot och den avslappnande mentaliteten gör något med mig. Platsen och människorna här får mig att vilja vara mitt bästa jag.
Att ta en löptur längs strandpromenaden och kliva i för en simtur vid Subbe Fyr eller bara stå i badrumsfönstret och borsta tänderna medan solen sakta sjunker ner i havet bakom hustaken. Det är fint så. Och fler rosa solnedgångar har vi framför oss.
Vi har ett liv framför oss – spännande, vackert och ogjort. Oavsett vad vi gått igenom.
Bor ni på en plats ni älskar? Vad har ni lämnat? Finns det en plats ni inte vill återvända till, eller finns det en plats ni behöver förlåta?
Låt oss snacka i kommentarsfältet.
