Här kommer ett mitt i veckan hej! Jag står och kollar tekniken till kvällens event där jag ska föreläsa på Jane i Jönköping. Check på allt så nu ska jag bara kissa och dricka lite vatten innan gästerna börjar anlända.
Jag kommer prata mycket om social hållbarhet med fokus på relationer och så kommer jag givetvis dela med mig av hur jag jobbar med mina digitala kanaler. I år är jag inne på tolfte året med bloggen!
Jag har en redan satt presentation men jag går alltid in och pillar och ändrar för att anpassa det för tillfället och för att uppdatera så att allt känns aktuellt och relevant. Ikväll kommer jag för första gången berätta om min nya verksamhet och det känns himla pirrigt såklart.
Denna vecka jobbar jag med den grafiska profilen och det som kändes helt rätt igår börjar jag helt plötsligt tvivla på idag – bra! Det gör att jag måste motivera mina beslut och väga för och emot. Nä, nu börjar gäster droppa in.
Jag uppskattar en öppen dialog och då människor delar med sig av sina erfarenheter på bloggar. Ibland kan det bli lite vasst i tonen i kommentarsfältet och då växer naturligvis en stor olust i magen – men i överlag så är de flesta väldigt positiva. Speciellt när man är delar svårigheter i livet.
Jag läser Sofia Woods blogg med stor behållning. Hon är en fantastisk skribent, ödmjuk, klok och intressant. Uppskattar också alla smarta och reflekterande kommentarer som hennes följare lämnar. Inlägget om ”att kapitalisera på sin öppenhet” tyckte jag var mycket bra – Sofias kloka tankar sätter verkligen fingret på hur jag själv känner.
Kommentar hos Sofia: ”Jag tänker också på att det är ett arbete att blogga. Precis som att skriva en bok, göra tidning eller att jobba med pr eller kanske läkare. Man kallar det ju inte att en författare ”kapitaliserar” på sin dramatiska fantasi eller någon inredare kapitaliserar på folks ängslighet att ha rätt slags möbler. Alla känslor skall ju ingå i det som har kommit att bli bloggcontent och det finns ju uppenbart spelregler för vad som läsarna vill ha. Det är ju snarare så att bloggaren i många fall gör en uppoffring med att öppna upp sig för att faktiskt kunna vara en intressant blogg. Men det är en mkt intressant diskussion och det är precis såna här resonemang som jag tycker är så intressant att läsa hos dig Sofia.”
Jag sitter och förbereder mig inför en presentation och gick tillbaka bland mina egna inlägg under kategorin ”Personligt”. Under 2019 var ett av mina mål att öppna upp mer och prata om ämnen som berör mig på bloggen – bryta stigman och våga skriva om ämnen som ligger mig nära hjärtat för jag vet att jag kan göra skillnad i samhället genom att dela.
Här kommer därför ett litet urval av dessa inlägg från förra året.
Om medberoende:
…vi gick och köpte en flaska vatten till honom, fortsatte vår promenad och pratade om hur viktigt det är att se människor. Jag tänkte på mannen bakom missbruket. En pappa, bror, man eller son. Kanske alltihop.
Jag tänker också att bakom varje missbruk ligger omedicinerad & ej behandlad psykisk ohälsa. De klarar inte av den verkliga världen och stoppar sig fulla med skiten för att slippa ha så ont. inom. Ofta är ett drog- eller alkhohol missbruk en samsjukdom till ADHD.
Om man inte bryr sig om denna klick människor i vårt samhälle och ej kan relatera så kanske man istället kan vara intresserad av vad de kostar samhället varje år. Inom vården, socialtjänsten och hos polisen.
Jag läste att psykisk sjukdom står för 46 % av sjukskrivningarna i Sverige 2018 ändå så går knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten till psykiatrin i Sverige varje år. Läs hela inlägget här>>
Om NPF:
Visste du att ADHD och autism är bland de diagnoser som har högst ärftlighet?
Både psykiska och fysiska. De är mycket mer ärftliga än till exempel högt blodtryck och diabetes.
& de diagnoserna ifrågasätter vi inte huruvida de skulle existera eller vara biologiska…
Jag vet att mina barn har ärvt ADHD och ADD från min sida av familjen och jag är otroligt ledsen över att jag gett mina barn “sämre” förutsättningar för att kunna klara av att leva i samhället.
Jag frågade min man en gång om han har dåligt samvete över att våra barn är allergiska och astmatiska. Precis som han är och var som barn.
-Nej, aldrig, svarade han förvånat.
Vet inte hur många gånger vi har fått åka in till sjukhuset om nätterna då vår lilla kille inte kunnat andas och sedan fått stanna flera dagar med behandlingar av adrenalin och syrgasmask. Det begränsar vardagen – man blir extra trött under förkylningstider och kan inte vara med på samma sätt bland kompisar. Man har då inte samma förutsättningar. Läs hela inlägget här>>
Jag kämpar verkligen med höga toppar och djupa dalar i mitt liv.
& hjärnan är sannerligen en märklig och fantastisk muskel.
Jag har så mycket i mitt liv att tacka för hur min hjärna fungerar. Den är snabb och full av kreativitet, beslutsamhet, mod & drömmar.
Men jag har också så mycket jag förbannar med den – den är ett enda kaos av olika tankar och idéer samt i ständig konflikt. Den gör mig totalt utmattad. Läs hela inlägget här>>
Om våld i nära relationer:
Under detta år är ett av mina mål på bloggen att öppna upp mer och prata om ämnen som berör mig – där jag känner att jag kan göra skillnad i samhället.
Närmst mitt hjärta är Mäns våld mot kvinnor och Unga relationer.
Mitt fokus har aldrig legat på att straffa män utan det ligger på att förebygga våld, dela med mig av fakta kring detta stora samhällsproblem och hjälpa utsatta kvinnor och barn. Läs hela inlägget här>>
Får plötsligt en känsla av att jag måste skriva om det här. Nu.
Jag har skrivit i duschen. På hundpromenader. I bilen. På väg in i sömnen. I trädgården. Men texterna har inte blött ut ur mina fingrar och över tangentbordet än. Nu sitter jag här och vill berätta.
Jag var 21 år då jag lämnade. Men nu förstår jag att det slutade inte där. Läs hela inlägget här>>
Här viner vinden på västkusten, regnet piskar på rutorna och jag tror faktiskt det är stormvarning. Min kompis frågade om jag skulle med ut i vattnet på brädan igår och jag svarade ett glatt ”javisst” – men nu börjar jag vackla.
Kanske en loppistur, bastu, en bra film, kortspel och en riktigt lång middag passar min lördag bättre…
Fast man har ju kul när man väl är i vattnet såklart. Vi får se.
Jo, jag ville visa er smycket som Igor skapade själv hos guldsmeden Johanna Garmland i Katrineholm. Vi var där av helt andra anledningar egentligen men jag visste ju hur intresserad Igor är av smycken så jag tog med honom till verkstaden.
Lyllos honom – han fick nämligen smälta, banka, fila och putsa ett helt eget.
Och kolla – han stansade in sitt egna namn och på den helt smälta lilla kulan stansade han ett I. Dessa är gjorda av gamla silvergafflar så det är helt återvunnet silver.
Så här gick det till.
Först värmde de silvret. Man ska inte vara rädd för elden sa Johanna och Igor gjorde stora ögon.
Sedan plattade de till silvret i en maskin som nästan såg ut som en pastamaskin. Johanna berättade att den här verkstaden är så bra för de behöver nästan ingen el alls – de kan fortsätta jobba med sina maskiner även då det är strömavbrott.
En väldigt fin verkstad. Ögonen fastnade på vackra saker vart än man tittade.
De här smyckena hade Johannas mamma gjort – nästan så ville stoppa ner i fickan och bära med hem. Otroligt vackert!
Fila, fila, fila…
Nu var det dags att stansa in Igors namn med rätt bokstäver.
Vilket teamwork va! Veckans höjdpunkt under sportlovet.
Tack Johanna.
Hej där. Hälsning direkt från soffan med mössa på eftersom det är så trist att tvätta håret. Här kommer ett transperent inlägg med en tillbakablick i livet.
Jag lyssnade på Billgren & Woods podd där de pratade om moderskapet. Om hur flödena fylls av det perfekta mammalivet, ammande mammor och gulliga ungar. Visar det en skev bild av verkligheten?
Väldigt bra podd för övrigt med kloka reflektioner.
Det är en lite fiktiv värld för mig – allt det där härliga och vackra är i och för sig ingen lögn bara för att man inte visar upp kräksjukan, Kalle Anka-tröjan, konflikterna och kaoset som alla familjer har. Så gör ju jag också.
Jag ser det snarare som att en kreatör funnit sitt forum där hon kan vara visuellt kreativ med form och färg och gräver där hon står, mitt i hemmalivet med barn. Och tusan, det vet vi väl alla att man vill skapa lite guldkant på den vardagen.
Fel blir det dock i hjärnan då det blir en norm och man börjar jämföra sig med den här bilden av hur det är att vara mamma.
Jag tycker det är så himla vackert och fint dock.
Men nu tänker jag krydda den här onsdagen med lite motvikt till just den bilden av mammalivet.
Jag känner en stor sorg och skam över hur moderskapet har varit för mig stundtals. Låt mig ge dig en inblick i hur mitt första år som mamma var.
En annan dag ska jag berätta för er hur om hur livet som tonårsmamma också kan se ut.
Jag blev gravid när jag var 19 år med min första son. Jag hade då levt i en relation där jag regelbundet blev fysiskt och psykiskt misshandlad sedan 16 års ålder och var vid detta laget väldigt isolerad från familj och vänner. Jag var ensam och kände mig smärtsamt oälskad och övergiven. Jag var också väldigt förvirrad och traumatiserad.
När jag kissade på den där stickan så vände livet – jag tänkte att om jag bara blir mamma så löser allt sig. Jag blir inte ensam längre – ett barn älskar alltid sin mamma. Kanske det mest egoistiska beslut jag tagit.
Att föda ett barn rakt in i ett liv där jag inte ens kunde skydda mig själv – hur skulle jag då kunna skydda ett barn.
I maj 1999 födde jag min första son. Han föddes med navelsträngen virad runt halsen och med bakterier i lungorna. Så efter bara något dygn blev han väldigt sjuk och fick förflyttas till neonetala avdelningen och fick intravenöst antibiotika via en sond fastsatt i skalpen. Jag blev kvar på avdelningen för nyförlösta mammor och de kallade på mig då jag skulle amma. Väldigt konstig situation känner jag nu i efterhand – varför fick jag inte vara med mitt barn? Varför fick jag inget rum på samma avdelning?
Pappan kom och hälsade på en gång under denna tid & jag tror vi stannade på sjukhuset i 2 veckor innan vi skrevs ut och fick därefter gå på täta kontroller på sjukhuset.
När jag kom hem så insåg jag ganska snabbt att inget i relationen var förändrat bara för att jag hade ett barn på min arm. Det var snarare ännu svårare för mig att parera det minfält jag levde i då jag behövde anpassa mig efter barnets behov – sömn, närvaro och amning. Jag sov väldigt lite detta år men jag fann ändå en väldigt stor tröst i att vara mamma, jag kände mig betydelsefull.
Under den här tiden så blev det väldigt viktigt för mig att skapa vackert runt om. Jag skapade miljöer, små projekt och jag drömde mig bort. Jag är verkligen världens bästa dagdrömmare och det har många gånger varit min räddning.
När min son var 14 månader insåg jag att om vi stannar här så kommer vi nog inte överleva. & jag hade förmodligen aldrig haft modet att lämna om det inte var för mitt barn. Jag behövde skydda honom från att växa upp i den här miljön. Och på ett sätt blev ju då moderskapet min räddning.
Vi flyttade in i ett skyddat kvinnoboende på andra sidan Sverige och sedan rakt in i famnen på familjerätten och socialtjänsten. De gjorde definitivt inte livet lättare för mig och det är delvis därför jag engagerar mig i frågor kring att skydda kvinnor och barn nu som vuxen.
Direkt från Unizons mailutskick:
Barn tvingas gång på gång till umgänge med dokumenterat våldsamma pappor tvärt emot barnets uttryckliga vilja och mot all kunskap som idag finns om att barn inte kan läka från våld så länge våldet pågår. Fungerande familjefridsteam slås sönder med argumentation att socialtjänsten ska spara pengar. Mångåriga samarbeten försvinner och inga nya tillkommer. Pressade socialsekreterare ser våldet men kan inte besluta om det skydd och stöd som behövs.
Egentligen har inte inlägget något med hur moderskapet visas upp i sociala medier – eller så har det. Jag ville bara ge en motvikt och visa en parallell värld till allt.
Jag älskar alla mina barn gränslöst och vill skydda dem från allt ont. Men moderskapet kan vara det mest smärtsamma som finns. Du kan inte värja dig mot den skuld och skam det ger då du inte kan skydda ditt barn ifrån sjukdomar, våld, psykisk ohälsa, utanförskap, destruktivt umgänge, droger och mycket mer.
Det finns där, rakt framför näsan på varje unge – i alla städer, i alla skolor och vid varje skärm. & även i många hemmiljöer.
Kom ihåg – Alla mammor gör så gott de kan utefter sin egna förmåga. Ibland är omständigheterna i livet upp och ner – det enda rådet jag kan ge är att våga prata med andra. Bryt stigman och bredda kunskap.
Slutligen, sociala medier är en liten skärva av livet så ta det inte på för stort allvar – sluta jämföra dig.
Sitter i en hotellsäng och redigerar bilder – barnen sover och jag hämtade precis en kopp kaffe från frukostbuffén. Vi har sportlov och barnen och jag har begett oss inåt landet. Första stoppet var hemma hos familjen Mokkasin – vår tids Carl Larsson-familj om du frågar mig.
Här fångade jag Sofia mitt i frukoststöket.
Barnen trillade in en och en för att fixa sina morgonmackor och vi yrde runt med projektplaneringar och kreativt drömmeri.
& så drog vi fram kameran lite då och då också.
Detta hem är magi. Så långt från ängsligt man kan komma – här är liksom en pågående process och kreativ verkstad hela tiden plus att allt är så vackert så man vill typ vill stoppa det i munnen, krama det ellet plocka med hem.
Jag ligger mitt i en konceptutveckling för min verksamhet och har fått fin hjälp och kreativt stöd av Sofia och hennes man Kristo. Sofia och min hjärna fungerar lite likadant och det är skönt att jobba ihop med liksasinnade.
Solen flödade in och vinden ven utanför. Har faktiskt varit lite läskigt att vara ute och köra när det har varit så mycket olyckor på grund av stormen, speciellt då man har sina barn i bilen.
Drömklänningar och skåpets skåp. Den benvita fyndade Sofia nyligen på loppis och klart jag tvingade henne att dra på sig den så jag skulle få se hur den satt. Så synd att jag inte fick med det på bild.
En hel del hårddiskar.
Undrar vad det ligger på dessa…? Boken kanske? Eller nya projekt? Har hon hängt upp en nylonstrumpa där? Märker hon om man snor med sig stråväskan hem tro?
Man kan ju titta på denna bilden en evighet och fantisera ihop de mest spännande sagor i huvdet om kreatören som verkar i detta kontor.
Så kom supertalangen Johanna Garmlamd för att delta i vårt möte. Jag har följt Johannas arbete genom åren och är så imponerad av det hantverk hon utför.
Johanna är tredje generationen guldsmed i sin familj. Hennes företag är grundat av morfar Helge år 1934 och hennes mamma Inga tog senare efter. Johanna har i sin tur gått som lärling hos både morfar och mamma & samtidigt varvat med tekniska guldsmeds högskolan i Köpenhamn. Wow!
Så himla duktig alltså!
Vi drog vidare till hennes verkstad och den som följer oss i storys vet vad som hände där. Men jag sparar på det blogginlägget lite till.
Tycker om ett levande hus som detta.
Barn, hund, man, jobb, liv, måltider, skratt… Allt blandas ihop och alla får vara med.
Gulligaste Chester. Hade först tänkt ha med Boris men då hade ju Jonas blivit så ensam där bhemma.
Jag har liknande svalor där hemma som jag fått av Sofia.
Kanske ska hålla utkik efter en sådan här ljuskrona till vårt kök – otroligt vacker.
Och de här blommorna. Tjatar på Sofia och säger att hon måste börja sälja. Men hallå – hur prissätter man något sådant egentligen? De tar ju en evighet att göra, är världens pill och ett makalöst konstverk.
Precis när vi skulle åka kom vi på att vi skulle beställa blomsterfrön och bestämma tapeter också. Så detta blev nästan gjort på två minuter…
Kristo tar allt med ro.
Min Jonas och han påminner väldigt mycket om varandra. Stabilt och tryggt. Skönt.
”Nu så – Nu åååååker viiiiii! ta på er skorna!!” ropade jag men kom då precis själv på att jag nog skulle knäppa en bild i deras sovrum innan jag tog på mig mina egna skor.
Där har de precis tapetserat med den nya kollektionen från Falsterbo, precis som jag gjort i hallen. Den här heter Dahlia Garden, väldigt fin.
Så där. Hoppas du har orkat ta dig igenom hela inlägget hit nu.
Ses snart igen.
