Hjärtefrågor

Efter surf, om att vara förälder och så.

Jag kommer hem från havet efter surf, drar av mig våtdräkten och tappar upp ett varmt bad. Det jobbigaste med surf i Sverige är att ta på och av våtdräkten – helt klart.
Jag bär med mig datorn och ställer på den lilla byrån bredvid mitt badkar. Eftersom jag tillbringade förra veckan och hela söndagen med att plöja varenda romantisk fånig film på Netflix så slår jag på Wahlgrens värld för att sväva bort en stund. Har absolut ingen plats i skallen för dokumentärer och tunga filmer just nu – ge mig lite flykt och värme i bröstet tack.
Jag får på avsnittet där familjen Wahlgren pratar om ätstörningar. Smärtsamt och igenkännande att se. Full av respekt för att de orkar dela det komplexa i att leva med den här sortens sjukdom till offentligheten. Det breddar verkligen kunskap och förståelse.

Jag vet inget om den familjen alls. Det enda jag vet är att jag beundrar deras talanger och drivkrafter.
Men jag kan verkligen relatera till hur det är att vara mamma till ett sjukt barn. Alla desperata samtal till vården och myndigheter. Och samtalen med barnet självt. Tippandet på tårna. Skräcken. Ångesten. Maktlösheten. Rädslan.

Vi har levt med en beroendesjukdom av narkotika i många år nu. De sista sex har varit en mardröm och jag har vandrat runt som en zombie många dagar – varit beredd på dödsbesked vid ytterdörren dygnet runt under vissa perioder och undrat vart mitt barn är. Jag har stålsatt mig och funderat över om jag kommer falla ihop och inte kunna andas eller bli mer handlingskraftig och börja styra upp. Det gör något med dig som förälder och människa. Att kastas mellan hopp, förtvivlan och vanmakt på det här sättet under många år. Jag vet hur det är att vara mamma till ett barn som utplånar sig själv och sakta tar livet av sig. Jag vet hur vidrig den här sortens sjukdom är och hur svårt det är att bli frisk.

Dessa stigmatiserade sjukdomar finns det oerhört lite förståelse för i samhället. Den allmänna uppfattningen tycks vara ”men ni får väl säga till, ställ krav!”
Som anhörig står du oerhört ensam i din sorg och får kämpa för att få hjälp för den sjuka i vården – om den sjuka ens vill ha hjälp, det är verkligen inte alltid så. Den sjuka bollas runt bland instanser och hamnar utanför samhällets snäva regelverk.
Jag skriver inte om denna del av mitt liv här på bloggen – det är snårigt med integriteten och jag har nog med självhat för mig själv som förälder.  Jag vill skydda mig från dömande främlingar som inte känner till helheten.

Har du ett barn som lider av ätstörningar, missbruk eller annat självskadebeteende ska du veta att detta kan vara en följdsjukdom till oupptäckt och obehandlad adhd. Att söka hjälp för adhd behöver inte betyda medicinering – det kan betyda ett ändrat sätt och verktyg för att möta ditt barn där det är och inte falla för samhällets normer om hur barnuppfostran ser ut. Dessa barn behöver ett lågaffektivt bemötande, förståelse och extra stöd för att kunna klara saker i vardagen som andra tar för givet.

Alla familjer kämpar med sitt egna öde. Det finns inga barn som vill vara sjuka och skada sig själva. Och det finns inga föräldrar som inte gör sitt yttersta för att rädda dem från det.

Här kan du lyssna på en podd där jag medverkar som förälder till ett beroendesjukt barn och här kan du ta del av ett inlägg som handlar om när min mans lillebror lämnade oss  efter flera års kämpande mot beroendesjukdomen.

Sjukdomar tar inte semester - hur är det som anhörig?

Mamma i 23 år nu
Vardag

05.30 och framåt…

Hej,
Det är tisdag och vinden viner utanför fönstret. Jag har krupit upp i soffan med en kopp kaffe och klockan är strax efter halv sex. Jag förbereder ett arbete jag ska lägga ut med Stiftelsen Friends på Instagram. Det handlar om mobbing och jag har  uppdrag att sprida Kunskapsbanken. Hemsidan är skapad för att fungera som ett verktyg för att prata med barn om mobbning. Du klickar dig lätt runt i Kunskapsbanken som förälder, lärare, farfar till den utsatta eller den som utsätter. Det är alla vuxnas ansvar att ha kunskap inom detta och regelbundet prata med barnen  tycker jag – stämma av, lägga sig i, sprida förståelse och visa intresse. Att Alltid Agera!

Det tycker jag är det finaste med mitt jobb  – att jag kan nå ut med viktiga budskap och kunskap till många samtidigt. Att jag har en möjlighet att påverka och göra skillnad för andra.

Idag funderar jag på om jag ska arbeta eller följa med mina vänner på vågsurf. Kanske kan jag kombinera de båda och låta de byta av varandra. Det var länge sedan jag var ute med brädan nu och jag känner mig svag och otränad. Kroppen känner sig mest sugen på vandring i skog och berg om jag ska vara ärlig men jag behöver nog ta mig i kragen och träna lite armar och rygg också,

Vi bytte ut det långa träbordet mot ett kvadratiskt i sten. Det andra flyttade till mitt jobb och tanken är också att jag ska sälja dessa kvadratiska i butiken – måste bara klura ut hur jag gör med frakten innan. Allt med logistik måste funka innan man lanserar något – vis av erfarenhet och en mängd missar genom åren.

Fyller på kaffe och jobbar med Insta en stund. Texter och taggar ska dit, länkar…

Så där ja. Nu är klockan 07.13 och jag är tillbaka vid tangenterna på datorn igen. Barnen börjar senare på tisdagar så jag väntar med att väcka. Vinden tar i och jag drar filten om axlarna.

Jag är inne i en fas av förändring. Känns som om hela världen står och balanserar längst ut på en klippsats. Jag vet inte vilket håll vi kommer tippa – det suger i hela magen och jag vill ha kontroll. Men det går inte. Man kan inte råda över sjukdom, liv och död. Man kan inte kontrollera allt – hur mycket man än vill.

Skapa dig en fin dag. Jag ska verkligen försöka göra detsamma.

Varberg

Havet & jag

Det är skönt att sitta på den murade bryggan med solen mot den knotiga, bara barnryggen och med ena foten i det svalkande vattnet. Krabbmetet ligger dolt under tången och blicken följer varenda liten händelse där nere på botten. Vi ser små genomskinliga, nyfikna räkor och blänk på havsytan. Jag tänker att jag vill sitta här för evigt. Den här stunden vill jag konservera och plocka fram i höst, då sommarlovet är över och allt är vardag igen.
Några äldre killar avbryter tankarna när de stojar och stimmar längre bort på bryggan. De har dragit upp en stor krabba, en sådan där feting med röda klor, och står nu och glirar vinnande åt vårt håll. Tävlingslusten slår till och vi laddar med ny korv på våra krabbmeten och böjer oss koncentrerat över vattenytan igen – nu ska här fångas krabbor!
Sen badar vi.

Vi badar alltid, min sommarkompis Hanna och jag. Vi är två sjöjungfrur. Vi badar både när stranden fylls av sommargäster med kylboxar och ungar som kissar vid havskanten och när stranden är helt tom, när det är storm och regnet piskar.
Jag älskar farten i havet. Vi kastar oss bland vågorna och gör olika lekar under vattnet, dyker och står på händerna. Vattenlekarna följer med oss ända upp till tonåren, fast där någon sommardag så byter vi leken mot varsin filt på stranden och kikar under lugg efter snygga grabbar som passerar.

Den kommer att bli en förvirrande period, tonåren. Jag saknar krabbfisket, vattenleken och tången mellan tårna, men det enda vi gör är att lyssna på blandband och power ballader i en liten friggebod, samtidigt som vi pratar om hur olyckligt kära vi är.
Ofta, under hela tonårsperioden, tar jag dock ensam flykt ner till havet och sitter där på en klippa – låter vågorna och vinden överrösta gråten och det bankande, förtvivlade tonårshjärtat. Havet tröstar. Det är bara det stora blå och lilla jag.

Havet har alltid varit min bästa vän. Hon kräver inget av mig och hon låter mig få vara som jag är. Men det är inte förrän jag fyller fyrtio år som jag på riktigt börjar intressera mig för vad som växer under ytan. På mitt arbete börjar vi experimentera med tång, vi tar fram olika sorters te-blandningar med tång i och jag slukar varenda artikel i ämnet på nätet. Tänk att det finns ett klimatsmart ”superfood” som växer i havet där jag bor – otroligt spännande!
Det finns en del tångdykare där ute och jag börjar följa dem på sociala medier och tar del av deras klokskap. Att tång är hälsofrämjande är ingen nyhet för mig då jag bor i en kuststad som använt tång i kurbad sedan förra sekelskiftet, men jag har aldrig tidigare gått på djupet kring vad tång egentligen är och vad det gör.

Jag åker med mina vänner på en tångsafari på Getterön. I tjocka våtdräkter försöker vi dyka ner i det fyrgradiga vattnet och skörda tången som vi vill ha med oss upp till ytan igen. Men jag har inget tyngdbälte och flyter gång på gång upp som en kork till vattenytan, samtidigt som jag febrilt försöker hålla mig kvar i en ruska knöltång på havsbotten. Det är en rolig syn, jag och mina vänner skrattar så att vi nästan kissar på oss mellan dykningarna. Än en gång leker jag i havet, är ett med vattnet. Att dyka ner i denna vackra värld, med ett cyklop fäst på huvudet, ger mig nästan en religiös upplevelse – hjärtat sjunger och jag kan inte tänka mig att vara någon annanstans. Hur kan jag ha låtit bli att utforska detta tidigare? Det är så otroligt vackert!
På land får vi smaka på alla tångsorter och blir också serverade en värmande buljong, kokad med tång. Det är i början av säsongen, tidig vår, vilket är precis då knöltångens förökningsblåsor är goda att äta råa. Vi plockar direkt från ruskan och stoppar i munnen – mums. Det smakar som kapris ungefär.
Denna sommar börjar jag också snorkla och utforska livet under ytan hemma vid mina klippor. Våtdräkt byts mot baddräkt då vattnet blir ljummet och då och då får jag med min man på äventyret. Han har snorklat hela sitt liv och lär mig hur jag ska tömma lungorna när jag dyker ner på djupet. Jag är full av ödmjukhet och vördnad inför denna värld. Det finns sannerligen en första gång för allt och det är aldrig för sent att testa saker, lära sig något nytt, oavsett om det är att bestiga ett berg, dyka ner på djupet, eller skriva de där texterna.

Vad jag lärt mig om tång:

1. Är du privatperson så gäller allemansrätten då du plockar tång, men plocka inte mer än vad du behöver och plocka inte allt på samma ställe.

2. Plocka alltid tång i friskt vatten, inte vid allmän badplats, vid utlopp eller i en båthamn.

3. Se till att det inte är någon påväxt på tången som du skördar för att äta. klipp av så tången så rotfästet kan ge återväxt.

4. Klä dig klokt. Använd cyklop, snorkel och eventuellt tyngdbälte, samt dra på dig våtdräkt och våtskor i neopren om det är kallt i vattnet.

5. Klipp av tången med en sax några centimeter ovanför fästet så att ruskan kan återhämta sig och fortsätta växa. Ett tips är att fästa saxen i ett snöre runt handleden så att du inte tappar den när du dyker.

6. Skaka av små kräftdjur och andra kryp ur tångruskan i vattnet innan du plockar med den hem. Det är viktigt att värna om djuren som bor i tångskogen.

7. Alger är samlingsnamnet för mikroalger och makroalger. Makroalger ser vi med blotta ögat och det är de som kallas för tång.

8. Det finns inga giftiga tångsorter i Sverige men du bör ändå undvika att plocka tång i Östersjön där vattenkvalitén är dålig och salthalten låg.

9. Det är bland annat genom tång som fisk får i sig omega-3, något som jag alltid trott funnits naturligt i fisken från början. Visste du?

Detta var ett utdrag ur min bok Livskraft från Trädgård & Hav.
Kan fortfarande inte fatta att jag skrev en hel bok förra året.

Önskar er en fin helg.

Bilderna är tagna av min fantastiska vän Jonathan Strömberg.

Vad gör kalla bad för kroppen?
Hjärtefrågor, Varberg

I fyrens ljus – jag ser dig, visar vägen

Det var så dumt för jag åkte ner till stranden med min man en kväll för att fota ett arbete i skymningen. Mörkret sjönk snabbt över viken, både båtar och fyrens ljus var som lampor där ute i det djupblå vattnet och tångens doft fyllde mina lungor. En behaglig doft säger jag och en annan håller för näsan. Det doftar frihet, hemma och hav för mig. Jag vill bara vandra ut och sänka mig ner – känna mig levande och låta vattnet omsluta och läka.

När min man drog upp kameran för att fota insåg vi snabbt att batteriet satt kvar i laddaren där hemma och det fanns ingen tid att hämta. Det var för mörkt. Vi testade med mobilen men jag blev inte nöjd. Vi åkte hem och konstaterade att ingen åkt och handlat idag heller – fanns det grejer till en linsgryta? Är någon ens hungrig?

Hela veckan har jag vandrat runt som i ett vakuum. Gör saker och hjärnan följer inte med. Vi förlorade vår vän. Hon somnade in på måndagen och inget känns längre sig likt. Vi står kvar här och håller varandra i handen med våra minnen, filmer, sms och bilder. Jag vill inte skriva mer om det just nu. För i ärlighetens namn – hur gör man det? Orden känns futtiga och fel när en mamma rycks bort från sin familj. Vi står kvar här. Men dagarna och nätterna ger nu ett helt annat ljus och mörker.

Denna morgon tänder jag mitt ljus för dig kära vän. Låt oss andra som blev kvar aldrig mer ta något för givet och låt oss leva med samma livsglädje, att alltid ha nära till skratt, äventyr och dans – som du.

Varberg

Lev nu

Fler funderingar och navelskådning på bloggen – befinner jag mig i en existentiell kris eller är det något annat som pågår inom?

Lev nu! Det skriver jag i de böcker jag signerar. Boken jag skrivit handlar om just livet och hur du tar tillvara på de dagar du får här på jorden. Jag är ingen expert på detta såklart men något händer med människor som går igenom stora trauman – då tror jag många vill uppleva lite mer, njuta lite mer, älska lite mer och alltid vara nära ett förlåt. För man vet inte vad som händer imorgon. Det kan vända så snabbt i det lilla liv vi lever här på jorden.

Men lever jag själv som jag lär?

Jag har funderat mycket på det nu om morgnarna när jag inte kan sova. Denna natt vaknade jag 03.45 och där i vargtimmen snurrar tankarna större än någonsin. Det är så tyst och det känns som hela världen sover när jag går upp ur sängen, nerför trappan och in i köket mot nybryggt kaffe och tända ljus.
Jag har börjat tänka på flyktvägar igen. Det är länge sedan jag tänkte på hur jag ska fly genom huset om faran kommer. Vilken dörr jag ska ta mig ut genom och hur jag ska få med barnen. Det där är bara dumt. Jag ska inte gå in i katastroftankar. Men när livet är skakigt så kommer liksom allt mörker upp på ytan igen. Även de gamla rädslorna.
Sedan slår jag bort det och tänker att jag måste passa på. Leva nu.

Så hur ska jag förvalta mitt liv så bra jag kan. Jag står med med de stora och de små tankarna i köket och stirrar på kaffet som rinner ner i bryggaren medan doften sprider sig i runt mig. Ett vet jag – jag ska försöka få mer kontroll över min ångest. Den får inte rida mig på detta sätt utan det är jag som ska hålla i tyglarna och bestämma hur mycket utrymme den ska få.

”Hur ska vi göra med din sömn?”säger min man när han går upp då natten möter dag och det är dags att väcka huset. Jag slevar upp gröt i skålar och rycker på axlarna. jag vet inte.

Men jag vet att jag ska planera in mer njutning och saker som får mig må bra. Bad, vänner, familj, god mat, natur och rörelse. Och finns det något jag önskar mig mer av livet är det att vandra i fantastisk natur. Låta benen bära och bara mata på, ett steg i taget, framåt. Gärna med människor som står mig nära. Vi har börjat prata om Abisko denna vinter igen. Nu är Norrskenet som absolut starkast har jag hört.

Har ni något ni vill få mer av i ert liv? Känner ni att ni tar tillvara på det ni har efter era förutsättningar?

Och visst kan rädslor leva sida vid sida med njutning och skratt – kanske motar det bort mörkret så det inte får ta så orimligt stor plats.