Godkväll. Nyss hemkommen från två olika adventsfiranden och kikar in här nu för att önska er en fin Advent. Har ni haft en bra dag?
Jag bakade pepparkakor och lyssnade på ljudbok. Det var fint och samtidigt lite ledsamt att mina barn inte hade lust att vara med. Men jag hoppas vi får fler chanser ihop och att jag kan locka dem till lite julmys.
Ska jag vara helt ärlig så tröttande jag rejält efter jag hade glaserat halva plåten och ville slänga hela alltet.
När jag sedan skulle sätta ihop de små pepparkakshusen med smält socker så hade jag naturligtvis gräddat för små tak.
ja, du ser ju. Det är knappt så det håller ihop. Kände mig bra snopen över att själv ha lagt flera timmar på detta och att slutresultatet blev kass. Typiskt mig.
Men granen blev riktigt fin. Ska visa er imorgon.
Idag har vi haft ett nytt släpp av kläder hos oss så det är därför du ser mig i två olika outfits i detta spretigt juliga inlägg. Efter pepparkaksbak så fotade jag mig själv innan mörkret la sig över söndagen. Ja, det var det hela.
Note to self. Håll inte på att ha så höga förväntningar om julmys – det blir vad det blir. Bara alla mår bra så ska du se att det blir jul i år igen.
Vi stiger ur taxin i den kalla vinterkvällen och söker med blicken efter portnummer 37. På gatan trängs trafik med blinkande ljus kantade av fasader fyllda med lysande stjärnor och advenstljusstakar, det ger sannerligen en vacker inramning till kvällen då vi snabbt tar oss över till andra sidan gatan, slår portkoden och slinker in i trapphuset. Vi ska på julmingel med branschkollegor – andra författare, formgivare, förläggare och säljare.
I hissen vänder jag mig plötsligt om mot min man och utbrister – Åh, vem är jag idag? Eller vad ska jag säga att jag gör menar jag…?
Under många år har detta varit krångligt tycker jag. Jag har befunnit mig i en mängd olika sammanhang och det är inte alltid det känns klockrent att presentera sig som bloggare eller influencer. Jag lägger liksom ribban för att den som står framför mig inte tar mig på allvar och har fördomar om mitt yrkesval. Det är sorgligt såklart men ett faktum – jag har dock inga som helst behov att hävda mig själv och prata om mitt arbete i sociala sammanhang.
Jag har ofta sagt att jag är fotograf, marknadsförare eller skribent istället. Eller att jag jobbar med digital kommunikation. Punkt. Och så vänt frågan till min bordsgranne istället för att få en utläggning om vad hen jobbar med och sedan ställer jag gärna massa följdfrågor. Det fungerar jättebra i de flesta situationer men ibland står man i ett sammanhang då det är dags att pitcha sig själv och ta plats. Nu var det en sådan situation.
Jag läste ett bra inlägg hos UnderbaraClara om att vara Influencer – Gör det eller håll klaffen. Bra tankar kring yrket och också intressanta kommentarer.
”En frustrerande grej att förhålla sig till som influencer är alla som hävdar att vilken idiot som helst kan klara ens jobb. Att det man gör är rent trams, att man lever på att fota sin lunch och att yrket är så okvalificerat och enkelt att vilken femåring som helst skulle kunna göra det. Och att det dessutom är orättvist. Orättvist att en influencer kan tjäna enkla pengar. Får så mycket gratisgrejer och glida fram genom livet på en räkmacka.”
”Det är så frustrerande när man både får skit för att man sysslar med hjärndöd verksamhet samtidigt som folk är arga för att man tjänar pengar på det.”
Egentligen var det inte explecit mitt arbete jag ville diskutera i detta inlägg. Jag tycker bara det är en märklig företeelse att vi svenskar alltid ska fråga vad andra jobbar med. Som att det definierar en person vad de har för yrke – ja, det säger kanske mycket om en men ibland kanske det inte blir ett jämställt möte mellan två personer eftersom vi ofta rangordnar yrkesgrupper och dess legitimitet.
Är det mer intressant att lyssna på hjärnkirurgen vid bordet än vad servitrisen har att säga?
Jag har jobbat som servitris i många år och lät då gärna kirurgen ta mer plats eftersom jag inte kände att mitt yrke var viktigt och intressant nog… Därför tycker jag det är fint om vi kan öppna upp samtal med nya människor på andra sätt – som att fråga ”vad klappar ditt hjärta mest för just nu?” , ”vad är du mest tacksam för just nu?” eller som en bloggläsare föreslog ” vad i ditt liv är du mest upptagen av just nu?”
Med det sagt vill jag samtidigt påpeka att det är naturligtvis många som har ett brinnande intresse för det de arbetar med och gärna samt välkommet delar sin kunskap och inspiration kring deras kall. Hur känner ni?
Jag sitter med uppslagen dator i sängen och det är tidig morgon, 3e Advent. Jag har smugit ner för trappan, in i köket och bryggt mig en riktigt stor kopp kaffe, tänt några doftljus på vägen och tagit mig tillbaka för att krypa ner under täcket igen. Allt är tyst och stilla, snön ligger kvar på taken och det är mysigt att vara vaken när halva huset fortfarande sover.
Önskar er en riktigt fin dag nu. Jag har planer på pepparkaksbak och hoppas jag kan kika in här ikväll med lite bilder på mig själv och den nya kollektionen vi lanserar idag.
Kram från mig
Hemkommen från mitt äventyr i Stockholm. Är sugen på att mysa in mig ordentligt här nu med klädd gran, mängder av te, mjuka byxor och raggsockor på.
Snön håller på att smälta bort på gatorna och vi har plusgrader igen. Både deppigt och skönt på samma gång – verkar som om den här staden inte är byggd för att kunna hantera massa snö och allt blir praktiskt ohållbart på något sätt. Men det är ju försvinnande vackert med ett gnistrande vitt december på västkusten.
Jag har så många böcker att bläddra runt i – underbart! Är så hungrig på att läsa mer. Just nu läser jag en bok som heter Nyfiken och den är så himla intressant.
Detta inlägg har jag skrivit på minst fem gånger idag. Började 06.05 i morse i soffan och nu sitter jag i ett hörn på jobbet – nära ett uttag för att ladda. Har precis avslutat en fotografering, packat upp en pall med varor och städat iordning för morgondagens öppettider. Borde hunnit förbi gymmet men familjen har börjat ringa efter mig så jag får packa ihop och åka hem istället. Så nu sätter jag punkt och hoppas att jag kan knåpa ihop ett riktigt bra inlägg nästa gång jag tittar in till er.
Vad tror ni och att skriva om titlar? Vi svenskar är så himla bra på att alltid berätta eller fråga vad vi gör. Precis som att man är vad man gör – jo, till viss del kanske men det kanske inte alltid är relevant vad man jobbar med – man kanske bara kan ha ett bra och intressant samtal utan att sätta titlar på varandra? Möjligt att samtalet blir ännu mer intressant just bara för det…
Mitt i december och hur går det? Är det julmys och lussebak för hela slanten nu?
Känner mig lite som Grinchen men ska jag vara ärlig så går jag hellre till gymmet eller lägger mig i badkaret än att ställa mig och baka pepparkakor just nu. Våra barn har ingen lust till sådant längre och det är ändå ingen som äter dem. Kikar man in i vår frys så har vi nog hembakta lussebullar från både -18 -19 och – 20. Kalendrar och adventsmys ligger också långt ner på deras lista av prioriteringar men har jag tur så kan jag få med dem att laga middag eller se en film ihop ibland. Saker förändras.
Men jag kommer nog absolut få feeling någon dag innan jul och dra fram både kavel, formar och glasyr. Kanske kan jag muta dem att haka på?
Så ni kommer inte undan – de där vackra kakorna kanske även dyker upp i min feed…
Det är ovant att ha det så kallt här på västkusten. Snön har legat tjock över staden flera dagar på raken och bilarna kör runt i 30 på gatorna. Jag har skottat som tusan och klätt huset med kransar och nu till och med en gran vid entrén.
Den kom upp igår och ska stå vid soluret. Ska ta en bild så ni får se. Bakom det lilla källarfönstret gömmer sig alla mina dahliaknölar i trädbackar. Det var i grevens tid de kom upp ur jorden men några tulpanlökar hann jag inte får ner. Måste fundera på hur jag ska lösa detta. Har massa lökar ju, hahaha… Lägga dem på jorden när det töat och täcka med mer jord? Sätta i krukor?
Det är tacksamt att fota inne när det är vintervackert utanför – allt blir ljust och härligt. Men det gäller att passa på innan klockan slagit typ 15 för då har mörkret svept in över oss igen.
Äter ni D-vitamin? Jag ger hela familjen under dessa månader. Ja, inte Boris då…. kanske borde?
Han verkar hängig och uttråkad.
Ett litet juligt hörn i huset.
Just nu sitter jag på tåget upp till Stockholm. Jag ska möta upp mitt förlag och så ska jag titta provtryck till boken. Känns pirrigt minst sagt. Jag har börjat få olika satta kapitel från formgivaren denna vecka och det känns smått surrealistiskt att det börjar närma sig ett färdigt resultat. Detta året har varit så speciellt för mig och det blir som ett manifest av det hela.
Kan inte neka till att jag hellre velat vara kvar hemma då storstadens puls inte lockar mig det minsta. Känner mig ringrostig och nästan lite rädd för att träffa människor. Men det kommer gå bra – bara jag är där så kommer jag tycka det är skoj att klä upp mig för att gå ut och äta med vänner, gå på möten och till och med gå på bokförlagets julmingel. Ska smyga iväg på god lunch och en promenad runt Waldemarsudde också – har bokat mitt favorithotell och ska även spana in deras gym. Allt blir bra.
Om jag är inne i några dagars bloggsvacka? Svar ja.
Det är mörkret, min uteblivna sömn, sjuk anhörig och massa annat jag kan skylla på och det är sannerligen en kompott av alltihop. Igår fick jag till och med höra att jag såg väldigt sliten ut och jag antar att de där mörka påsarna jag har under ögonen verkligen inte går att trolla bort. Jag drömde att jag begravde två små sovande bebisar under stenar och gick sen tillbaka för att ta fram dem och då var en av dem borta. Vansinne.
Samma natt drömde jag att min man träffat någon annan & natt låg jag vaken tre timmar. Det sammanfattar kanske hur min sömn sett ut lately…
Vi byter fokus och plockar fram ett härligt minne istället tycker jag. Så här såg det ut när Malin Mörner aka @poppyloveyou besökte mig i Frankrike. Alltid roligt att ha en annan fotograf på besök – helt andra vinklar och hon har också använt ett fast 24 objektiv vilket gör att hon fått med mer rymd än jag fått med mina objektiv här i huset.
Ett glas vitt ihop på terassen.
En ostbricka på vinbaren bredvid.
Står man på min sovrumsbalkong så ser man vinbaren precis utanför. Det var jättemysigt att krypa ner i sängen tidigt om kvällarna med en bok och ha balkongdörren på glänt för att höra sorlet och de glada skratten över torget här.
Jag lät den här klänningen hänga kvar när jag åkte hem. Ska skapa mig en liten fransk garderob som jag bara använder när jag är här. Då behöver jag inte ta med mig något mer än kamera, böcker och dator.
Lillebrors säng.
Jag har fortfarande en del som ska upp på väggen och ett par väggar att måla. Men först ska jag se till att det blir en platsbyggd soffa längs en vägg i köket och finna det perfekta vitrinskåpet.
Hela hemmet är nu fyllt med torkad blomster så det alltid ska vara fint att komma ner när som.
Mellanbrors säng.
Lite fix – bland annat mitt egna keramikfat och rökelse jag bundit från egen trädgård på bordet jag fyndade för någon hundralapp hos Emmaus i Servian .
Boris – vilken tur jag hade med mig denna vän på äventyret här nere.
Längtar efter att få upp lite mer på väggarna här – letar efter en bokhylla men finner ingenstans. Kanske får bygga en…
Här ska vitrinskåpet stå och detta bord får nog flytta hem till min kompis här nere. Bordet går tyvärr inte att bära upp för trappan som vi hade hoppats på.
Den platsbyggda soffan ska vara till vänster om bordet – mot fönstret. Längtar efter jag får se det nykaklade köket – & längtar verkligen efter att åka ner igen.
Den här klänningen håller förresten på att sys upp just nu för KLco. En av mina absoluta favoriter.
Hej hej, kikar ut mot vinbaren.
Så, det var några foton från talangfulla Malin. Tusen tack för bilderna.
